Ettårsdagen

För ett år sedan idag föddes Fire Walk with Me-kullen. Jag minns den dagen som igår – hur jag följde Maricas uppdateringar via Facebook om hur hon hjälpte Sot att sätta valparna till världen. Jag delade hennes oro och förväntan, fast det i det ögonblicket inte ens var självklart att jag skulle ha en av valparna trots att både hon och jag pratat och fantiserat om det sedan vi visste Sot var dräktig. Och jag minns så tydligt den statusuppdatering som rörde Eldar. Marica var orolig att han inte skulle klara sig; han föddes med bakbenen först och ingenting var självklart, men så var han till slut ute och vid liv. 

Det är lustigt hur man, ibland, känner en samhörighet med någon man aldrig träffat. Så var det med Eldar. Han var ”min” redan innan det uttalats högt och på något vis visste vi alla om det. Marica och Marcus visste det, kände det på sig. Och jag visste det på något vis i mitt undermedvetna, redan där vid första statusen, att det var den valpen jag skulle ha. Jag vet inte om jag någonsin berättat det här i bloggen, men det var faktiskt Eldar som valde mig. Det är jag säker på. Vi var de som hade första tjing på valparna, men på grund av omständigheter var vi sist ut att kunna åka dit och träffa alla. Marica hade berättat lite om vad som rörde sig i de andra valpköparnas huvuden och lite vad hon själv kände kring vilken valp som skulle vart, men ville inte påverka mitt val för mycket heller. När vi slutligen träffade valparna var det oerhört svårt att inte plocka med sig allihopa! Först överfölls jag av en framåt och nyfiken Vindra, sedan en fluffig och självsäker Ask (som heter Devil idag) och strax efter kom Kol lunkandes och somnade vid mina fötter (han sov 90% av tiden haha!), medan syskonen levde rövare. Eldar, som inte kommit fram och socialiserat särskilt mycket med dom andra som varit där, tog mer tid på sig. Han satt där i sitt hörn och tittade. Observerade, analyserade. Så kom han plötsligt tultandes mot mig och jag lyfte upp honom i mitt knä. Strax hade han lagt lagt sig till rätta och somnat in i min famn. ”Sådär har han inte gjort med någon av dom andra” hade dom sagt, Marcus och Marica. 

Ett år har nu gått sedan han föddes och mycket har hänt sedan dess. Vi har haft våra motgångar (herregud första som hände nästan var ju att han fick kennelhosta och jag höll på dö av oro) med oro, tårar och frustration därtill. Vi har kämpat och envisats och tjurat och varit oense och verkligen fått jobba för att vinna hans förtroende. Men vi har också haft oräkneliga vackra och minnesvärda moments tillsammans. Framgångar och stunder att vara stolta över. Vi har delat så många timmar av lek och närhet, komiska ögonblick och hejdlöst med skratt. Och för varje dag som gått har vi lärt känna varandra bättre och kommit varandra närmre. Vi har växt med den ulliga lilla krabaten som inte ville något hellre än att tugga på alla händer på jorden. Gud alla de märken vi hade på våra armar där de första månaderna! Eldar godtog i princip genast att man inte skulle tugga på möbler och kläder, men händer..! Han höll på att driva oss till vansinne ibland. Tänk att det lilla monstret växt upp till en vacker och intelligent unghund – visserligen med samma dåliga tålamod – som älskar att jobba, är en riktig hejare med nosen och idag gör sig till inför varje söt tik han möter. Vi har fortfarande våra små duster och kommer säkerligen att ha ett helt gäng de närmsta åren, men herregud så jag älskar den där hunden! Han må vara den, kanske, mest komplicerade hund jag någonsin lärt känna på djupet, men jag skulle inte byta honom mot någon eller något i hela världen. Min bästa fyrbenta vän och partner in crime. 

Ett stort grattis på din ettårsdag. Tack för att du kom in i mitt liv.