Kategori: Flockliv

Lekfarbror

Det är när jag sitter där med kameran i hand och iakttar dom i smyg som det slår mig hur otroligt mycket Eldar växt. Hur hans språk utvecklats och blivit mer nyanserat. Det finns en rent prestigelös och avslappnad aura kring honom där han rullar runt på marken och gör sig till för Sally. Låter henne busa och klättra, utmana och brotta ned honom.

Det slår mig att det var just såhär det såg ut en gång för tre och ett halvt år sedan, där i rastgården i lilla Hjorthagen. Valp-Eldar och lekfarbror Sonko. Idag är det Eldar som har blivit farbror Lek. Som högljutt men vänligt och med glimten i ögat busar med de små. Han gör sig till och spelar clown, spelar upprörd och blir en teaterapa. Och det är någonting med det där som Sally tycker är fantastiskt roligt, som får henne att uppmärksamt svansa efter honom med lysande ögon. 

Bild

”Ha! Nu har jag dig!”

Det är verkligen något alldeles särskilt att se just Eldar på det här viset. Min känsliga, komplexa Eldar med sin stora personliga sfär och integritet. Hunden som haft det så svårt socialt på så många vis och som varit så otroligt missförstådd. Det är en synnerligen stor glädje, stolthet och kärlek som sköljer över mig när jag ser honom så glad och bekväm med de andra, efter allting vi har gått igenom. Och som han växer i sin nya roll som snäll och rolig farbror. 
Bild

Eldar och Sally delar på hans gamla kampis-lamm. Någonting som faktiskt inte alltid varit så himla självklart för honom att göra,

Bild

Att ligga tätt samman och busbrottas är någonting som både Eldar och Sally tycker är väldigt roligt.

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget. 

Varför går dom egna promenader?

Häromdagen var jag och Erik på väg ut på en långpromenad med hundarna när grannen ropade mitt namn. Grannen, en kattmänniska men nyfiken på och ganska förtjust i hundarna våra, undrade varför Erik och jag tog enskilda promenader med hundarna. Hon hade sett oss göra det under Ratchels löp, men undrade nu givetvis varför vi fortsatt med enskilda promenader även efteråt. Är det inte skönare att ta båda hundarna samtidigt? 

För mig är de enskilda promenaderna faktiskt jätteviktiga. Jag har snuddat vid det tidigare – vikten av egentid med varje hund – men jag har kanske aldrig riktigt utvecklat mina tankar vad gäller promenaderna. Det är ju så mycket mer än att bara få lite egentid.

För att förklara det här tydligare; 

När våra hundar är ute och går tillsammans sänker jag kraven på INDIVIDEN ganska mycket. Inte så att jag låter de göra vad de vill medan jag rullar tummarna, men ribban är inte lika hög. Kanske låter det lite bakvänt, för borde det inte vara så att ju fler hundar jag går med desto fler ”regler” att följa? Mja… Inte nödvändigtvis. Inte i min värld. 

När våra hundar går tillsammans (med EN människa menar jag då), har jag nästan uteslutande MR Koppel (kopplat runt höften) och promenadselen på. Samma promenadsele som är deras tecken för att de, inom vissa ramar, har ganska fria tyglar.  Dessa promenader sker ofta i ett raskare tempo (hundarnas tempo), med hundarna framför mig för det mesta och allt som oftast rör vi oss då i skog och mark, där vi är hyfsat ensamma. Det varvas mellan att pinna på och att stanna upp helt för att undersöka och nosa. Ganska ofta har jag också flexikoppel med, kopplade till höften, för att kunna ge hundarna ännu större rörelsefrihet när vi är i skogen. Det är inte så himla mycket fokus på något annat än att hundarna ska få komma ut och röra på sig, ha en trevlig stund tillsammans med mig och få lite kravlös stimulans. Det är helt och hållet deras promenader och de får alltid gå i långa koppel när miljön tillåter. Visst tränar vi på små vardagsgrejer under tiden, men jag håller nivån ganska låg. Det vi kanske tränar absolut mest på under en sånhär promenad, det är faktiskt riktningskommandon som vi senare använder inom dragträningen. Kanske är det också därför dessa kommandon suttit väldigt väl hos mina hundar redan långt innan de varit inkörda; jag använder det hela tiden i vardagen. Men all den typen av träning som smygs in i våra gemensamma promenader, den blir kollektiv. Det blir en kompromiss mellan de behov hundarna har där de alltid behöver rätta sig lite efter varandra. Utrymmet för att träna småsaker hos individerna finns inte alltid – och även om det kanske finns så är det inte alltid optimala förutsättningar för den enskilda individen. Och jag gillar när förutsättningarna i en lärosituation är goda. När det finns en god chans att lyckas. 

Bild

En glad kille bland björkarna. Eldar älskar att få matte för sig själv en stund – det är rätt skönt att ibland få all uppmärksamhet, slippa anpassa sig och lunka runt i egen takt.

Att gå egna promenader med hundarna ger mig möjlighet att se till de individuella behoven på ett helt annat sätt. Hundens – och mina egna faktiskt. Mina egna för att även jag har ett stort behov av att få vara ensam med var och en av individerna ibland. Skämma bort dom, mig och jobba på den speciella relation som bara vi två har. Jag har också ett stort behov av att ibland få ta det väldigt lugnt rent fysiskt och det är betydligt lättare att göra när jag är ute med bara en hund. För liksom jag har behov så har ju hundarna sina individuella behov. De har behov som mer eller mindre alltid finns där – och de har behov som är föränderliga, såsom t.ex. deras behov att göra av med olika mycket energi olika dagar eller träna på olika saker. Och Eldars behov i jämförelse med Ratchels kan se oerhört annorlunda ut. Och utöver allt det här så är denna egentid väldigt meningsfull för att stärka och fördjupa min/vår relation med hundarna på ett individuellt plan. Vi lär känna varandra bättre. Det är just därför de individuella promenaderna för oss är väldigt, väldigt viktiga och härliga. 

Med Eldar handlar egna promenader ofta om att helt enkelt bara få vara ensamma tillsammans, faktiskt. Det är väldigt tydligt på honom att han behöver den tiden – och även jag är väldigt beroende av den. Vi har en väldigt speciell relation jag och Eldar, utöver att vi på många sätt är väldigt lika. Ibland kan jag känna mig väldigt långt ifrån honom, rent emotionellt, (och intressant nog också då väldigt långt ifrån mig själv) och då blir det extra viktigt för vår relation att bara få vara själva en stund. Det är ett sätt för oss att landa i oss själva igen. Mötas och jorda oss. Särskilt viktigt är dessa stunder för oss när det har varit väldigt mycket i vardagen. När vi kanske varit ute och rest, träffat mycket folk eller när jag jobbat extra mycket. Jag går då alltid omkring med ett stort stresspåslag i kroppen, har svårare att landa i mig själv och Eldar plockar snabbt upp det. Att få spendera tid ensamma är vårt sätt att varva ned tillsammans och hitta tillbaks till oss själva. 

På våra promenader varvar vi oftast mellan att leka mycket och att bara vara. Gå där tillsammans i en liten bubbla men var och en i sina egna tankar ibland. Vi kan strosa runt hur länge som helst, ibland sitta på en sten nånstans och filosofera i tystnad en lång stund, för att sedan leka loss. Med Eldar utgår jag alltid ifrån vad jag plockar upp i hans sinnesstämning för stunden – och min egen. Vad behöver vi just nu, just idag? Vissa promenader, när våra stressnivåer för dagen är lite lägre, läggs fokus på hundmötesträning. Vi promenerar närmare centrum, kanske kring elljusspåren och på platser där jag vet att vi kan komma att möta hundar i lagom takt för att lyckas i våra möten. Jag är hela tiden noga med att välja min omgivning när jag går med Eldar. Ser till att välja platser där det inte blir för trånga passager, en viss öppenhet kring vägarna och många möjligheter att vända om eller byta riktning, utifall att det skulle behövas. En gång i tiden var det här oerhört jobbigt och energikrävande (kanske kan det också låta så i andras öron) men idag sker det utan större tanke på att det sker. Det är ett invant mönster att ha strategier för det mesta. Vår copingmekanism i praktiken. Och det fungerar, för oss. Att ha en strategi gör oss båda lugnare. Våra promenader är ofta ganska lugna och sköna idag. 

Bild

Lilla rackarungen tycker också om att ha matte för sig själv – men det är ibland lite jobbigt att lämna sin stora, trygga flockkamrat hemma.

Ratchels behov på promenader skiljer sig från Eldars. Med Ratchel behövs inga direkta strategier eller bedömning av risker. Jag behöver inte på samma vis fundera över vilka vi kan möta, var och när. Hon är en individ som är oerhört mycket jämnare i sitt humör och även om hon besitter en stor känslighet, så är hon mycket tryggare i sig själv och sitt språk än Eldar någonsin varit. Det som dock är väldigt tydligt med Ratchel är att en stor portion av hennes trygghet sitter i närheten till flocken – och när hon inte har den runt sig så sjunker självsäkerheten en aning. Därför försöker jag ändå vara lite medveten om vad för störningar och överraskningar vi kan komma att utsättas för och hur frekvent, eftersom jag och Ratchel jobbar på att stärka henne som individ utanför flocken. Jag vill inte att hon ska behöva uppleva för obehagliga saker. Plus att vi ju faktiskt jobbar en hel del på det som är nyttigt att kunna i vår vardag.

Vi jobbar/leker väldigt mycket kontakt och tränar mycket på att gå i långt koppel utan att tappa bort öronen, till exempel. Ratchel är väldigt, väldigt lyhörd och kontaktsökande av naturen men hon är också ung och kan få busiga infall. Och hon älskar fart och fläkt! Så även om våra promenader tenderar att bli något raskare än när jag går med bara Eldar, så är det ändå mycket fokus på att kunna ta det lugnt. Att inte galoppera fram överallt – och kanske ännu mer att kunna vara passiv ibland. Att kunna sätta sig och bara vara en stund, utan att rastlösheten tar över för mycket. Vi undersöker mycket, jag och Ratchel. Konstiga saker, miljöer och platser. Vi tar oss tid att titta på passerande människor och djur – även om hon inte hetsar upp sig ”utåt” så är det tydligt att vissa möten är jobbigare än andra för henne och kräver mer tid.
Vi nöter också en hel del arbetstecken och ordförståelse; som att koppel i halsband betyder att vi inte drar som dårar, medan dragselen betyder ”kör så det ryker!”. Eller ord/meningar som jag ofta använder när vi är ute såsom ”här går vi” eller ”vänd om”. Här är hon väldigt snabb! Redan första veckan hos oss kunde man tydligt se hur hon utvecklade en väldigt god förståelse för ord – och jag tror att det kommer ur att hon redan var van vid att man pratade mycket med henne. Jag har sett hennes uppfödare tillsammans med hundarna och vet med mig att de samtalar med sina fyrbenta vänner minst lika mycket som jag gör. Jag tror det skapar en väldigt god grund för att hund ska lära sig vad man menar. Liksom vi snabbare lär oss nya språk om vi dagligen omges av dom. 

