”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka mycket ur dem.”

Jag iakttar henne under tystnad. Signalerna. De lugnande. De kontaktsökande. De lekfulla. Den snurrande svansen och de bakåtstrukna öronen. Under den mjuka gråvita pälsen och de kraftfulla musklerna, i de hasselnötsbruna ögonen och bortom det tuffa pannbenet gömmer sig en känslig själ.

Det slår mig där jag sitter på knä i den mjuka nysnön och iakttar den femton månader gamla tiken som under sommaren och hösten tryckt på så många av mina knappar. Knappar som fått mig att reagera starkare än vad jag är stolt över. Känsliga knappar som fått mig att höja rösten mer och fler gånger än vad mitt samvete mäktar med. Knappar som gjort mina händer hårdare än vad de naturligt sett är, vill vara. Jag förstår att det handlat om rädsla. Den där skrikröda känslan som fått mig att tappa humöret mer än en gång. Jag förstår att det egentligen handlar om tidigare trauman, stresspåslag och instinktiv ångest, mer än ilska. Att jag, liksom hon, i en svag stund slagit över när det blivit för mycket. Jag förstår allt det där – men jag ser också hur det rispat vår relation. Hur det skapat en distans mellan oss som jag inte vill ha. Vetskapen och besvikelsen är som en iskall, hårt kramande hand runt hjärtat. Jag vet att jag inte är, aldrig kommer vara, perfekt vare sig som människa eller flockmatte. Men jag förväntar mig bättre än så, av mig själv. Hon förtjänar bättre än så. Jag kan bättre än så. Mitt bagage är inte, har aldrig varit, hennes skuld att bära.

Det är när jag sitter där, i tystnaden och vindens svaga sus genom fjäll och trädkronor, som jag bestämmer mig för att göra en aktiv förändring.För att gå djupt i mig själv och tillbaks till det som en gång var vi. Ta mig igenom hela den snåriga skogen, snavandes ibland kanhända, över stockarna som fallit och myrmarkernas väta som lägger sig som tunga fotbojor runt mina anklar. Hela vägen på den smala stigen – den som leder tillbaks till kärnan. Till glädjen. Lekfullheten. Närheten. Tillbaks till henne, till oss. Jag vet det finns där någonstans, att vi bara tappat det på vägen.

De följande dagarna och veckorna, när hon trycker på mina knappar, bestämmer jag mig aktivt och medvetet för att reagera annorlunda. Rösten blir mjukare, trots att rädslan i mitt bröst bultar stark. Rädsla över att tappa kontroll, över att någon ska skada sig, över att inte läsa rätt. Jag kan känna ångesten krypa i min kropp, men motar den i grind; lägger mina händer mjukt runt hennes fasta bröstkorg och drar djupt efter andan. Låter intutionen tala. Tar henne tätt intill mig, låter allting sakta ned, ta tid. Går in i bubblan. Jag har gjort det här så många gånger förr, jag kan det här. Men kanske, kanske trodde jag att det kapitlet i mitt liv var över nu. På sätt och vis. Att det försvann med honom…

Det ger inte stora, fyrverkeriresultat. Inte då, den där första gången. Men så börjar jag se en förändring.Den kommer istället sakta smygande, men jag ser den komma. Den växer för varje dag. Ett öra åt mitt håll. En snabb blick. En mjuk svansvifting. Ett djupt andetag, istället för ett överslag. Hur hon åter börjar söka min kontakt med lekfullhet, en nyfikenhet. Hur hon lyssnar och känner in. Finner lugn i mina händer. Samarbetar istället för att jobba emot. Eller kanske är det så att det i själva är jag som har börjat lyssna, känna in och samarbeta? Kanhända – antagligen – är det både höna och ägg?

Och kanhända kan man inte värja sig helt för de lektioner livet som flockmatte bär med sig.Kanhända är det så att vi möter de individer vi behöver, snarare än de vi alltid önskar oss eller som vore enklast. Ibland tror jag det.

Kanske hade någon i samma skor valt att söka nytt hem till en hund som inte riktigt faller innanför de ramar man önskar och förväntat sig. Hellre än att anpassa eller förändra. Kanske är det rätt för någon annan… Men jag vet med mig; jag har aldrig varit någon annan. Eller någon som väljer enkla vägar ut. För någon jag älskar är jag en sådan som väljer snåriga, smala stigar. Som bygger om och skräddarsyr. Dissekerar och analyserar. Går vilse, halkar och snavar. Blir rispig och får blåmärken. Och mitt i stormens öga någonstans blir jag en sådan som finner nya vägar. Och det är ingen tvekan om saken; jag älskar henne. Min knapptryckande tonåring i behov av mjuka händer, tålamod och tid. Min fantasiska arbetsmyra, med sitt pubertala temperament som ibland kan skrämma mig halvt från vettet. Jag älskar henne av så många olika skäl. Och av ett enda: hon är min familj. Ohana. And nobody gets left behind or forgotten.

Jag får ibland höra jag är en sådan som skapar mig fler sorger än vad jag måste. Att jag ger för många chanser och stångar mig blodigare än jag behöver. Och kanske är det sant.Kanske behöver jag inte göra ett enda jota. Kanske är det helt fel sätt om du frågar någon annan. Men jag vet inget annat sätt. Mitt sätt är att vrida in och ut på mig själv för att finna vägar. För att jag på djupet tror på att ge ärliga chanser – att vi för högre syften är kapabla till större transformationer och utveckling än vad vi anar. För att jag älskar när jag älskar och lovar när jag lovar. För att jag vet att där finns nycklar, någonstans, gömda i fortet. Och att min viktigaste uppgift är att finna svaret på gåtorna. Att misslyckas ibland, men inte tappa tron. På henne. På mig. På utveckling.

Det är sådan jag bestämt mig för att vara. Som flockmatte. Som människa. Och kanske har jag fler blåmärken än de flesta – men för varje blåmärke blir jag starkare. Lär mig något nytt. Och hon lär mig att att saker behöver tid och ärliga chanser. Mitt jobb, mitt kall är att ge henne just det.

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *