Okategoriserade

’Family is not about blood’

Är det inte lustigt hur snabbt det kan gå att vänja sig vid något/någon? Hur det ibland är så att man finner sig hamna i en situation, på en plats, bland särskilda individer och allting bara känns sådär väldigt självklart. Det är som att komma hem. Allting känns riktigt och naturligt och man kan andas ut och bara vara. 

Påsken 2014 var första gången jag på riktigt träffade Marlene med familj. Jag, Erik och Eldar skulle stanna en natt men blev kvar nästan hela påsken. Och på den vägen är det… I år hamnade jag i Motala över påsken igen och nu såhär efteråt känner jag mig faktiskt lite tom.  Märker att jag längtar tillbaks något så våldsamt till dom alla att jag finner mig vara fylld av något som liknar någon slags hemlängtan. Inte bara tillbaks till deras hem i sig som jag kommit att verkligen älska; flocklivet, rutinerna och jobbet runtom, hundkörningen, pysslet kring valparna (!); men också till tiden med och omkring en mycket fin vän som andas och delar samma stora intresse för och syn på hunderiet. Dessutom är Marlene en stor förebild för mig med sitt ödmjuka, ärliga och kärleksfulla sätt att vara med hundarna. För mig har hon kommit att bli den äldre syster jag aldrig haft men alltid önskat mig.

Picture

Första kvällens fantastiska dragrunda med ATV:n. Hundarna var understimulerade och således totalbananas i starten, men så himla lyckliga att få komma ut och jobba. Jag och Marlene njöt verkligen i den rent magiska solnedgången.

Ni som tittat in i Marlenes blogg den senaste tiden vet att det för tre veckor sedan föddes ett gäng fantastiskt efterlängtade valpar till hennes flock. Valpar som var en stor del av anledningen till varför jag tog tåget ner och bodde ett par dagar hos Marlene och David. För det har tyvärr inte varit enbart en solskenshistoria. Således åkte jag ned för att finnas till hands, stötta, avlasta och vara till hjälp med både de små och det arbete som ett större antal draghundar som behöver både omsorg och träning innebär. 

Särskilt en av valparna – lilla Kite – var min huvudsakliga uppgift. Ni förstår, Kite får inte mat från sin mamma och behöver således extra omsorg medan mamma Tee tar hand om de andra valparna (även de andra får dock fortfarande stödmatas regelbundet). Det är svårt att inte fästa sig vid en valp som man spenderar så mycket tid och närhet med. En valp man alltid har extra ögon på, ser utvecklingen ske hos och som söker sin trygghet i ens famn. Det är en fantastiskt känsla att uppleva en så liten valp känna igen ens doft och röst såpass att hon kommer tultandes så snart man äntrar rummet. Att uppleva hur hon dämpar sin oro genom att gosa ned sig i ens knäveck eller famn. Att få upptäcka de första tänderna, första morrningen, första gången öronen spetsas… Det är verkligen inte konstigt att Marlene fäst sig så vid henne, för efter bara ett par dagar har även jag gjort det såpass att jag känner mig som en av hennes mödrar jag också. Och det värmde så fint att höra Marlene benämna mig som ”extramamma” till valparna. För gud så fäst jag blivit vid dom alla. Vid de fem olika små personligheterna som börjat utvecklas i raketfart under bara de dagar jag var där; Roc den vilda, ”L” den tuffa, ”Vita Pricken” den matglada, ”Vita Benet” den filosofiska och så Kite den lilla men modiga. Det händer saker varje gång man vänder bort blicken och finns alltid något nytt att upptäcka. Jag vet med mig att de här valparna blivit mig så kära att jag kommer följa deras varenda steg i livet – om så på avstånd vad gäller de som inte blir kvar hos Marlene. Alltid i mina tankar. Så privilegierad jag är som har fått vara en del av det.  

Picture

Älskade lilla Kite tar en tupplur efter maten. Minns hur jag just i det här ögonblicken insåg hur mycket hon vuxit bara under de få dagar jag varit hos Marlene och hur otroligt mycket jag fäst mig vid det lilla lurviga knytet i mitt knä. Jag är så glad att Kite stannar hos Marlene så jag får träffa henne med jämna mellanrum när hon växer upp.

När vi inte pysslat med valparna, som ju tagit mycket tid även när man varit fler som hjälpts åt, har det handlat om de andra hundarna i familjen – och att se till så vi människor får i oss mat och en och annan paus. Det har bland annat varit hundkörning (såklart!), fix i hundgårdar, borstning (fällningstider), matning, kloklippning, spårning med aussien Alaska och så Sauron som just nu inte får dra något, massor av hundmys och givetvis fotograferande 😉 Helt enkelt har vi tagit itu med sådant som fått stå åt sidan lite under de här tre, galna veckorna. Och på kvällarna har vi varit både trötta och möra, men tillfreds med att hundarna är nöjda och valparna mätta. 

Det har varit en påsk fylld av jobb, erfarenheter, insikter, självrannsakan och lärdomar. Och väldigt mycket kärlek. Till både människor, hundar och livet. Jag kommer hem till Erik och hundarna med en mycket större förståelse för och tydligare bild av det liv som jag en dag vill och längtar efter att leva tillsammans med mina hundar. Och med en mycket stark känsla av att ha funnit ett andra hem, en andra familj. 

Picture

Mys med Folke och Kinoo medan vi tar en rast från pysslet på gården. Marlenes hundar har kommit att verkligen ta en mycket speciell plats i hjärta – liksom hon själv.

Picture

Finaste Marlene och Sauron.

No Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *