Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Facebook Comments

Möt Erik – del 1

Såhär i blogg och på sociala medier är det onekligen så att jag är den som är drivande. Såpass mycket att det ibland för er kanske är svårt att få en riktig bild av den person som delar livet med mig och hundarna; Erik. Erik är en mycket viktig pusselbit i både vardagen och i träningen av hundarna, även om han inte alltid syns så mycket och gärna håller sig lite i bakgrunden.

Här i bloggen kommer ni framöver med jämna mellanrum se lite mer av honom i en serie inlägg där jag ber honom berätta om sin syn på livet med draghundar. Låt oss börja med första delen i serien ”Möt Erik”.

VARFÖR HUSKY?

Jag har alltid varit fascinerad av deras utseende. Som så många andra lockades jag av det varglika och varje gång en husky dök upp på tv eller i film så tänkte man att en sån vore häftigt att ha. Sedan var jag 2012 på hundspannstur i Åre med farsan och några familjevänner då vi körde en tre-dagars tur med totalt 45 hundar fördelat på 8 personer. Det var en otrolig upplevelse och kärleken till huskyn befäste sig nog ännu mer. I min värld har det alltså bara varit husky om det skulle bli hund även om jag nog inte riktigt förstod vad det kan skulle innebära helt med en sådan aktiv hundras eller hur lätt man skulle drabbas av ”polarhundssjukan”. Men jag gillar ju att vara aktiv med hund och gillar att vara ute i naturen så det verkade som att det skulle ändå vara en passande ras och jag var såklart beredd på att göra en aktiv förändring i min livsstil för att anpassa mig till ett liv med husky.

 

VAD BETYDER HUNDARNA FÖR DIG?

Hundarna har helt förändrat mitt liv. Det börjar med den villkorslösa kärlek dom ger och fortsätter med livet och alla äventyr man får dela med dom. Det har gett mig ett mer aktivt utomhusliv, även om jag alltid gillat naturen så har man kanske prioriterat att sitta inne och kolla på film istället. Dom har lett till fantastiska vänskaper. Dom har gett mig fokus. Hundarna är alltid första prioritet, man vill göra allt för att dom ska må bra, få röra på sig och leva ett rikt hundliv. Dom ger mig en enorm glädje även om det såklart kan vara frustrerande att vara hundägare ibland. Dom har gett mig en helt annan syn på mig själv, tvingar mig att omvärdera mig själv ibland och det är uppfriskande och nyttigt tror jag. Mår hundarna bra mår jag bra.

 

Tack för att du tog dig tid, Erik! <3


För att följa serien kan du klicka dig direkt till den via kategorin som heter ”Möt Erik”.
Facebook Comments

Nystarter och nyfunna vänner

Jag har gått in här på bloggen så många gånger på sistone. Satt fingertopparna mot tangenterna, haft orden på min tunga… och så ingenting. Har fastnat i att stirra mig blind på allting som påminner om det som gått förlorat, tappat bort orden och slutligen retirerat. Det blev till slut dags att göra någonting åt saken. Finna ett sätt att fokusera framåt, få en nystart. Och här ser ni den nu. Bloggen – den ommöblerade. 

Det har varit så otroligt många förändringar de senaste månaderna och jag tror att jag först nu börjar komma ikapp, lite varje dag. Kanske är det för att jag nu äntligen kan skönja framtiden, nästan ta på den. På det som väntar oss. En nystart, på en ny plats som ändock känns mer hemma redan än vad den här staden någonsin gjort. Nya möjligheter, nyfunna vänner (som känns som de alltid funnits där) och framtidsplaner som faktiskt får det att pirra i kroppen. Det är hög tid. Att börja lämna för små skor och allt det som skaver så väldigt där det hör hemma – bakom mig.

Det är intressant hur livet har ett sätt att slänga möjligheter framför fötterna på en när man kommer till en punkt då man öppnar sig för dom. Då man står med hjärtat i handen, sårbart och naket men hoppfullt. Det må blåsa lite kallt ibland, sådär så att hjärtat knottrar sig, men vågar man stå kvar så kommer snart magiska ting att ske. Flera sådana magiska möjligheter har på sistone kommit i form av nya vänskaper och samarbeten. Jag kan inte ens skriva färdigt den meningen utan att en enorm värme sprider sig i bröstet. Så otroligt starkt känner jag för dom.

Ni som följer oss på nära håll vet att jag i början av det här året gick in i två stycken samarbeten – ja, faktiskt på en och samma dag. Samarbeten jag känner mig sådär riktigt stolt ända in i benmärgen över. Som jag genuint tror på och står för. Att ha både Tobias och Sara som driver Swedish Centerlines, samt Robine och hennes Vuaja i vår ringhörna är så otroligt roligt! Jag är så himla tacksam för att man valt att satsa på just oss.

Robine har också blivit mig en mycket kär vän och ett inspirerande bollplank under de här månaderna – och snart blir hon med högsta sannolikhet också även en mycket kär ”granne”. För visst är det så som det hintats om lite här och var; vi styr kosan upp till härliga Härjedalen. Jag vet vart men inte exakt när ännu, bara att det kommer bli snart. Väldigt snart.

Det ska också bli otroligt roligt att nu få möjligheten att lära känna Åsa närmare, som vi mötte sommaren 2014 när vi var uppe i Tänndalen på vandringssemester. En av dagarna bestämde vi oss för att boka en ridtur på islandshästar och det var så vi mötte Åsa, ridguiden. Det tog inte lång tid för oss att bonda där över hästryggarna; vi insåg snart att vi inte bara delade kärleken för hästarna utan också en stor kärlek för siberian huskyn, samt att vi nästan bott ”grannar” på tiden vi bodde inne i centrala Stockholm. Under åren som gått sedan dess har vi haft kontakt över sociala medier och ofta pratat om att vi måste se till att ses. Både Åsa och Robine har vi att tacka enormt mycket för att vår flytt kommer bli av! Deras hjälp, stöttning och tankar har varit helt oumbärlig <3

Jag är av naturen en människa som litar väldigt mycket på min intuition, på magkänslan. När jag gjort lyckade val i livet är det helt min intuition jag har navigerat efter, något som blir väldigt tydligt i efterhand. Det är också utefter den intuitionen jag väljer mina vänner. Så ibland möter jag människor på min väg där magkänslan extra starkt talar till mig – den här människan har korsat din väg av ett skäl, ta chansen. De flesta utav dessa människor har med tiden blivit mina absolut närmaste vänner, de jag inte kan tänka mig att leva utan för att de blir en så stor del av mig (you know who you are). Och jag har ofta älskat dom från första stund, förstått att jag kommit över en riktig skatt och känt den där överväldigande värmen i bröstet nästan direkt. Som att falla fritt och totalt okontrollerat. Min valda familj. Som hjälps åt att lyfta varandra, stöttar till utveckling och tillväxt. Som delar glädje och sorg med öppenhet och sårbarhet. Det är ett sådant enormt privilegie jag har, att få omge mig med så många fantastiska, kloka och inspirerande människor!

En av mina nyfunna vänner heter Kalle och driver bloggen IntoOutdoor.se. Det må låta helknäppt – men jag tänker inte hymla det minsta med att jag förstod han var något alldeles extra redan innan jag någonsin mött honom. Att jag instinktivt tyckte om honom. Ja, till och med redan innan vi kommit i kontakt och jag bara var en anonym läsare som trillat över hans blogg. Jag förstod väldigt tidigt att han var en likasinnad. En person som fullt ut skulle förstå saker som min längtan bort från staden, ut till en liten stuga och närmare naturen. Så, av en slump, läste jag en dag ett inlägg som talade till mig sådär lite extra mycket och lämnade därför en kommentar. Inte anade jag att det skulle vara starten till de många samtal vi sedan dess delat och som väldigt snabbt utvecklats till en vänskap jag finner oerhört speciell. Ja, men jag gör faktiskt det. Och jag inuitivt kände jag så starkt för den här – egentligen helt främmande – människan att jag fann mig bjuda hem honom till mig, Erik och hundarna. För att umgås och för att köra hund. Ja, för lustigt nog så visade det sig att Kalle ville skaffa hund och var riktigt nyfiken på draghunderiet och huskies! Vi kan väl sammanfatta besöket med att säga jag inte tyckte mindre bra om honom efter att ha sett honom tillsammans med flocken 🙂

Om några dagar kommer Kalle på besök igen, innan han åker iväg ett par dagar till sin lilla stuga i norr. Och när han åker så följer Ratchel med på äventyret, för att i en intensivkurs undervisa Kalle om hur livet kan se ut som huskyhusse. Det ska bli himla roligt att få ta emot rapporter och höra hur dom haft det! Min intuition säger mig att Kalle och Rackarn kommer stortrivas däruppe i stugan ihop. Att låna ut en hund är nu ingenting jag gör i en handvändning, det tror jag dom flesta som känner mig vet, utan det kräver att jag känner mig oerhört trygg med en person. Och det är så otroligt fint att känna en sådan trygghet inför Rackerluringens mini-semester i norr. Tack Kalle, för det! Och för en hyfsat nyfödd, men fin vänskap jag är säker på kommer hänga med även i framtiden 🙂

 

 

Facebook Comments

Att importera och flyga med hund

Sedan jag hämtade hem Déjà och berättade om nyheten så är det flera som frågat hur det funkar när man importerar en valp och dessutom reser med flyg. Jag har aldrig tidigare varken flugit eller importerat hund, så hela erfarenheten har varit ny för mig.  Den tänkte jag dela med mig av nu. 

Redan när jag tingat Déjà började jag göra efterforskningar. Jag googlade i all oändlighet och frågade bland annat människor i min närhet som jag visste antingen hade köpt valp utanför Sverige eller sålt valp till utländsk valpköpare. Du hittar massor av information om du Googlar. Längst ned i inlägget kommer jag att länka till de sidor som varit absolut viktigast och vars information inte bör missas.

Som valpköpare har man det egentligen ganska bekvämt. Man behöver i stort mest sköta bokning av flyg och detaljerna runt resan, i övrigt är det uppfödaren som står för de viktiga dokumenten och vaccinationerna. Att ha en bra dialog med uppfödaren hjälper jättemycket – då kan man koordinera sig för att saker och ting ska löpa så smidigt som möjligt för alla inblandade.

Bild

Uppfödare Virginie tar farväl av Déjà precis innan incheckning.


​På Jordbruksverket hittar man alla regler och riktlinjer för införsel och transport av hundar och andra sällskapsdjur. Dessa är saker som ska förberedas inför resan.  När man ska föra in en hund i Sverige så kan regelverken se lite olika ut beroende på hur och varifrån man reser och det är varje ägares uppgift att se till att man har rätt information. Inom EU gäller generellt gäller denna checklista:

¤ Djuret ska vara ID-märkt
¤ Djuret ska ha en giltig vaccination mot rabies
¤ Djuret ska ha ett EU-pass för sällskapsdjur (djur som reser från ett land med EU-villkor som inte utfärdar pass ska istället resa med blankett E9.207)
¤ Djur ska anmälas hos tullen
¤ Djur från Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, San Marino, Schweiz och Vatikanstaten ska även ha en djurägareförsäkran


De allra flesta av dessa punkter är uppfödarens uppgift att ordna, men det finns tre punkter du själv behöver kika på. Den första av dessa är om du köper en hund från ett land med EU-villkor och behöver en särskild blankett, den andra är om du köper hund från någon av ovan nämnda stater som kräver djurägareförsäkran. Men om du inte berörs utav någon av dessa punkter, ja då behöver du bara bry dig om punkten som handlar om tullen. 

Att anmäla sig hos Tullverket är verkligen busenkelt. Antingen gör du det på plats när du landar och ska ut ur flygplatsen med hunden – eller så gör du det ännu enklare för dig och anmäler hunden via webben. Supersmidigt! Har man anmält i förväg via webben så behöver man oftast inte deklarera något när man landar. Men det är givetvis klokt att ha alla papper i ordning oavsett, OM någon nu skulle fråga om dom. Att anmäla hunden till Tullverket är en viktig punkt eftersom du annars riskerar att bryta mot lagen om straff för smuggling. 

Bild

Tidigt på morgonen lämnar jag ett svenskt vinterlandskap för att resa mot Genève.


En av de saker som oroade mig mest med resan var hur Déjà skulle uppleva den. Det är ju inte något som vanligtvis ingår i hundens värld – att åka flygplan – och inte heller något som är sådär jättelätt att träna innan avresa. Jag, som levt i många år med en hund med rädslor, ville absolut förebygga så mycket av den varan som möjligt och särskilt eftersom en flytt redan är en stor omställning för en valp som det är. Tillsammans med min uppfödare gjorde jag därför upp en plan för hur vi skulle kunna förbereda Déjà så mycket som möjligt.

En av de största punkterna var att vänja in Déjà vid en transportbur. Vi bestämde därför att uppfödaren skulle köpa en bur – jag stod för kostnaden givetvis – så att de kunde träna med just precis samma bur som Déjà senare skulle flyga i. På så vis kunde den bli så ”hemma” som möjligt för henne. Såhär med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam för den tid som Virginie lade ned på att burträna min valp. Det var så otroligt tydligt, när vi sedan checkade in Déjà, att hon kände sig fullkomligt trygg där i sin bur och hon lade sig genast tillrätta för att sova. Win. 

När du transporterar ditt djur som incheckat bagage måste buren uppfylla flera regler:

  • Buren måste vara gjord av glasfiber eller hårdplast. Burar gjorda av trä, metall eller svetsat trådnät är inte tillåtna.
  • Hjulen måste avlägsnas. Om de är infällbara måste de tas av eller blockeras med tejp.
  • Dörren måste ha ett centraliserat låssystem som fäster låset både i den övre och den nedre delen av dörren. (A)
  • Dörrens gångjärn och låsstift måste sticka upp ovanför och under öppningens vågräta profil med minst 1,6 cm (0,62 tum). (B)
  • Burens två delar måste vara hopsatta med bultar. Andra låssystem är strängt förbjudna. (C)
  • Buren måste vara så stor att djuret kan stå upprätt utan att vidröra taket, vända sig runt och ligga i en naturlig position.
  • Botten i buren måste täckas av en filt, tidningspapper eller annat uppsugande material. Observera att halm inte är tillåtet.

Den här typen av bur finns att köpa i välsorterade djuraffärer eller hos specialiserade återförsäljare. 

Bild

Bild på transportbur. Lånad från KLM:s hemsida.


Har man en liten hund så får den med vissa flygbolag resa i kabinen om där finns plats. Då gäller dessa regler:

  • I en lämplig resväska för djur med maxmåtten 46 (längd) x 28 (bredd) x 24 (höjd) cm. Ditt djur måste kunna stå upp och ligga ner bekvämt.
  • Total vikt på djuret + resväska eller bur får vara max 8 kg (18 lbs).
  • Buren måste placeras under stolen framför dig (därför är raderna vid utgångarna exkluderade). Det är inte tillåtet att ta ur djuret ur resväskan eller buren. 
Under resans gång (om det inte är en väldigt lång flygning) så får hunden generellt inte ha tillgång till vatten eller mat, så man brukar rekommendera att ha både vattnat och matat ordentligt senast två timmar innan flygning. Ha dock i åtanke att hunden även bör vara välrastad innan flygningen!

Senast en timme innan det är dags att gå ombord planet så behövde vi se till att Déjà var incheckad – men detta kan variera beroende på flygbolag så bäst är att undersöka saken och sedan vara ute i god tid. Flyger hunden i lastutrymmet, såsom Déjà fick göra eftersom hon är för stor fördet andra alternativet, då checkar man in som ”specialbagage”. Vid incheckningen får man fylla i blanketter, visa papper och svara på lite frågor. Ofta söker de också noggrant igenom buren för att försäkra sig om att allt är riktigt och att man inte försöker smuggla med dig något olagligt.

Innan jag pratade med flygbolaget så var jag väldigt nojjig och orolig över hur hunden skulle ha det egentligen när den reste i lastutrymmet. Kallt, bullrigt och inklämd bland resväskor? Faktum är att du som tänkt resa med hund incheckad i lastutrymmet kan andas ut. De allra flesta flygbolag idag är noggranna när det gäller djurhållningen; även de har regler att förhålla sig till. Hundarna lastas in så sent som möjligt för att efter största möjliga mån reducera stressen de utsätts för. Ja, jag stod faktiskt tryckt mot fönstret och tittade på medan vårt plan lastades – nojjig som tusan – men sist av allt lyftes Déjàs bur in av en väldigt varsam herre som såg ut att gulla lite med henne genom gallret. Det var enormt lugnande att se! Överlag så var all personal jag mötte och såg hantera Déjà/buren väldigt vänliga  och måna om att både hon och jag skulle känna oss trygga med resandet.

Hundar som ska resa i lastrummet får åka i en speciell avdelning där temperaturen och lufttrycket är detsamma som inne i kabinen, samt så ska ljudnivån vara ungefär densamma. Det finns även belysning inne i den delen. Det är när planen inte har en uppvärmd och belyst avdelning i lastutrymmet som man oftast får ett nej när man försöker boka plats för hund.

Bild

Déjà har precis blivit incheckad som specialbagage och väntar på att flygpersonalen ska hämta upp henne. Hon lade sig genast att vila – tack Virginie för det!

Så kommer då den knepigaste biten av dom alla; själva bokandet av ett flyg där hunden får plats. Eftersom jag är den jag är så började jag med att fråga runt. Googla och läsa recensioner kring de flygbolag som fanns att välja på. Jag ville göra det jag kunde för att försäkra mig om att flygbolaget hade goda vitsord vad gäller djurhantering – och där upptäckte jag snart att både SAS och KLM stod väldigt högt upp på listan. Jag började med att försöka boka med SAS, vilket var betydligt krånligare än jag hoppats. Det är nämligen inte säkert att hundar får följa med, utan det beror bland annat på vad för typ av plan man åker och även på ett större plan så finns där ett maxantal för hur många djurtransporter som får finnas med. När det inte gick att lösa bra med SAS; datum och tider klaffade inte alls; så valde vi att höra med KLM istället. 

RING. Det absolut bästa tips jag kan ge dig vad gäller att boka flyg med hund, det är att prata direkt med flygbolaget när du gör din egen bokning. Det är det absolut smidigaste sättet, du kan oftast få snabbare svar och det sparar både tid och energi. Annars måste du ofta först boka din egen biljett och sedan kolla om hunden får följa med så att du kan göra en bokning åt den. Funkar det inte så måste du avboka din biljett och göra om hela proceduren på nytt. Det var så jag först gjorde med SAS och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket det kunde dra ut på tiden. I mina ögon ett väldigt onödigt stressmoment. Att istället ringa in till KLM och boka allt på samma gång var så mycket skönare! Vi kunde ställa alla frågor vi hade och få svar direkt. Inget krångel, ingen stress.

Vad kostar det då? Detta ser lite olika ut beroende på destination och bolag. 
För hundar som är små nog att flyga i kabinen verkar det ligga mellan 300-1000 kr. I lastutrymmet mellan 350-3000 kr. Det är väldigt noga med viktbegränsningen för hund plus bur och detta kommer man fråga dig om när du gör din bokning. Även detta kan se olika ut i olika flygbolag. De flesta flygbolag tar emot ledar- och servicehundar och det brukar inte kosta något, men en del tar ut en extra avgift om angränsande säte inte kan användas på grund av hunden.

Själva flygresan gick för mig och Déjà hur bra som helst – över förväntan faktiskt! Hon verkade glad, lugn och trygg både vid in- och utcheckning. Hade hållit sig hela resan och troligtvis mest sovit, att döma av hennes nyvakna look när jag hämtade henne bland specialbagaget på Arlanda. Flygpersonalen hade hälsat att hon var världens duktigaste flyghund – ovanligt cool i jämförelse med många andra de mött. Det var jättefint att höra!

Bild

Amsterdam, där vi mellanlandade både på resan dit och hem igen. Smidigare än väntat! Tummen upp för Amsterdams väldigt pedagogiskt byggda och skyltade flygplats 😉

ANVÄNDBARA LÄNKAR: 

För att läsa på kring Tullverket och anmäla sig via webben – gå in HÄR. 
För att läsa mer kring Jordbruksverkets regelverk vad gäller införsel och transport av hund- klicka HÄR.
För att läsa mer information kring IATA:s regelverk för burar – klicka HÄR.

Facebook Comments

Efterlängtade Déjà Vue <3

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 

Men universum hade lite andra planer…

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar – och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari – exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge – for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag – och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Bild

Jag möter Déjà för första gången, mitt i Geneves stimmiga flygplats.


Flygresan hem gick över förväntan bra. Hur den var att göra med hund ska jag berätta mer om i ett separat inlägg så småningom, för alla er som undrar och vill veta hur det funkar. Det var faktiskt inte alls lika krångligt som jag trott – och all den ångest jag känt, ja den rann av mig helt när jag hämtade upp Déjà på Arlanda efter att vi landat. Hon var så otroligt lugn och trygg. Trots resan och den nya miljön. Fann sig snabbt i allt det nya och svansen viftade ivrigt i luften när hon kom ut i friska luften på väg till bilen. Älskade, frimodiga lilla tjej. 

Nu har vi haft ett par lugna dagar hemma och Déjà har väldigt snabbt kommit in i både flock och vardagen hemma. Det är inte mycket som tycks göra henne bekymrad eller orolig; hon finner sig snabbt i det mesta och har en öppenhet inför omvärlden jag upplever enormt positiv. En av de egenskaper jag älskar absolut mest med henne, utöver just den nämnda öppenheten, är hennes enorma tillgivenhet och entusiasm över att vara nära. Hon sover ännu inne och varje morgon när hon vaknar tar hon jättesats, med varje liten fiber i sin kropp, och fullkomligt kastar sig rakt i min famn. Aldrig har jag väl någonsin mött någon som varje morgon blir så genuint överlycklig och rusig över att bara se mig, efter att en hel natt ha legat jämte mig. Jag blir lika överväldigad av kärlek varendaste gång. Och kanske betyder det just extra mycket för att det inte är så längesedan jag miste min första sådär ordlöst stora, ovillkorliga, fyrbenta kärlek i livet. Och inte heller så himla längesedan jag miste Déjàs gammelfarmor. Smella som alltid, vareviga morgon propellrade sin svans ute i vardagsrummet i samma ögonblick som hon hörde mig vakna på morgonen. Jag hör fortfarande ljudet av den svansen, varje morgon. 

Kanske bidrar det till varför jag blir sådär alldeles extra rörd över sättet som Déjà så öppet visar alla sina känslor, utan att hålla tillbaks det minsta. För precis sådan var Smella. Och det är svårt för mig att inte tänka på henne i samma andetag som jag tänker på Déjà. 

Ja… Universum har genom åren haft många helt egna planer för min räkning. Och kanske är det inte en slump alls att jag, varje gång jag mister någon som står mig riktigt riktigt nära, snubblar över någon riktigt speciell. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att varje gång Gud stänger en dörr, så öppnas samtidigt ett fönster. Och tro fan om inte det stämmer. För nu ser jag det där fönstret stå där på vid gavel och solens varma strålar skina rätt in i hjärterummet. Skapa solfläckar över väggar och i dammiga hörn. Skapa raxeirasJa, det är precis just det här som är ”raxeiras”. Innebörden har aldrig varit tydligare. 

Facebook Comments

Störningsstark

Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men hundarna har faktiskt blivit störningsstarka. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls – det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda – möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på – men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger – utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

Bild

Duktiga grabben som gjorde moster riktigt stolt idag

​I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska ”klappa hundarna”), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker – och ibland kan det tveklöst vara jobbigt – då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag – och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle – vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring… Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare – och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 

Bild

Start hemifrån med fyrspannet. Kit och Sally i led, Turbo och Ratchel i wheel.


Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar – och Turbo – i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med – för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne – men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen – det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Facebook Comments

Nya skeden – och att släppa taget

Tvåtusensjutton lider mot sitt slut och som för så många därute snurrar mina tankar kring det år som snart är förbi. Ett år som kommit med så mycket glädjeämnen, hopp, stora utmaningar och samtidigt tunga beslut. Mer än  jag hoppats på av precis allt. Ett år fyllt av milstolpar. 

Vi började året med ett pirrigt telefonsamtal efter beskedet om en valp kvar hos den kull Marie tagit på sin Yoyo och Pia Ångströms hane Snowdigger’s Sitka, bror till den hanhund Marlene använt till Yabasta’s A-kull. Jag var så oerhört nervös när jag ringde till Marie, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få köpa valpen. Dessutom, som vore det förutbestämt på något vis, den lilla tik jag sett så många bilder på och fastnat för redan innan jag visste hon skulle hamna hos oss. Men så blev det. I slutet av januari åkte vi till Vigge och spenderade en härlig dag tillsammans med Marie, Niklas och deras flock, för att sedan ta med oss Sally hem.

Hon stal mitt hjärta direkt. Med sin stora och kvicktänkta personlighet. Tuff, orädd och full av energi. Av flocken välkomnades hon och fann snabbt sin plats. Ratchel var överlycklig över den lilla valpen och blev en trogen lek-och-myskamrat. Eldar var inte helt säker de första dagarna, men snart öppnade han upp och gick in i rollen som lekfarbror och uppfostrare med hela sin själ. Handen på hjärtat förvånade han oss alla stort den där första tiden och det var med en enorm stolthet jag såg honom växa in i sin nya roll. Älskade Eldar, som han lekte outtröttligt med valp-Sally och gjorde sig till för henne skull. Allt för att roa henne. 

Det var skönt, om än uttröttande, att få försvinna in i valpdimman på nytt. I hjärtat skavde ännu sorgen efter Smellas hastiga bortgång året innan, en sorg jag hade mycket svårt att hantera även om det nog inte alltid märktes utåt sett. Jag är så tacksam för de andra hundarna. För att ha haft en sådan tröst i flocken och individerna som funnits kvar. Och i de som kommit till. 

Våren var full av överraskningar och positiva händelser. Plötsligt blev jag uppringd av SPHK Mälardalens valberedning som undrade om jag ville bli en del av styrelsen – och jag förvånade mig själv med att tacka ja. Trots att jag inte visste ett jota om styrelser. Men någonstans hade jag ändå en känsla av att ha något att tillföra. Mycket av min tankeverksamhet gick åt till att fundera ut hur vi skulle kunna jobba för ett mer levande distrikt för SPHK:s medlemmar.

En annan stor milstolpe var första maj – dagen då beskedet kom att mitt kennelnamn godkänts och protesttiden runnit ut. Raxeira’s var därmed officiellt registrerat och jag kunde andas ut efter våndan över att kanske inte få ”mitt” namn. Drömmen om att en dag föda upp fortsatte därmed att blomstra och gör det ännu. Någonstans där i bakhuvudet är tankarna alltid igång, planerandet och analyserandet. Att ta in Sally var därför ett mycket medvetet val av linjer jag fann intressanta att en dag sannolikt jobba vidare med. Vi får se vad tiden utvisar, mycket ska ske och utvärderas innan den dagen är kommen. 

Under våren ställde jag också ut egna hundar för första gången, både i Västerås och på årets Ånnaboda, vilket för mig var ett enormt steg utanför min comfort zone. Det gick inte sådär jättebra kritikmässigt, de där två första gångerna, men det var lärorikt och trevligt. Och jag var så stolt över att vi tog oss ut i ringen samt över hur stora framsteg Ratchel gjort rent mentalt efter en fas av social osäkerhet bland främmande och allmän spökighet. Ånnaboda blev också min allra första distriktsaktivitet som suppleant i SPHK Mälardalen. 

Ånnaboda innebar ännu en nyhet för flocken; Kit följde med oss hem från utställningen. Kit kände jag väl sedan innan då han länge varit en vital del av Yabasta-flocken. Samtalet med Marlene (Yabasta) hade pågått en tid kring att ta hem Kit på lån och vi skrev i Ånnaboda låneavtal på ett år. Jag visste nog redan där och då, att om allt slog väl ut på det vis min magkänsla sade, ja då skulle Kit vara en mycket viktig pusselbit i vår flock och i vårt unga spann under uppbyggnad. Idag vågar jag avslöja att han är hos oss för att stanna <3 Kit vandrade in i flocken med självklarhet. Han fyllde genast rollen som en oerhört snäll, klok och trygg mentor för de yngre hundarna. Och för mig blev han en trygghet, en ledstjärna och pålitlig vän att luta mig mot i vardag såväl som i trixiga träningssituationer. I Kit fann jag ett lugn och en stabilitet som inneburit en starkt läkande kraft efter Smellas bortgång. Jag kan inte beskriva nog den tacksamhet jag känner över att det förtroende jag givits att förvalta den fantastiska individ han är.

Våren innebar också flera vändor till fysioterapeuten då Eldar började visa alltfler tecken på smärta igen. Ett rehabprogram och en plan inför sommaren gjordes upp, i hopp om positiva förändringar. 

Sommaren 2017 gick lika snabbt som den kom, känns det som nu. Men när vi befann oss mitt i det så tycktes sommarvärmen helt oändlig. Vi väntade otåligt på att få komma igång med höstens träning och under tiden spenderade vi mycket av vår tid vid sjön och i skogen. Hundarna simtränades, rehabades, byggdes upp och vi började vänja in Sally vid dragselen. Redan första tiden hos oss började hon lära sig kommandon och dessa fortsatte vi träna på dagligen, kravlöst på promenader. Hon var en naturbegåvning från start. Vi fick någon enstaka kölddipp där under sommaren och vågade oss ut på någon kort löparrunda – jag levde länge på det jag såg i hundarna. I Sally! I hennes driv framåt, lyhördhet för kommandon och det fokus som långt övergick hennes fysiska ålder. Hösten såg ljus ut när jag såg den framför mig.

I slutet av sommaren/början på hösten åkte vi på semester. Alla hundarna packades in i bilen och vi for ned till mina föräldrar i Västra Götaland, där vi för första gången körde vårt alldeles egna fyrspann. En stor och betydande milstolpe. Med oss hade vi vår nyss införskaffade, begagnade barmarksvagn – kanske det bästa köpet av ett icke-levande ting under hela 2017. Vi passade på att köra så mycket hund som möjligt på de fina körvägarna i mina gamla hemtrakter, ofta med en entusiastisk publik bestående av pensionärer och skolbarn, och vi njöt av att inte behöva titta på klockan. Semestern innebar också en tripp till rasspecialen i Tånga Hed där vi ställde ut både Ratchel och Sally. Ratchel blev utsedd till tredje bästa tik i unghundsklass och det med oerhört fin kritik. 

​Och så kom äntligen den efterlängtade hösten… 

Hundarna sattes i träning och vi gladdes åt hur roligt det var att få komma ut tillsammans med hela gänget. Det varade emellertid inte länge, för snart kom Eldars tydliga tecken på smärta tillbaks trots den positiva utvecklingen under sommaren och vi fick än en gång ta honom ur träning för att traggla vidare med att försöka få honom att må bättre. Skoven, ja det är så jag bäst kan beskriva det, verkade komma och gå utan särskilt tydliga mönster. Diffusa symptom och beteendeförändringar avlöste varandra, försvann och kom tillbaks. 

Kit, Ratchel och Sally däremot fortsatte i träning och kändes starka. Vi testade runt med startrutiner och positioner i spannet, finslipade på vårt sätt att jobba samman. Sallys utveckling den här första hösten i träning har gått spikrakt uppåt och även om där finns kvar att jobba med henne framförallt fysiskt; hon är ung ännu; så bor det i henne en mycket spännande ledarhund med en enorm vilja att arbeta. Hennes kliv framåt har varit otroligt stora på kort tid – vilket också tydligt visat sig när hon gått jämte rutinerade Kit i led. 

Men någonting hände under sensommaren och ju längre in i hösten vi kom, på ett rent personligt plan, som jag inte räknat med. Kroppen började säga ifrån på nytt. Jag vacklade till och tappade åter balansen i vardagen, mycket i och med förändringar i min arbetssituation. Närmade mig alltmer en ohållbar situation med för mycket jobb/hög arbetsbörda och för lite återhämtning – tvingades inse att jag gått upp i arbetsgrad för snabbt, för tidigt. Det är en svår känsla att hantera, när man börjar känna sig otillräcklig på alla plan i livet.. Jag valde till slut därför att slopa de tävlingar jag själv planerat att anmäla mig till och att tacka nej till mycket. Kvar valde jag bara att ha hundträning och de inbokade styrelserelaterade jobb jag hade. Allt annat sattes på paus. 

Således blev det Erik som anmälde sig tillsammans med Kit och Ratchel, både till Velamsundsdraget och Nybrodraget. Men det var inte bara i tävlingssammanhang som Erik tog ett stort kliv till att bli allmer involverad, på riktigt, i hundarnas träning. Någonting tändes i honom. Han började finna ett helt annat nöje i att köra hund och plötsligt var jag inte den enda i hushållet som ständigt funderade över hundhållning, individernas/flockens utveckling och träningen. Eller som tog initiativ till att prata om framtiden, om en större flock och drömmar om norr. Vi beslutade oss för att göra en värdering av bostaden och jag började aktivt söka efter fastigheter, kontakter och möjligheter att förvandla drömmen till verklighet. 

Så kom senhösten och med den både glädje och sorg. Beskedet och beslutet om ännu en familjemedlem; en vi väntat länge, länge på och om några veckor äntligen kommer få träffa. Och så, kort därpå ett ofrånkomligt och smärtsamt beslut att ta farväl av en annan. 

Ni förstår.. Jag har inte varit redo att berätta, egentligen är jag det fortfarande inte och därför har jag dragit på det. Velat hålla det för mig själv, bara låtit mina närmaste veta i all min trasighet. Och det finns så många anledningar till det. Till varför motståndet har varit så stort. Från det enkla faktum att jag inte varit förberedd att behöva ta beslutet så snart och själv därför inte landat i det ännu, till det svåra i att blotta sin själ och smärta över ett blogginlägg där tolkningen helt lämnas åt läsaren. Med risk att öppna upp för så många frågor man inte orkar eller är beredd att svara på. Öppna upp för att bli kritiserad, misstolkad och slagen på när man redan ligger, från sådana som tror sig veta. Jag har ju varit där förr… Det är trots allt så mycket vi inte vet om varandras liv, om det som sker bortom skärmarna, och så lätt att ge ytterligare näring åt känslor av otillräcklighet. 

Den 11 december lämnade Eldar jordelivet. Att skriva de orden känns så främmande. Surrealistiskt och svårbegripligt. Och där jag befinner mig just nu i min sorg är jag inte redo att skriva mer. Jag kan inte. Försöker ännu finna fotfäste och röna ut vem jag är utan honom; hunden som var en sådan enorm del av min identitet. Vart han började och jag slutade, det vet jag ännu inte. Så jag sparar dom orden till senare. Till dagen då jag är redo att ta av mig den skyddande tjockjackan och stå där, i blåsten, saknaden och tomheten efter honom. Min djupt älskade, komplexa vän som kom in i mitt liv, vände det och upp ned likt en orkan och tog mitt hjärta med fullständig storm. 

Julen kom. Och julen gick precis lika snabbt igen. Som i ett och samma andetag såg jag den komma och försvinna, allt utan större känsloreaktioner från min sida. Jag har bara velat hålla mig flytande. Så när Marlene precis innan jul frågade om vi ville låna/träna Turbo över vintern, den unghund som ännu är för ung för att gå i tävlingsspannet, tackade jag ja. Tacksam över möjligheten att fokusera på något annat än allt som skavt. 

I samma veva som vi for sydväst för att tillbringa julen hos familjen, stannade vi för att hämta Turbo hos Marlene. Vi gav oss ut på en tur med spannet – och för första gången sattes både Sally och Ratchel in i ett riktigt storspann. Det var en mäktig känsla att se våra hundar arbeta samman. 

Turbo har sedan dess kommit in i flocken utan konstigheter eller friktion. I Sally fann han direkt en bundsförvant med lika stor energi och kärlek för bus som han själv, i Ratchel en lugn och trygg kompis att dela hundgård med och i Kit en bekant mentor. Det är en ynnest att få ha honom här med hela sin sprudlande personlighet och ni kommer tveklöst se mer av honom under dessa månader då han går i träning med de andra unghundarna och Kit. 
Så mycket glädje som kommer ur att träna detta arbetsglada spann <3 

Jag tänker tillbaks på året som gått, på med- och motgångar, toppar och dalar, och jag tänker att det varit ett intensivt år på så många vis. Ett år som lämnat mig matt, trött, sorgsen men också hoppfull – allt på en och samma gång. För ja, så känner jag faktiskt. Att jag ser på framtiden med förtröstan och entusiasm, även om jag just nu kämpar för att finna stabilt fotfäste. Jag vet det kommer ljusare tider, nya tider. 