Att gå på egna promenader med Ratchel bjuder också på många nya insikter kring hennes personlighet och vart hon befinner sig i sin känslomässiga och mentala utveckling just nu. Insikter som stärker vår relation och hjälper mig att lära känna henne bättre. För även om det känns som om hon funnits här i vårt hem hur länge som helst, så har det i realiteten bara gått fyra månader och vi har fortfarande massor att lära om och av varandra.

Det blir kanske inte helt egna tvåtimmarspromenader med varje hund varje dag, men jag försöker vara noga med att dagligen SE och ägna min fulla uppmärksamhet en stund åt var och en. Med Ratchel kanske jag klickertränar och gosar en stund. Med Eldar busar jag och vilar i skuggan. Eller så får de egna, kortare kissrundor. Det är viktigt för mig. Det är viktigt för dom. Och jag tror inte att det spelar någon roll om jag en dag har åtta hundar till i familjen – för mig kommer det alltid vara lika essentiellt att ordna egen tid med varje individ, för varje relation. Vare sig det blir en utflykt på tu man hand, en extra lång kelstund eller en träningsstund.

Utökade (hund)familjen på besök

Igår fick vi mycket kärt besök här i den lilla Raxeira-flocken. Det var alldeles för längesedan vi sågs nu men likväl föll hundarna in i sina vanliga gamla mönster och det var som om vi setts igår. Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att Charlie, Philip och deras tre hundar är en del av vår utökade familj vid det här laget. Vänner vi värderar mycket högt och känner en väldigt stor samhörighet med. Både hundarna och jag.

Det var för Ratchels del ett första möte med Charlies tre hundar Youkon, Lizzie och Gunne – men det hade lika gärna kunnat vara hundrade gången de sågs, så lätt och fint passade hon in i gänget. Som om hennes plats där på något vis var alldeles självklar. Hon blev överförtjust i allihopa. Lekte outtröttligt med clownen Youkon, svansade mer än gärna efter värdiga Lizzie tills hon vunnit hennes hjärta och var nyfiken på Gunne som hela tiden hittade på spännande bus. Själv kom jag ofta på mig själv med att drömma mig bort till framtiden; dagen då jag själv äger ett lika stort gäng hundar och allt vad det innebär. Tills dess är det fint att få ha vår bonus-flock att umgås och träna med. Det är inte ofta jag släpper ihop mina hundar med andra hundar bara sådär – det finns alldeles för mycket att förlora på det om något går tokigt – men när det är en välfungerande flock där individerna verkligen fungerar med och känner varandra och vi kommer att spendera mycket tid ihop även i framtiden, ja då ser jag tydligt vilket enorm utbyte hundarna har av varandra. Hur de älskar varje sekund och hur mycket de växer i sin språksäkerhet när de umgås med andra hundar som är duktiga på att kommunicera. 

Bild

Eldar och Lizzie

Bild

”Hallå, hallå! Vilka är ni?” Ratchel hälsar på de nyanlända.

Bild

Grabbarna – Youkon och Eldar hälsar noggrant på varandra.

Bild

Det är viktigt med hälsningsritualer – och att kolla av hur alla vännerna mår och doftar just idag. Eldar tyckte Gunne doftade alldeles särskilt gott.

Bild

Ratchel övertygar Lizzie om det faktum att hon är världens sötaste och snällaste lilla tjej.

Bild

Ratchel och Youkon planerar en noga uttänkt attack mot Lizzie och Eldar.

Bild

Lyckliga vovvar sträcker ut.

Hundarna var alldeles slut mot kvällen när Charlie och co. åkte hemåt. Då hade de lekt och busat i timmar, med gemensam vila inomhus medan vi andra åt lunch. De däckade i princip direkt efter att vi kom in i huset och stängde dörren efter oss – men det var inte utan att Ratchel länge stod vid grinden och såg efter dom. Inte riktigt nöjd med att hennes nya vänner inte skulle stanna kvar. Det är så tydligt hur otroligt mycket hon trivs i flock, hur det är hennes rätta element. Jag ser fram emot den dagen vi växer i Raxeira-flocken igen. Vet med mig att det kommer att vara en stor glädje för oss alla. 
Bild

Ratchel blev väldigt förtjust i både Charlie och Philip. Jag är ganska säker på det var ömsesidigt.

Bild

Eldar försöker övertyga Gunne om att han är värsta lammköttet.

Bild

Gunne var sådär lagom övertygad. Bäst att stanna kvar i skyddet av sin fina grop.

Bild

Goa Lizzie.

Bild

Aaah, så skönt när ingen pojkspoling stör.

Kemi

Jag finner mig ofta sitta där och bara titta på dom. På hur dom rör sig, kommunicerar, vilar och leker tillsammans. Ibland undrar jag om det verkligen bara är tjugo dagar sedan hon flyttade hem till oss, Ratchel. De verkar ha levt tillsammans i ett helt liv. Så synkroniserade. Så sammansvetsade. 

Det är något visst med deras kemi, det är tydligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag ser det. Hur han inte känner något som helst behov av att vara övertydlig med henne. Hur han är avslappnad och tillåtande, delar med sig av både utrymme och leksaker på ett vis han annars är väldigt restriktiv med till en början. Han låter henne härja och busa med honom på ett sätt jag sällan sett honom göra, med oändligt tålamod och stor humor. Som den gången hon slängde sig på rygg över hans huvud när han låg och vilade. Eller boxade till honom hårt med tassen i ansiktet när han gosade med Erik. Eller som när hon otaliga gånger tagit sats då han står och funderar med blicken ut mot skogen – och i full fart dundrat med huvudet före rätt in i sidan på honom. Ja, fröken gillar ju att skapa reaktioner hos honom och behöver uppenbarligen ta till lite drastiska metoder ibland. Den tokan. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jävlar, nu surnar han till!” och sedan stått där förvånad – och oerhört stolt – över hur lugnt och fint han hanterat situationen. Dom kommunicerar och är så otroligt lyhörda för varandra! Och det är ärligt talat med ett hjärta som svämmar över av både kärlek, glädje och stolthet jag skriver dom orden. För jag inser hur fantastiskt mycket Eldar växer för varje dag som går sedan Ratchel snubblade in i våra liv. 

Bild

”Kom igen då, brorsan! Sno min boll då!”

Bild

Hundarna vilar ofta tätt samman i den (för året högt försummade) rabatt som ligger på huset skuggsida.


Det är en sådan oerhörd glädje att se dom båda tillsammans. Jag tänker tillbaks på den där första gången jag träffade henne och jag förstår varför jag fastnade så för henne. Varför jag föll så handlöst. För om man tänker att Eldar är en hund som till sin personlighet på många sätt är väldigt lik mig, på gott och ont, så kanske det heller inte är så konstigt att både han och jag trivs oerhört i Ratchels närhet. Hon har en enormt lugnande inverkan, med inte bara sin tydliga kommunikation och inre lugn, utan med den stora inre trygghet hon besitter. Och hon är så fenomenalt rolig och klipsk. Man kan tydligt se henne observera sin omgivning med en eftertänksamhet; hur andra gör i vissa givna situationer och reagerar; för att sedan ta upp det hon märker funkar. På gott och ont givetvis 😉 Men det tyder på en stor intelligens och förmåga att tänka kreativt och sätta saker i ett sammanhang! Jag ser det inte bara i sådana situationer, men även vid de tillfällen jag plockat fram klickern för en liten stunds hjärngympa. Hur hon verkligen tänker efter, med stort tålamod och noggrant går igenom samtliga beteenden hon tidigare bjudit på. Som för att utesluta det som inte är rätt. På något vis är det som att hon har en mix av Smellas enorma arbetslust, kreativitet och will to please – tillsammans med den där stora eftertänksamheten som Eldar har, där man jobbar mer utefter ett noga genomtänkt mönster och med precision. Det är en oerhört fin kombo! En som jag upplever är otroligt lätt att jobba med och jag kan verkligen se hur hennes personlighet kommer vara en enorm tillgång för oss inte bara nu, utan i framtiden. I drömmen att bygga ett spann.

Ratchels personlighet fortsätter att växa och bli mer färgrik för varje dag nu. Man ser ett större och större spektra av den stora personligheten som ryms i den lilla, kraftfulla kroppen. De senaste dagarna har hon börjat ”prata” med oss alltmer – ett djupt kuttrande som påminner oerhört mycket om morbror Kits och som är otroligt mysigt att lyssna på. Kuttrandet kommer när hon vill något särskilt som att t.ex. bli utsläppt, ser mig plocka med selar (hon närmast hoppar in i sin sele på egen hand) eller när hon tycker det är dags för mat. Men allra oftast kommer det när hon vill att vi ska mysa. När hon vill leka så sänker hon huvudet och stirrar på mig, strax innan ett litet valpigt skall undslipper henne. Ja, hon har börjat leta upp mig för att leka. Vi har utvecklat någon form av lek (som hon älskar!) där hon smyger på mig och jag låtsas att jag inte ser, för att sedan skutta till så hon får tokfnatt och lyckligt springer ett enormt varv runt trädgården, så snabbt att hon ibland inte hinner med sig själv. Och så kommer hon tillbaks för att börja om på samma vis igen. 

Hon har också utvecklat en stoooor kärlek för bollar – ja rent generellt är hon väldigt föremålsintresserad och bär gärna runt på saker. Hon tycker dom är såpass roliga att hon mer än gärna kommer till mig med bollen och vill att jag ska kasta iväg den. Ja, hon apporterar faktiskt! Outtröttligt! Eldar han tittar på och tycker hon är helknasig. Han är då verkligen inte den apporterande typen 😉 

Bild

Lilla knasiga charmtrollet
Igår utvecklades en ny liten lek mellan oss, återigen efter att hon nyfiket observerat mig och Eldar brottas. Eldar älskar att brottas! När jag och Eldar lekt en stund tog vi en liten paus och jag lade mig raklång ned på gräsmattan för att andas ut – och blev plötsligt överfallen av Ratchel. Först visste hon inte riktigt hur hon skulle göra när jag lekfullt puttade undan henne, men det dröjde inte länge förrän vi utvecklat en egen liten brottningslek som börjar med att jag ligger/sitter ned på gräsmattan och hon ”attackerar” genom att flyga upp på min rygg eller mage och jag försöker ”skydda mig” från monstret. Hon hoppar och skuttar och försöker fånga mina armar, så mjukt, så mjukt greppar hon mina armar att jag blir full i skratt över hur försiktigt hon ”tar fast” mig i sina attacker. Det hela slutar alltid med att jag ”dör” och slänger mig raklång på marken, med henne ovanpå mig. Hon sträcker ut hela sin kropp över min och sedan ligger vi där en lång stund och gosar.

Hon är så himla rolig och jag tycker det är så kul när hon kommer med egna initiativ sådär. Det är en egenskap jag verkligen uppskattar hos mina hundar och uppmuntrar; jag vill verkligen att de ska känna sig så trygga att de vågar komma med egna initiativ. Kanske passar det sig inte alltid i alla situationer och då är det inte värre än att jag/vi erbjuder ett annat alternativ just den gången eller helt enkelt ”bromsar” in, för visst finns det gränser även när taket är högt och klimatet tillåtande, men i det stora hela är initiativtagande och kreativitet högt uppskattat i vårt hem. Jag ser hur det skapar individer som känner sig trygga i vår närhet och som vill vara med. Som växer i vetskapen om att de kommer bli lyssnade på och inte ständigt få benen kapade när de kommer med idéer. För även jag växer i ett sådant klimat. Vi växer tillsammans.  

”Jag ska lära dig allt jag kan!”

Bild

”Kom nu, Ratchel. Det gör ingenting att dom tömt dammen. Jag ska lära dig en schysst grej inför sommaren..”

Bild

”Ser du vattnet som kommer ut? Ser du hur strålen går därifrån och hit ungefär? Exakt här ska du anfalla..”

Bild

”Titta nu noga – jag visar och sen är det din tur!”

Bild

”Ååååh DÄR! Nej, jag missade!”

Bild

”Försök igen, du klarar det! Kom, vi gör det tillsammans!”

Bild

”Oj så roligt.. Men vad trött jag blev. Bäst att ha en tupplur i solen.”

Vi bor ihop oss

Dagarna går och vi blir allt mer vana vid varandra, allihopa. Det märks på både tvåbenta och fyrbenta att vi börjat sova lite bättre, mer kvalitativt liksom och att det gör mycket för dagsformen. Vi börjar hitta rutiner som passar oss och hundarna känns mer och med synkade för varje dag som går. Sådana saker märks väldigt tydligt på Eldar och hur han liksom blir mer och mer okej med att släppa Ratchel innanför sin stora personliga sfär även när det inte leks och busas. Ratchel är såklart överlycklig; oj så förtjust hon är i honom, svansar efter och söker kontakt hela tiden. Känner man inte Eldar väldigt väl, spenderar man inte väldigt mycket tid med honom, så ser man kanske aldrig riktigt de här nyanserna. Men i mina ögon syns dom tydligt. Jag kan känna hur hans sinnesstämning förändras och hur han blir mer avslappnad för varje dag. Och jag tror att det gör mycket för honom också att han får regelbundna ”pauser” varje dag där jag ser till att han får komma undan en liten stund och vila ostört och på så sätt bearbeta alla intryck ordentligt. På så vis fungerar han och jag väldigt lika.

Det märks även på Smella att hon börjar se Ratchel mer och mer som en naturlig del av flocken. Hennes behov av att sätta gränser och uppfostra blir allt mindre, hennes signaler blir mer subtila och mjukare. Hon tar det lugnare och känner inte lika stort behov av att hålla konstant koll på nykomlingen när hon busar runt. Det är väldigt intressant det där med hur dynamiken i en flock förändras när den utökas. Det händer saker hela tiden och spenderar man mycket tid med att på lite avstånd iaktta hundarna interagera, så ser man hur relationerna etableras, växer och förändras. Jag kan sitta i timmar och observera våra tre tillsammans. Även när man tror att ingenting händer eller sägs, så pågår där en massa saker i deras kommunikation. Och jag önskar jag hade förmåga att uppfatta allt, men jag vet inte om det ens är möjligt för en människa.

Ratchel fortsätter att nästla sig in i våra hjärtan. Vilken guldklimp hon är! Hon är så otroligt enkel att leva med. Det spelar liksom inte riktigt någon roll vad det gäller, hon tar det mesta med ro och är fenomenalt lyhörd både för mig/oss och de andra hundarna. Igår när vi satt och myste på kvällen hade jag plockat med mig klotången, i träningssyfte. När jag har en hund som Eldar – där hantering varit en stor utmaning från dag ett och något som jobbats otaliga timmar med för att få det att fungera – så känns det oerhört viktigt för mig att lägga krut på hantering med de hundar som kommer in i familjen. Det är jätteviktigt för mig att de ska känna sig bekväma och att där ska finnas ett ömsesidigt förtroende. Jag lägger tid på att pilla på tassar, titta på tänder, undersöka öron och päls, handdukstorka och så vidare. Igår testade jag således att klippa någon klo på Ratchel – och hon tog det med en axelryckning (om hundar nu ryckte på axlarna) så jag klippte en till. Och snart hade jag kommit igenom båda framtassar och hennes största reaktion var att nosa på klotången och busigt försöka sno den när jag lade den ifrån mig. Älskade lilla hund! Hon upphör inte att förvåna mig.

Förälskade!

Söndag kväll och vi har nu varit fem i familjen i nästan fyra dygn. Vi är alla fortfarande ganska trötta av alla nya intryck, men åh så vi trivs med att ha fått ännu en familjemedlem! Det är så väldigt roligt att se hur relationerna utvecklas, både mellan hundarna och mellan oss tvåbenta och vår nykomling, samt se hur mer och mer av Ratchels personlighet blommar ut ju tryggare hon blir med allt det nya. Vi upptäcker nya sidor hela tiden, den ena charmigare än den andra.

I morse gick vi på vår första ”riktiga” koppelpromenad tillsammans. Tidigare har vi bara gått mellan bilen och huset samt ned till postlådorna och det var lite märkligt, tyckte hon. Det finns ju lite mer omkring vårt hem än det hon är van vid, så reaktionerna är ju inte det minsta konstiga när man har den vetskapen med sig. Vi tog därför med oss alla hundarna när vi gick ut i morse; det har varit väldigt tydligt att hon känner sig tryggare när dom också är med. Än så länge håller vi oss endast här i närheten runt åkrarna/skogen, där störningarna inte är lika många och ”konstiga”. Det räckte gott och väl att se hästarna (stora som dinosaurier, tyckte Ratchel) och insupa alla nya dofter. Så fort någonting är märkligt så stannar hon upp, sätter sig gärna och tittar en stund och funderar. Jag har gjort så att jag satt mig ned jämte henne och bara småpratar lugnt om det vi ser för att ta det helt i hennes takt. Ju längre vi kom på vår lilla runda, desto tuffare kände hon sig och mot slutet struttade hon på som om hon aldrig gjort annat.

Bild

Valprumpa på upptäcktsfärd i buskagen. Här finns mycket att klättra på för en nyfiken och växande valp.

För att se till att alla får ordentligt med sömn och tid att bearbeta alla intryck har vi idag kört Skalman-stilen med en mat-(bus-)och-sov-klocka. Det har fungerat riktigt bra och även om jag märker att särskilt Eldar fortfarande har mycket att bearbeta så har dagens lite mer ”strikta” (för att vara i vår familj) schema verkligen gjort skillnad. Han har känts jämnare i humöret och mer avslappnad än igår. Det blir nog ett likadant upplägg imorgon. 

När det inte varit vilostunder så har vi varit ute i trädgården under varmaste tiden på dygnet. Ratchel har busat och badat (hon älskar vatten såpass att jag ibland undrar om hon är flatte!) och roat sig med att dundra runt i buskagen och jaga småkryp. Har hon haft tur så har Eldar orkat leka en stund med henne, för att sedan återgå till att sträcka ut sig i skuggan någonstans. Och hon har varit ute på skattjakt också! Trädgårdshandskar och strumpor och fårskinn och diverse annat hon tycker är värdefullt, det har hon samlat på sig och gömt i ”sin” fåtölj och sedan somnat ovanpå. Erik berättade hur hon hade upptäckt ett av de större fårskinnen och dragit det omsorgsfullt med sig upp i fåtöljen igår. Knasmaja! Hon kan gott få hållas så länge det är ofarliga grejer hon tar, jag tycker mest det är charmigt. För varje dag blir hon också allt gosigare och mer kontaktsökande (dvs mer sig själv). Idag har hon faktiskt varit riktigt följsam överallt och kommit med mig så fort jag visslat eller ropat. Hon verkar tycka oerhört mycket om att bara sitta nära och luta sin panna mot min medan jag kelar med henne. Långa stunder. Då översköljs jag återigen av det där enorma lugnet som finns i henne. Det som fortplantar sig i mig på en millisekund. Jag kan se hur just den egenskapen kommer komma att bli otroligt värdefull för mig med tiden. Jag som är en människa som ofta tampas med mycket oroskänslor..
De senaste nätterna har hon också själv bestämt att hon minsann är så stor och modig att hon absolut ska sova i ”sin” fåtölj ute i vardagsrummet med dom stora hundarna. Och det har hon gjort, hela natten utan minsta konstigheter. Jag måste erkänna att det är ganska motvilligt som jag låter hundarna få som de vill i den frågan 😉 Men jag får trösta mig med att jag fortfarande blir väckt på morgonen av en gosig halvårsvalp som kryper upp intill mig i sängen och borrar huvudet mot min halsgrop. Och en evigt kärlekstörstande toktant som kommer fäktandes med krävande tassar om jag inte vaknar snabbt nog 😉

Bild

Samtal mellan stor och liten.

Bild

Nog är det lite tröttsamt med allt detta busande i värmen alltid, tycker Smella.

Nyss ikväll tog vi en lite längre promenad runt ängarna. Solnedgången var helt fantastisk. Vi fick sällskap ut av Lollo och Fredrik som kom hem från Skåneresan ikväll; de bor tvärsöver gatan och räknas mer eller mindre som bonusfamilj vid det här laget. Vi bor i princip hos varandra. Det kan tyckas tidigt att introducera dom för Ratchel, men jag valde medvetet att göra så enbart eftersom Lollo hjälper mig mycket med hundarna de dagar jag jobbar och ofta är med mig ut på löparrundor/promenader med dom. Det är således viktigt för mig att de känner varandra väl – och hundarna älskar henne! Särskilt Eldar (och det säger inte så lite om henne!). Det blev en otroligt mysig promenad tillsammans i det magiska skenet från solnedgången. Ratchel glömde strax att vara blyg och var mycket bekvämare nu på kvällspromenaden. Hon travade lyckligt på och gärna nära Eldar, som ju hela tiden hittade spännande saker att undersöka. Det naturliga drivet framåt tittade fram. Det fanns stunder då jag liksom fick en föraning av hur det kommer vara att köra in henne – och jag lovar att mitt hjärta fladdrade till lite extra. Jag anar en riktig guldklimp i den där fröken!

Erik, som har spelat bortamatch i Gävle (am. fotboll) hela dagen kom hem nu för en liten stund sedan och det var så himla roligt att se hur Ratchel idag vaknade till för att hälsa honom hem lika lyckligt som de andra hundarna. Den lilla svansen gick som en propeller när hon såg honom och hon sträckte ivrigt på sig för att få pussa sin saknade husse i mungipan. Jag blir så otroligt glad av att faktiskt kunna se hur hon trivs med oss! Vi är redan så väldigt förälskade i henne..!

Bild

Omtyckt husse med hela, lilla Raxeira-flocken.

Tidig morgon i mars

Idag vaknade vi upp till ett vitt landskap. Inte helt utan förvåning, med tanke på den vecka som varit temperaturmässigt. Det har varit idel sol och ofta tvåsiffriga plusgrader. Fjärilar som börjat vakna till liv, blommor som börjat knoppa och pollenallergin har varit på ingång. Och ska jag vara helt ärlig så har jag varit väldigt glad över att våren visat sig. Jag gillar inte det där mellantinget, när det varken är vinter eller vår. När det mest är is och slask och lera – och ständigt växlar i temperaturer.

​Hundarna, nåja Eldar mest, var däremot väldigt förtjusta när jag släppte ut dom strax efter sextiden i morse. Kände mig själv väldigt utvilad vid den tiden och valde därför att stanna uppe med dom. Iaktta dom när de pysslade med sitt i trädgården, medan jag själv bryggde kaffe. Kunde till slut inte motstå att dra på mig min gröna parkas och göra dom sällskap, med kameran i hand. 

Picture

”Kom igen. Ska vi leka, Smella?” Eldars andra försök att starta bus, men Smella är en hejare på att ignorera busiga pojkar när hon själv inte är på humör.

Picture

”Jo men lite vill du väl leka i alla fall?”

Picture

”Helt säker på att du inte vill leka med mig?” Eldar försöker en sista gång, men får onda ögat av Smella, som hellre vill upp i knät och gosa med matte.

Eldar var på bushumör, men Smella tyckte det var en dålig idé. Hon var väldigt tydlig med att hon minsann hellre ville in och kura ihop sig på soffan. Satte sig till slut demonstrativt på trappen och väntade på oss andra. Det fick bli jag som fick leka en stund med Eldar istället. Jag är fortfarande såpass förkyld att jag blir andfådd och yr av att röra mig för mycket, så jag lekte “fånga-benen-leken” med honom, som han går igång riktigt på. På så vis slapp jag röra mig särskilt mycket och lät honom göra jobbet med det vilda skuttandet. Så höll vi på en stund och jag försökte fånga nån enstaka bild med vinvinkeln när jag hade chansen. Däremellan buset blev det mysiga kelstunder och vi pysslade noggrant om varandra. Eldar putsade och pussade på mig, medan jag masserade mjukt och kliade tillbaks. Älskar dom stunderna. Det märks så tydligt att hundarna uppskattar det och jag tror faktiskt det är lika viktigt, lika berikande för dom som det är för mig.

Så småningom blev det frukostdags och därefter har hundarna fått vara en stund i hundgården, på Eldars begäran. Smella hängde såklart på, av lojalitet mer än någonting annat, det är jag säker på. Där har de sedan suttit och spejat ut över skogen tillsammans, boffat lite på grannarna som varit ute och promenerat i skogen med två av de hundar de ibland är jourhem åt. 

Picture

”Åh nej! Du fångade mig! Vänta bara…!”

Picture

”Raaaow, precis där kliar det matte!” Eldar njuter av att bli kliad och putsad i ryggslutet.

Erik har erbjudit sig att ta hundarna på en träningsrunda med kickbiken nu på förmiddagen. Det har redan börjat töa bort, allt det där vita vi vaknade till, så förhoppningsvis kommer väglaget aldrig hinna frysa till is på nytt dom här dagarna. Och det känns faktiskt helt okej för mig. Jag ser hellre att barmarkssäsongen på allvar får börja så vi kan köra regelbundet igen, utan risk för halkolyckor. 

Det blir en sväng till Barkarby idag med för att införskaffa/uppdatera lite utrustning inför resan till Lakavattnet. Marlene har lovat att lära mig hur jag ska binda om släden bland annat, vilket jag ser fram emot, så det ska ordnas lite nytt vad gäller rep och sådant. Nu är det inte alls långt kvar tills vi åker!

Hundgårdsliv & tankar i vårsol

Det har nu gått två veckor sedan jag på allvar började vänja in hundarna (mest Eldar) vid att vistas i hundgården under de timmar jag är iväg och jobbar. Det har varit två veckor av oro och stress – men en oro och stress som avtagit för var dag som gått och istället ersatts av lättnad, frihetskänslor och insikter. Jag är så glad över de väldigt tydliga indikationerna vi har på att hundarna faktiskt trivs! Varje gång jag checkar in via övervakningskameran (både Erik och jag har gjort det med jämna mellanrum) är det lugnt. Dom sitter och spanar över skogen, vilar, pysslar om varandra och verkar allmänt nöjda. Eldar sitter allt mindre vid nätet och är uttråkad utan verkar ha anpassat sig rätt snabbt vid den nya rutinen. Även grannarnas rapporter tyder på att hundarna är lugna; de märker knappt av att hundarna är ute i hundgården – vilket de nog skulle göra om Eldar var uttråkad då han tenderar att låta mer då. Och lugnet i mina hundar varje gång jag kommer hem tyder på detsamma; de har det faktiskt bra där i hundgården.
Faktum är att både Eldar och Smella känns mer tillfreds. Mer mentalt stimulerade efter timmarna i hundgården, än en dag med mig på jobbet eller efter att ha varit inomhus (då rastade vid lunch givetvis). Kanske är det inte så konstigt. Det är troligtvis avsevärt mycket roligare, mer intressant och mer berikande att få vara utomhus där de kan spana på djur som rör sig i skogen, sola sig i den första vårsolen, gräva och tugga, bädda ned sig i halmen och göra ifrån sig när de behagar. Och hundarna sover helt klart mindre när de är ute i hundgården, jämfört med inomhus. Självklart blir de tröttare av det. De äter också mycket bättre – särskilt Eldar som ju alltid varit lite ojämn i aptiten förr. Numera äter han alltid upp sin mat. Kommer till och med och påminner om den, om han tycker det dröjer för länge. Smella håller vikten bättre, trots att jag ökat både hennes och Eldars fodergiva nu. Det kräver såklart mer energi i kroppen för att reglera temperaturen och jag gissar att de rör sig mer än de skulle göra om de var inomhus. 

Det känns helt enkelt som att vi alla är mer nöjda och har vunnit på det här konceptet! Vilket är en fantastiskt härlig känsla. Jag känner – sakta men säkert – hur känslan av skuld och av att vara otillräcklig avtar i takt med hur bra jag märker att det faktiskt fungerar. I takt med att jag för varje dag kommer lite längre i min insikt kring hur hundarna har det bra och trivs med de nya rutinerna. Och just den känslan är något som betyder oerhört mycket för mig, för jag har alltid burit omkring på en känsla av att inte räcka till, en känsla av skuld. Sådant kan suga mycket energi ur en människa. Särskilt om man samtidigt är en person med mycket höga krav på sig själv. Krav som i ärlighetens namn kanske inte alltid är så realistiska. 

Idag, efter att jag kom hem från jobbet och välkomnades av kärleksfulla polarisar och deras viftande svansar, satt jag en lång stund på trappen och funderade med en kaffekopp i handen medan hundarna lekte kring dammen. Jag gjorde en liten resa i tiden – tillbaks till de gångerna jag besökte Marlene och Yabasta-flocken där i början av vår vänskap. Det känns som hundra år sedan, som om de alltid har varit en stor, livsviktig och naturlig del av mitt liv. Det är en väldigt märklig känsla när jag inser det bara är två år sedan. Så mycket har hänt sedan dess. Mötet med Marlene och flocken var början på en ny tid i livet för mig, för oss. En tid där jag plötsligt kommit in i en helt ny bana vad gäller livet med hund (och mycket mer än så faktiskt), en bana som är betydligt mer avslappnad och tillåtande. Mot både människa och hund. Från den där första påsken vi spenderade i Björkliden med henne och flocken, ur de många samtalen och upplevelserna vi delat sedan dess, har min syn på hunderiet förändrats ganska mycket. Eller vuxit, är kanske ett mer korrekt ord. Utvecklats. Mina tankar började ändra riktning, mina drömmar och min syn på hur jag vill leva med mina hundar började ta en mer tydlig form. Och jag insåg idag, när jag satt där i den första riktiga vårsolen på trappen, att vi faktiskt inte är så långt ifrån det där livet längre. Inte riktigt framme, men otroligt nära.