Ibland lyckas man helt enkelt inte

Blev en tripp till veterinären idag. Inte för att något tokigt hänt dock, utan för att det mer var dags. Vi har sedan vi flyttade haft svårt att hitta en ny veterinär – har jagat och jagat den vi blev rekommenderade men får aldrig tag på henne. Så till slut blev det till att försöka hitta en annan och idag var vi där. 

Med tanke på Eldars historia och svårigheter med hantering/närkontakt när det kommer till totalt främmande människor så valde jag att maila först och berätta om Eldar. Men det är svårt det där med hundar som behöver tid och utrymme – och veterinärer som har tider att passa och en uppgift att utföra och därför inte alltid kan ta hänsyn till hundens behov. Ännu svårare är det om hunden dessutom aldrig träffat veterinären förut och den situationen i sig är stressande. Plus att det var en manlig veterinär, vilket verkar vara mycket jobbigare för Eldar rent generellt. Främmande män alltså. Lägg sedan till ett väntrum med en hel radda ängsliga småhundar som väntade på att få klorna klippta. Nej, det var verkligen en utmaning för Eldar, som verkligen hade svårt att hantera den inre stressen idag. Och jag lyckades inte vidare bra jag heller, med att nå fram och lugna honom såpass mycket som jag skulle önskat. Han blev för blockerad till slut. Men vi fick det gjort till slut i alla fall, sprutor och allt. Fast nog behöver vi jobba mer på sådana situationer alltid – situationer där det inte är JAG som hanterar, klämmer och känner. Situationer där man inte har all tid i världen. Ibland är det dock svårt att inte slita sitt hår när man tänker på att det tagit mig i princip 1,5 år att  avdramatisera och hitta fungerande sätt att sköta hanteringen på, där Eldar inte går upp i skyhög stress och där han litar på att jag inte ska göra något dumt. Hur komprimerar man all denna tid för att få en hund att känna sig bekväm i en helt annan människas närgångna händer och nålar? Som sagt. We have our work cut out for us och för min del blir det till att finna bättre sätt att hjälpa honom i en väldigt jobbig situation. Tills dess är pojken åtminstone vaccinerad och nu dessutom kemkastrerad. Något vi diskuterat länge fram och tillbaks att göra – ännu mer sedan vi tog hem Smella. Veterinären tyckte det lät som en bra plan när jag briefade honom om mina tankegångar. Eldar har dessutom haft väldigt svårt att varva ned hemmavid då grannarnas hundar löper (90% av dom är tikar har det visat sig), sover knappt alls om nätterna, gnäller, stressar och har sig. Så nu hoppas vi på att det kanske blir lättare för honom när det kommer till det också. Eftersom vi inte har planer på att ta valpar efter honom heller så är det inte något vi behöver ta ställning till på den biten. Så nu testar vi med kemkastreringen i ett halvår, så får vi utvärdera sedan. 

För Smellas del blev det till att heja på veterinären också. Hon tog det med betydligt större lugn, påverkades inte heller av dom andra hundarna i väntrummet och tog undersökningn och vaccinering med ro. Veterinären tyckte hon var jättefin i hullet, vilket var trevligt. Och det är hon ju också nu när hon tappat det lilla överskottet hon hade. Hon håller igång, den damen, vill jag lova. Springer mer än hon går kan jag tycka, så att hon kommit i form snabbt igen tycker jag är allt annat än konstigt.

Det är trötta, trötta hundar hemma i vardagsrummet nu. Som det ska vara.