Okategoriserade

Motbetingning is the shit

Så vi jobbar vidare med motbetingningen som vi tränat med hundpsykologen. Och det gör verkligen skillnad! Det har snart gått en vecka sedan vi träffade Lisa, pratade igenom hur vi ska backa och börja om från grunden för att förändra Eldars (och till en viss del våra) känsla inför hundmöten när han är kopplad. Jag måste erkänna jag är förvånad över hur snabbt jag märkt skillnad i hans kroppsspråk och stressnivå – och hur mycket lättare det blivit att jobba med möten på avstånd som tidigare hade vart en riktig pärs! Han stressar inte alls upp sig på samma vis och blir så väldigt mycket lugnare av att inte ha några krav på sig mer än att titta på mötande hund och därigenom nå belöningar. För det är ju precis det han vill; ha koll på den andra hunden.

På våran morgonrunda förvånade han mig riktigt mycket. Vi blev båda lite överrumplade av en lös labbe som kom travandes – dock fångades han in när matte fick syn på oss – och Eldars första reaktion är att lägga sig på marken. Som han ofta gör innan han tänker slunga sig iväg mot hunden, så jag trodde såklart det var det han tänkte göra och förbereder mig mentalt och fysiskt för hur jag ska hantera situationen. Rensar mig själv från stressen och märker plötsligt hur Eldar faktiskt inte verkar överdrivet stressad trots att labben bara är någon meter bort. Jag slappnar av lite mer, såpass att jag vågar ge honom lite mer utrymme och jag belönar för att han håller ögonen på hunden. Och labben plus matte travar förbi oss – så nära att dom nästan snuddar vid mig – och inte mer än ett enda litet pip från Eldar som under tiden sätter sig upp. Så märker jag att han släpper labradoren helt plötsligt. Inte med blicken helt, men man ser hur den där ”laddningen” liksom rinner av honom och han reser på sig och ruskar på kroppen och tycker det är dags att gå vidare. Runt 10 minuter senare möter vi en spaniel som är betydligt mer intresserad av Eldar än vad labradoren var, som vi dessutom mött ett par gånger tidigare och som Eldar ofta reagerat på ganska mycket. Jag börjar jobba med tonfiskpastejen så fort jag märker Eldar sett spanieln och det är tydligt att det här mötet är svårare än med labben. Men energin från Eldar är inte negativ, inte övermäktig och inte särskilt frustrerad. Han är alert – ja, intresserad – ja, men inte tokfixerad. Och så plötsligt, innan jag hinner reagera, travar Eldar (i flexikopplet) över på andra sidan vägen där spanieln just gått och de får ögonkontakt. Men istället för att bli stressad/bråkig/kaotisk ser jag hur Eldar mer och mer slappnar av medan han ser hur den andra hunden fortsätter bortåt. Och that’s it! THAT’S IT?!?! Eldar travar tillbaks till mig och vi fortsätter hemåt som om inget hänt. Riktigt häftigt! Och så galet stolt jag var/är!

Vi är verkligen på rätt väg. Det är en så galet skön känsla!

I övrigt känner sig den här matten inte överdrivet kry och det känns som rakblad i halsen, så det blir en långrunda i skogen strax och sen ska både hund och jag vila och mysa. Han kan allt må bra av en vilodag idag med, efter gårdagen hos Jan Wahlberg. Men den berättar jag mer om senare.

No Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *