Recap
Här i kvarteret går det löss hos hundarna. Ett riktigt litet djävulskap är det med de där. Har aldrig varit med om löss på mina husdjur tidigare, så det känns himla otrevligt och det är lite svårt att inte bli nojig. Dom säger det ska vara relativt lätt att bli av med, men jag kan inte påstå att det känns mycket trevligare för det. Men nåja, vi har åtminstone sluppit se några ohyggligt stora sådana utan verkar ha hittat dom i ett tidigt stadie av storleken att döma. Idag har jag hela morgonen tvättat rent Eldars selar och filtar, våra sängkläder eftersom Eldar ofta ligger där och Erik får ta tag i bilen i eftermiddag. Somliga säger det inte behövs ”saneras” särskilt mycket alls, men vi föredrar att ta det säkra före det osäkra. Även fästingarna har börjat krypa fram, hör jag. Vi har sluppit dom än så länge, men det dröjer nog inte länge förrän även vi får besök av dom. Det som göms i snö, kommer fram i tö, helt klart.
I övrigt lever livet sin gilla gång – men tiden går rasande fort känns det som. Draget har flutit på bra det sista, vi försöker komma upp i distans litegrann och har varit ute tre gånger i veckan. Runt 13 km ligger vi i dagsläget, sedan börjar Eldars huvud checka ut litegrann. Börjar tappa fokus, liksom, även om han fysiskt sett verkar kunna fortsätta en bra stund till. Dom som påstått att draget inte skulle innehålla mental träning för våra hundar, undrar jag var dom har fått det ifrån. Det är i mina ögon väldigt tydligt och lätt att se hur Eldars hjärna får jobba och påfrestas i dragträningen. Liksom vi människor måste arbeta med våra när vi själva tränar fysiskt, oavsett om det gäller löpning eller styrketräning.
Däremellan är det just nu ganska kravlöst. Det är långlinepromenader, timmar i skogen och mys hemmavid. Ett och annat spår, men orken har inte funnits riktigt till att ordna något mer seriöst eller regelbundet. Eldar sköter sig fint med hundmötena; visst har vi ett och annat jobbigt sådant ibland men ska jag vara riktigt ärlig mot oss alla så har ju faktiskt ”kraven” omedvetet ökat i takt med att han blivit duktigare på att hantera situationerna. Som att jag idag upplever minsta lilla ljud – vare sig det är ett gnälligt pip eller ett skall – som ett mindre bra möte, fast det egentligen i jämförelse med hur det var tidigare är en STOR framgång. Han varken hoppar eller ylar eller slänger sig i kopplet som en tokig tjurkalv längre. Idag är det till 99% bara möten på trånga passager som kan vara lite sådär med, särskilt då om mötande hund visar upp ett tvivelaktigt beteende, då kan Eldar svara. Men inte alls med samma intensitet eller frekvens. Lösa hundar som springer fram till oss kan också vara lite svårt fortfarande, men det ser jag som ganska naturligt egentligen. Och han har blivit SÅ mycket bättre där med. Det märks väldigt mycket på de många långline-promenader vi tagit på sistone. Han har verkligen växt och mognat på det området. Liksom han börjar bli mycket bättre på att möta människor, han går undan allt oftare när han blir obekväm, istället för att agera ut och han verkar ha lättare för att ta spontan kontakt. För en främling kanske det inte ser så ut, men för oss som känner honom och hans ”svagheter” är det desto tydligare.
I stort tror jag faktiskt att Eldar, de senaste veckorna, varit den mest stabile utav oss tre. Den som hållit mig på jorden och i mångt och mycket givit mig styrka, lugn och energi. Erik också, givetvis, men Eldar på ett annat vis. Antagligen lite på samma vis som ett barn blir en förälders styrka många gånger. Det som håller en igång och får en att kämpa vidare när det är motigt. För att man har någon som är beroende av en, som behöver en, oavsett hur mycket världen tycks rasa runtomkring. Och när man själv behöver tröst, finns han där. Med sin värme, sin humor (ja, hundar har definitivt humor!) och kärlek. Vi må ha våra små duster, men tre sekunder senare är det glömt och förlåtet. Det är fint att ha en sådan vän. Någon vars lojalitet och oförställdhet man kan lita på. Ett enormt privilegium.