Som jag tror jag uttryckt det tidigare; 2017 var ett år jag kommer se tillbaks på och minnas som avgörande. Som slutet på en era, ett sätt att leva… Och början på ett annat. 


Gott nytt år till er alla därute. Och ta hand om era nära, fyrfotade som tvåbenta. Jag och Raxeira-flocken önskar er ett fantastiskt, glädjerikt och hoppfullt 2018!

Facebook Comments

Ryggmärgsrutiner och nya körvägar

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång – såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna – men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår ”hemmarunda”, utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning… En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden 😉

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka – plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

Bild

Nöjdmysiga vovvar efter dagens tur

Facebook Comments

Gryningstankar

Ju äldre jag blir desto större blir mitt behov av tystnad. Av lugn och av de stunder där jag får vara bara just precis den jag är. Den jag är bortom allt det där andra; bortom surret, normerna och det sociala spelet. Behovet av att få vara ensam med mina tankar och känslor är kanske ett av mina mest grundläggande behov för att jag ska må bra.

Egentligen har det nog inte någonting alls att göra med åldern. Jag är säker på att jag föddes sådan. Kanske är det bara så att det börjar kännas på riktigt först nu, att jag levt i ett tempo som inte är mitt eget. Att det inte längre går att pressa, trycka ihop och knåda ned det som är jag i ett par skor som är för små. Sådär som man kunde få för sig att göra när man var i de begynnande tonåren och absolut inte ville ha större fötter än storlek 36, för det var inte fint. Kanske är det inte så konstigt att det med tiden börjar skava. Gå hål och blöda. Och kanske är det inte så konstigt att det inte går att bara sätta plåster på i all evighet, för att sedan trycka ned sig i samma för små skor, i tron om att denna gång – ja, men denna gång ska det minsann gå. Nu har jag storlek 36.

Jag tror att jag är en av de där som är lätt att missta för att vara mer extrovert än vad jag i själva verket är. Att man tar fel på grund av hur jag hela livet gömt mig bakom stora ord, magstöd och verbal förmåga. Ordbajseri och leenden. Tar fel för att jag kan vara både öppen, social, framåt och lärt mig av livet att jag måste anpassa mig för att passa in. Så man ser kanske inte att jag i själva verket dör inombords om jag inte får tid eller utrymme att vara ensam. Bortkopplad och nedkopplad. Dör som en mobil som laddar ur och stänger ned utan förvarning, trots att det ser ut att vara femton procent kvar av livslängden på den lilla batteriikonen. 

Min starka längtan till naturen, bergen och vidderna, till utkanten av en liten by med lugnare tempo, kommer ur allt det här. Ur behovet av att få komma närmare min egen levnadstakt. Min puls, så som den är när den inte ständigt pressas. Jag längtar efter att få vakna till tystnad av naturens sort. Bortom stadsbrus, stora vägar och grannar som bor så nära inpå att jag ständigt behöver dela min (uppenbarligen rätt stora) privata sfär med dom. Vill kunna vandra i gryningen utan att höra sirener eller smittas av kollektivtrafikens stressade energi tills jag inte längre hör min själ. Leva där inte bruset förvandlar min hudlöshet till en svaghet.

​Jag längtar efter att få sträcka ut mina fötter och mina tår i skor som inte är trånga och små och andas dåligt. Skor som inte per automatik innebär att jag blir apotekets största plåsterkonsument. Jag längtar H-E-M, helt enkelt. Själsligt. 

Bild

Älskade energibank och vän
Det är även här kärleken för djur kommer in. Kärleken som varit som luft för mig ända sedan barnsben. Kärleken för hundarna, den oändliga. Relationen och samvaron med hundarna ger mig så oerhört stort socialt utbyte – det fyller mitt sociala behov utan att stjäla min energi. De är min portabla powerbank, skänker energi när procenten börjar bli låga. Med hundarna kan jag vara social på mitt vis; vi gör saker samman, är i samma sfär och andas samma luft. Vi skrattar och vi busar, dagdrömmer och filosoferar. Men där är aldrig krav på att jag ska vara annat än mig själv. Något annat än den där med storlek 37,5 och oborstat hår. Och de kräver aldrig av mig att leva i ett tempo som inte är mitt eget. Jag känner mig som vackrast och starkast när jag är med hundarna. Skitig, lerig och levande. När vi delar de där stunderna av samspel under tystnad. 

När jag går där bland de sömndruckna fält som omger mig och min fyrbenta kamrat, i dimman och i gryningen, så känner jag det extra starkt. Den där längtan. Rösten därinne som talar om behovet av att leva i ett habitat jag av naturen är gjord för. Där jag finner näring att blomstra. Där omgivningen talar samma språk och andas med samma rytm. Jag jobbar hårt för att ta mig dit nu. Riktar all energi jag kan uppbåda till att genomföra de förändringar som krävs. Jag kan inte gå mer, i skor av storlek 36.

Facebook Comments