Söndag, busvalp och människomöten

I morse tog vi sovmorgon alla tre. Jag menar verkligen sovmorgon – vi var inte ut sängen förrän strax innan elva. För Erik som vanligtvis är utanför dörren runt 6 är det en sovmorgon to die for, och både jag och Eldar är vanligtvis senast uppe runt 9 på dagarna så lite extra sovmorgon vart det för oss med. Frukost och direkt ut till Skuggan. Herregud så jag älskar det stället! Hade det inte varit för att vi har Stora Skuggan och all natur direkt utanför dörren så hade jag med stor sannolikhet inte fixat att bo här i stan överhuvudtaget. Idag var vädret dessutom oklanderligt och det var allt annat än jobbigt att spendera timmar utomhus med mina grabbar. 

Eldar fick gå i långlina så snart vi kommit ut en bit från det hund-/folktätaste området (en sånhär dag kryllar det ju av hundmänniskor ute när man bor som vi gör) och visade än en gång att han börjar förstå det där med hur linan funkar. Han är alltid lite extra bananas dom där första hundra metrarna när man byter från koppel till långlina och han inser man är – i princip – fri. Men han var jätteduktig! Lyssnade bra och klarade en miljard hundmöten riktigt fint. Något enstaka var verkligt utmanande, men inte övermäktigt. 

Ca två timmar in i långpromenaden fick Eldar syn på två ”fina” damer komma gåendes, varav den ena vilt gestikulerande med sina vantar i ena handen. Eldar råkar just nu vara i en vant-fas. Vantar har, på något vis, blivit en fet och given leksignal och jag vet inte varifrån han fått det. Har ni sett Tjuren Ferdinand och minns hur han ser ut när han ser blomman på matadorens bröstkorg? Lite det uttrycket fick Eldar i ansiktet och på en millisekund hade han – bokstavligen – skuttat fram till ena damen och gjort en lekinvit. Nu råkar Eldar dessutom vara en pratsam herre när han inbjuder till lek och försökte såklart förmedla sin lekidé till denna främmande dam, vilket hon givetvis misstolkade helt och såg helt förskräckt ut. Jag bromsar in honom, han fattar nada och tycker jag är skittråkig men lyssnar och står kvar vid min sida, medan damen upprört talar om för mig att ”din hund morrade mot mig – det var aggressivt”. Ska jag vara helt ärlig så hade jag svårt att inte skratta, för att jag känner min hund och hans lite klumpiga sätt att ta kontakt, men försökte hålla masken medan jag bad om ursäkt för att hon blivit skrämd. Tyckte dock det var viktigt att förklara att hunden min i själva verket bara velat leka med henne, inte var så gammal än och att det inte var morrningar utan huskyprat hon hört. Att han försökt föra en konversation med henne. Skönt nog verkade hon köpa det så snart jag berättat han bara var året och istället började hon fråga mig om huruvida han var husky eller inte eftersom ögonen inte var blå. Ja, ni vet det gamla vanliga. Snart var han inte aggressiv längre, tyckte hon, utan faktiskt riktigt bedårande och vi tog farväl. 

Det är en balansgång det där med hans spontana initiativ till kontakt med främmande människor. Å ena sidan vill man ju att han ska våga/vara bekväm med det och det känns skitfel att t.ex. korrigera när han väl försöker (om än klumpigt ibland) – just för att han ju är rätt obekväm med och behöver en viss uppmuntran/uppbackning på det området – men å andra sidan blir det lite tokigt om han plötsligt börjar springa fram till höger och vänster och rycker tag i folks vantar. Folk ser sällan en leksugen ettåring, utan snarare en stor och galen varg som dessutom ”morrar” när han kommer mot en. Så ja, en balansgång. Men vi blir åtminstone sakta bättre på det. Med främlingar är det ju dessutom alltid lite gambling eftersom man inte vet vad för människa man möter; hundrädd, osäker, lyhörd, van eller inte. På sistone har vi mött en hel del av den lyhörda varianten, vilket jag absolut tycker mig se gör skillnad och påverkar Eldar positivt. Men som sagt, gambling. Särskilt såhär i stan, även om vi bor i ett lugnare område närmare naturen. Oh well, vi lär oss. Både han och jag. Och återigen – han är inte hälften så stor i huvudet som han ser ut att vara. Det är lätt att glömma ibland när man ser på honom. 

Nu, dear dog people därute, tar vi natt. Måndagsångest de luxe och allt vad det innebär.