Att baka egna Drömmar

Det är otroligt många intryck att smälta såhär nu när vi kommit hem efter vår tid i fjällen. Så väldigt många nya lärdomar och erfarenheter. Ansikten, personligheter och möten. Många ord, tankar och åsikter i alla de samtal och upplevelser vi (jag) haft med människor – de allra flesta människor som hållit på och levt med draghundar i fler år än vad jag själv har levt på jorden. Det är upplevelser, händelser, känslor och så otroligt många nya insikter att sortera, dissekera och analysera. Sådant tar tid, för mig. Kanske gör det inte det för en människa som ser världen mer i svart-vitt, men jag har aldrig varit en sådan person. Har alltid varit typen av människa som rör sig där någonstans mittemellan, som pendlar mellan ytterligheterna men också ser att där finns otroligt många gråskalor. Nej, kanske inte ens gråskalor bara ens. Snarare en mängd olika färger, i en mängd olika nyanser. Någonstans där emellan det svarta och det vita, någonstans där i nyanserna finns vi. Somliga mer åt det ena hållet än det andra. Somliga rör sig nästan alltid i ytterligheterna – varav vissa verkar oförmögna eller kanske inte helt villiga att försöka se det mer nyanserat än så. Så finns det också sådana som jag.. Vi kanske rör oss i ytterligheterna ibland, ganska ofta till och med. Men vi ser gråskalorna. Nyanserna bortom det. Och vi tänker att kanske behöver man inte välja det ena eller det andra alla gånger. Kanske utesluter inte det ena det andra.

Det här gäller egentligen det mesta i livet. Och definitivt när det kommer till hunderiet. Det gäller alltifrån synen på hunden som levande varelse, till hundträning, uppfostran, på vad som är en ”bra” hund och hur just jag vill leva med hund(ar). Jag befinner mig i ett skede då jag funderar otroligt mycket på just de två sistnämnda bitarna. På vad som är en ”bra” hund för mig och hur jag egentligen vill leva med dom; vad jag strävar efter och vad som egentligen är det som är allra viktigast för mig. Vad är det egentligen jag värdesätter allra mest, när det väl kommer till kritan? Om jag var tvungen att konkret och koncist rangordna? Av naturen är jag en sådan som alltid velat ha ALLT. Ja, men faktiskt. Ända sedan barnsben har jag på något vis funderat över hur man ska kunna klara av att både äta kakan och ha den kvar – och jag har också gång på gång kommit till insikten att det ju väldigt sällan fungerar så i praktiken. Såvida man inte börjar ändra sina definitioner av vad den där kakan faktiskt är för något och börjar ifrågasätta sina krav på vad det EGENTLIGEN är man vill äta upp men ha kvar. Kanske är det inte ens min egen kaka jag har stirrat mig blind på, utan någon annans? Har jag kanske bara råkat hänga på i bakandet av en kaka som jag egentligen inte till fullo förstått vad den innehåller, en kaka som jag i slutändan faktiskt inte ens kommer tycka om att äta? Och vad innehåller då egentligen MIN kaka? Min alldeles egna kaka, som jag får baka med helt och hållet valfria ingredienser.

Det här är säkert jätteluddigt för er att läsa, jag vet, men det är precis såhär min hjärna fungerar. ​

De möten jag haft – och de samtal jag varit en del av – under de gångna 11 dagarna vi varit borta har rört sig kring draghundar. Ja, det förvånar väl knappast ingen. Det har inte alltid rört just samma aspekter inom draghunderiet. Endera stunden har vi pratat avel och prestationer, för att i nästa stund prata livsfilosofier och relation till hundarna. Men på något vis, när det väl kommer till kritan, har det ändå för mig hela tiden lett tillbaks till en och samma tanke; vad vill egentligen just jag? 
Ju längre jag kommer i arbetet med mig själv, efter kraschen (för ja det genomsyrar ju faktiskt ALLT idag), har jag kommit allt närmare insikten att jag verkligen måste lära mig att stanna upp och känna efter. Stanna upp och lyssna efter min egen röst, min egen vilja och mina egna behov. Stanna upp och ifrågasätta om jag verkligen, VERKLIGEN, lyssnar till mig själv – snarare än till någon annans drömmar och behov. Någon annans strävan. Oavsett om det är samhällets, normens, familjens eller vännens. För ärligt talat, det är otroligt lätt att göra det. Att lyssna till något annat än sig själv, råka hänga med i någon annans drömmar och tankar om hur saker ska se ut – och tro att det faktiskt är det man själv vill, tycker, tänker och behöver. Det är faktiskt så lätt att jag tänker drista mig till att påstå att vi alla gör det. Inte alltid kanske, men till någon mån. Och för en person som jag – en person som har otroligt lätt för att plocka upp andras känslor och energier och inte alltid veta om det är sådant som kommer från mig eller från någon annan – är det lätt att ta fel. 

Såhär efter tiden i fjällen, efter timmarna på släden bakom hundarna och alla samtal och olika infallsvinklar funderar jag således över vad jag egentligen vill med draghunderiet. Jag vet vad mina draghundsvänner vill. Men vad vill jag, helst av allt? Skiljer det sig från deras drömmar? Jag vet redan vad det är som är nummer ett för mig; min relation med hundarna. Det är relationen till dom som för mig är meningen med det hela och som alltid varit kärnan. Men sen då? Vad vill jag därefter? Vad har jag för mål? Vad har jag för drömmar som involverar mina hundar? I mitten av alla dessa frågor försöker jag röna ut vad som är viktigt, mindre viktigt och vilka kriterier jag absolut inte vill vara utan. Jag funderar mycket på om jag är helt okej med att inte ha dom största av ambitioner och på vad det i så fall innebär för mig. Räcker det för mig att inte sträva efter något annat än att just ha ett harmoniskt liv tillsammans med mina fyrbenta vänner, där vi kommer ut på äventyr tillsammans och helt enkelt gör det vi tycker är roligt? Eller strävar jag efter mer? Har jag egentligen större ambitioner, tävling till exempel, som jag inte vågar kännas vid för att jag blivit väldigt bränd tidigare i livet? Och vad innebär alla de svar jag kommer fram till, i praktiken? Vilken väg behöver jag gå? Vilken väg VILL jag gå? Och vilka chanser som dyker upp ska jag ta – och vilka ska jag låta passera för att det ska bli rätt på längre sikt?