Kategori: Siberian husky

10 orsaker att älska siberian huskyn

För varje år som jag får leva och vistas bland siberian huskies blir det allt tydligare för mig varför min kärlek till huskyn som ras bara växer sig starkare. Det är en ras jag upplever passar mig väldigt väl och vars nackdelar i mina ögon med råge övervägs av fördelar. Ja, jag känner verkligen att jag har hittat hem i mitt val av ras.
Vad är det då som gör att jag fallit pladask för rasen? Här kommer 10 av mina anledningar, utan inbördes ordning:
Bild

Fugitive’s Smella och Eldar på toppen av Lillskarven, Tänndalen. Alltid redo för äventyr.

ETT:

Huskyn är en oerhört anpassningsbar, atletisk och tålig hund som klarar såväl extrema väderförhållanden som mycket krävande aktiviteter. Den älskar fart och fläkt, besitter stora mängder energi, samt en fantastisk återhämtningsförmåga. Det är en ras som verkligen passar den aktiva människan som älskar att äventyra tillsammans med sin fyrbenta vän. Joggingrundor, skid-/slädturer eller klövjevandringar i skog och fjäll – ja, huskyn är inte sen att hänga på!


​TVÅ:

Jag har alltid uppskattat självständigt tänkande, både hos människor och djur. Jag har därför av naturen alltid känt en större dragning till hundraser där det tydligt finns en självständighet; något du hittar med råge hos siberian huskyn. Självständigheten hos en husky är en egenskap som är väldigt användbar och viktig i dragarbetet, men som också kan kräva en hel del av matte/husse! 

I mina ögon är självständigt tänkande ett uttryck för hög intelligens och jag personligen välkomnar den utmaningen det innebär. Självständigheten, tillsammans med en stor portion kreativitet, innebär också att huskyn är duktig på att roa sig på egen tass. På gott och ont 🙂


​TRE:

Man kanske inte tror det, men huskyns päls är galet lättskött! Den behöver inte trimmas och inte heller badas mer än vid behov. Jag upplever att pälsen är ganska smutsavvisande, liksom de sällan blir blöta in på skinnet av lite regn. Jag har dessutom aldrig varit med om en husky som verkligen stinker ”blöt hund”…! Helt fantastiskt, om du frågar mig. Ja, de må fälla kopiösa mängder säsongsvis, varken kläder eller mat klarar sig undan tussarna och dammsugaren går varm – men i mina ögon vägs det helt klart upp av hur minimal pälsvården är.
Bild

Tio minuters borstning av liten huskytik. Ja, vi har bara börjat..!

​FYRA:

Är det någonting jag verkligen uppskattar hos mina hundar så är det deras fantastiska av/på-lägen som hör till rasens egenskaper. Det är full fart när det vankas träning eller andra äventyr, men annars är dom otroligt duktiga på att slappa och njuta av lugna stunder. Hemmavid är de ofta nöjda med att strosa runt, busa med varandra, sola, mysa eller sitta på någon hög utkiksplats och hålla koll på omgivningarna. Det är givetvis under förutsättning att de blivit väl stimulerade och att deras behov blivit tillgodosedda. En välstimulerad husky är en fantastiskt trevlig kamrat att leva och resa med!


​FEM:

Mjuk utan att vara vek – så tänker jag mig ofta huskyn. De är tuffa och envisa hundar med en mycket hård arbetsskalle, men de är mjuka, inkännande och känsliga till temperamentet. Det är en kombination som passar mig oerhört väl – antagligen för att jag är likadan själv. Tuff, tålig, envis men mjuk och högkänslig. 
Bild

Även Eldar, som kan verka hård och strulig utifrån, är i själva verket en riktigt känslig mjukis innerst inne som tar väldigt illa vid sig av en hård förare.

​SEX:

Siberian huskies besitter en oerhört hög intelligens! Många därute rynkar kanske på näsan nu – det är nämligen inte helt ovanligt att man kallar huskyn ”svårlärd” eller ”hopplös att lära saker”. Jag fick höra det senast igår av ett par jag mötte under en promenad och som suckade över sin egna ”osmarta” husky. Men jag vill påstå att det är helt och hållet fel tänkt. En husky är faktiskt, tvärtom, mycket intelligent! De har otroligt lätt för att lära; de är både snabbtänkta, observanta och kreativa; men de är också smarta nog att inte göra sådant som känns trist eller jobba för någon som betalar för dåligt i lön. De vet att deras tid, uppmärksamhet och energi är värd mer än så. På så vis är de ganska kattlika och de är helt klart sina egna herrar. Men en motiverad husky kan lära sig precis vadsomhelst! Se bara på alla utbrytarkungar 😉


SJU:

De skäller inte! Nja, kanske lite sanning med modifikation. Men de skäller väldigt sällan ihållande, som de flesta andra hundar gör när de ljudar. De kan däremot larma och har många andra läten för sig som kan beskrivas som tjattrande, kuttrande, morrande, trumpetande eller ylande. Dock uppfattar jag de som väldigt mycket trevligare (och mer roande!) att lyssna på än ihållande skall. Jag har många gånger fått höra från förvånade grannar att våra hundar knappt hörs, trots att de är ute större delen av dagen. Men de hörs desto mer när det vankas träning… 😉


ÅTTA:

Huskyn är en hund med starkt utpräglad flockinstinkt och en stor social förmåga. Deras känslighet för signaler och strävan efter harmoni och samspel gör att de tenderar att fungera mycket väl i flock/med andra hundar. Givetvis under förutsättning att hunden ifråga fått utveckla sitt språk. ​Rasens generellt stora kommunikativa begåvning är något som tilltalar mig oerhört mycket. Jag upplever att de är väldigt lätta att läsa, tydliga i sin kommunikation och dessutom extremt lyhörda för mina signaler, outtalade såväl som uttalade.
Bild

Flocken och sampelet däri är en mycket viktig del av huskyns liv.

​NIO:

Arbetsmoralen hos den motiverade huskyn är en ren naturkraft! Få saker fascinerar mig så mycket som att iaktta ett duktigt spann under arbete. Hur hundarna besitter en drivkraft, ett fokus och en envishet som ibland nästan känns övernaturlig. Det handlar inte bara om arbetsmoralen, det handlar om den rena och genuina lyckan över att springa. Det är otroligt mäktigt att se och få vara en liten del av – och helt klart en utav de största tjusningarna med rasen!


​TIO:

Det må vara ett tveeggat svärd och en stor anledning till varför så många huskies därute hamnar i fel hem – men faktum kvarstår; siberian huskyn med sitt lite vilda utseende är förtrollande vacker. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls spelade in i min kärlek för rasen, även om det ingalunda är en avgörande faktor. I mina (kanske rätt partiska) ögon är det faktiskt få, kanske inga, hundraser därute som kommer i närheten av att vara lika vackra. 
Bild

Älskade, vackra huskies

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget. 

Ut på tur, aldrig sur – del 2

Klicka HÄR för att läsa första delen av ”Ut på tur, aldrig sur”.

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. Det var då vi fick syn på bäcken… 


Vi tappade kontroll över släden vid sämsta tänkbara tidpunkt. Spåret girade i en vid sväng runt ett hål där en bäck uppenbarade sig. Öppet vatten. Men vi hade redan lämnat spåret. Släden gled rakt fram och vi hade tappat balansen så vi bara stod på en av medarna. Jag kämpade för att nå skotermattan eller den kraftiga nödbromsen men båda bromsarna hade redan sjunkit djupt ner i den djupa snön. 

Hundarna drog med full kraft med effekten att släden fortsatte sin sväng mot vattnet, så som en wakeboard reagerar på kraften från den dragande båten. Vi skulle snart behöva ta ett riktigt stort hopp om vi skulle klara oss från att dyka med huvudet före ner i det djupa vattenhålet. Jag såg hur det gapade mot oss. Det svarta vattnet djupt där nere bakom den överhängande snön. 

                                                                                     Marlene


Det gick fort sedan. Så fort att vi inte hann hejda det, men samtidigt så otroligt långsamt att tusen tankar hann tänkas. På en halv sekund hade släden vält och det var med hjärtat i halsgropen jag såg hur släden tog rak kurs mot den öppna bäcken. Jag minns jag någonstans i bakhuvudet hann tänka att jag verkligen inte ville bli dyngsur – vi hade ju timmar kvar att köra och jag skulle aldrig nånsin få upp värmen igen om jag blev blöt nu. Men oavsett hur blöt jag skulle bli så fann det en röst, en tanke som överröstade alla andra där vi släpades i snön; ”SLÄPP INTE TAGET!! Vad som än händer nu får jag inte släppa taget!”

”Lägg dig!!!!!”

Jag ropade rakt ut åt Nicole. Vi hade ingen chans att få stopp på hundarna om vi inte lade oss ner. Det var liksom sista möjliga utväg i den djupa snön. Släden hade redan blivit betydligt mycket tyngre för hundarna då den hade sjunkit djupt. Kanske vi kunde få stopp ändå? 

”Släpp inte taget!!!!”

Jag vet inte vem jag ropade mest åt, Nicole eller åt mig själv. Vi måste hålla fast vid släden, annars är hundarna tappade. De här spåren går hur långt som helst… Jag hann inte ens börja tänka på vart hundarna skulle kunna ta vägen. Vi låg nu djupt nersjunkna som två sandsäckar i snön. Släden hade stannat och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

                                                                                   Marlene


Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt tog det tvärstopp och jag fann oss ligga där på sidan. Bara någon decimeter från den öppna bäcken! Jag kommer ihåg hur jag lyfte på blicken och insåg att hade vi bara fått stopp på spannet en millisekund senare hade vi vid det här laget legat därnere och simmat. Hade jag bara sträckt ut min arm hade jag kunnat röra vid det iskalla vattnet. Det var när jag låg där – full av adrenalin i kroppen – som jag plötsligt tog in det faktum att Marlene återigen skrek på mig att inte släppa taget om släden. Jag var på vippen att svara något syrligt tillbaka, humöret började tryta igen, men jag bet mig i tungan då jag i samma sekund kände ett ordentligt ryck i släden. Hundarna var klart otåliga, försökte ta sig framåt – och det enda som höll oss borta från det där iskalla vattnet var det faktum att vi låg tunga och djupt nedsjunkna i snön. 

Vi gjorde ett gemensamt försök att resa oss upp tillsammans med släden – men fick omedelbart lägga oss ned igen. Hundarna var för starka. Fullt beredda att fortsätta framåt och dra oss rakt ned i bäcken. Jag insåg snabbt att vi omöjligen skulle kunna ta oss upp på medarna, få upp släden utan att tappa taget och samtidigt få fatt i bromsarna snabbt nog för att undvika ett dopp. Ungefär samtidigt måste Marlene ha insett detsamma för våra blickar möttes strax därpå och jag kunde se hur hennes hjärna arbetade febrilt. Hur fan undviker vi vattnet!?


Vår första plan visade sig vara helt fel metod. Hundarna var för heta. Det var som att de blängde på oss med retsamma ögon och bara väntade på att få höra ett ”plask”.. Nej, vi måste hitta ett annat sätt.

Förutom de vanliga bromsarna och den just uppfunna levande-sandsäcksmetoden så finns det bara ett till sätt att få en släde att stå still. Längst bak i stamlinan, linan som alla hundarna är fastkopplade i, sitter två stycken kraftiga metallklor fast. Dessa trycks ner i spåret när föraren av någon anledning behöver lämna släden. Det kallas ankare och de är så kraftiga att de helt fristående kan hålla ett tiospann stilla under en längre tid. Kunde ankarna hjälpa oss komma ut på spåret igen?

Jag hade hört någon berätta hur man kunde flytta en släde i sidled med hjälp av snöankare. Eller hade jag sett någon göra det? På något sätt så måste det i alla fall gå. Vi hade två ankare att jobba med. Släden hade hamnat några meter utanför spåret och ankarlinan är inte fullt så lång. Jag kom på benen och fäste ett ankare så nära spåret som jag kunde. Satt det fast ordentligt i den djupa snön? Vi lyfte släden försiktigt. Den gled fram en liten bit men sedan högg ankaret fast i snön och linan spändes. Spannet satt nu fast med ankaret och släden var fri att flytta.

Förutom kraften från spannet, som givetvis är den största tänkbara kraften på en släde, finns det även en annan kraft som vi dock inte hade räknat med. Tyngdkraften. Snön var djup, det fanns ingen botten där släden låg. Att lyfta och flytta en släde utan att själv ha något som helst markfäste, är en ganska stor utmaning. För Nicole alltså. Jag själv hade redan crawlat mig upp till spåret där jag stod med fast mark under fötterna. Nu skulle hon bara lyfta upp släden och flytta den närmare mig.

Bara.

                                                                                  Marlene       


Jag svär att jag kunde se hur någonting hände i Marlenes huvud. Som om det tändes en såndär liten glödlampa över huvudet på henne, som det gör i tecknade serier när någon får en idé. Plötsligt var hon på benen – eller ja hon kröp snarare över den mjuka snön – och jag iakttog henne medan hon letade rätt på slädens snöankare. Jag såg henne leta efter fäste i den lösa, djupa snön alltmedan jag väntade på att hon skulle låta mig veta vad det var som försiggick i hennes huvud den här gången. Jag tror att jag i samma sekund som jag såg den där glödlampan tändas förstod att vad det än var för idé hon fått, så skulle den innebära något skrattretande jobbigt för mig. Jag visste inte hur rätt jag hade. 

”Du måste lyfta hit släden, Nicole!” Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?

Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana… Så jag räknade till tio – och tog sats med varenda fiber i min kropp.


Vi lyckades på något vis till slut få den halvvägs tillbaka till spåret. Där var det helt och hållet stopp. Enda utvägen var att försöka ta hundarnas kraft till hjälp den sista biten. Någon måste riskera att få ett dopp på kuppen.

Eeeh… Jo, du, Nicole..

Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.

​                                                                                     Marlene


”Okej, jag kommer ta loss ankaret  – men du får INTE släppa handtagen!! Och du MÅSTE stå på medarna hela tiden och var beredd med bromsen när ankaret släpper!” 

Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!? 

Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! ​​Åh herregud..!

”Okej… Ta dig samman. Let’s give this a good try!” tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag – och samlade återigen mina superkrafter… ”Jag tänker fan inte simma!” 


Hon förstod förhoppningsvis inte hur nära det var. Men det bar. Herregud, det gick! Släden slets upp på spåret och missade bäckhålet med någon centimeter. Jisses.. Det var nära ögat! 

Nu kunde vi äntligen fortsätta vår tur – något omtöcknade men torra och vid liv…

                                                                                   Marlene


Fortsättning följer…

Utökade (hund)familjen på besök

Igår fick vi mycket kärt besök här i den lilla Raxeira-flocken. Det var alldeles för längesedan vi sågs nu men likväl föll hundarna in i sina vanliga gamla mönster och det var som om vi setts igår. Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att Charlie, Philip och deras tre hundar är en del av vår utökade familj vid det här laget. Vänner vi värderar mycket högt och känner en väldigt stor samhörighet med. Både hundarna och jag.

Det var för Ratchels del ett första möte med Charlies tre hundar Youkon, Lizzie och Gunne – men det hade lika gärna kunnat vara hundrade gången de sågs, så lätt och fint passade hon in i gänget. Som om hennes plats där på något vis var alldeles självklar. Hon blev överförtjust i allihopa. Lekte outtröttligt med clownen Youkon, svansade mer än gärna efter värdiga Lizzie tills hon vunnit hennes hjärta och var nyfiken på Gunne som hela tiden hittade på spännande bus. Själv kom jag ofta på mig själv med att drömma mig bort till framtiden; dagen då jag själv äger ett lika stort gäng hundar och allt vad det innebär. Tills dess är det fint att få ha vår bonus-flock att umgås och träna med. Det är inte ofta jag släpper ihop mina hundar med andra hundar bara sådär – det finns alldeles för mycket att förlora på det om något går tokigt – men när det är en välfungerande flock där individerna verkligen fungerar med och känner varandra och vi kommer att spendera mycket tid ihop även i framtiden, ja då ser jag tydligt vilket enorm utbyte hundarna har av varandra. Hur de älskar varje sekund och hur mycket de växer i sin språksäkerhet när de umgås med andra hundar som är duktiga på att kommunicera. 

Bild

Eldar och Lizzie

Bild

”Hallå, hallå! Vilka är ni?” Ratchel hälsar på de nyanlända.

Bild

Grabbarna – Youkon och Eldar hälsar noggrant på varandra.

Bild

Det är viktigt med hälsningsritualer – och att kolla av hur alla vännerna mår och doftar just idag. Eldar tyckte Gunne doftade alldeles särskilt gott.

Bild

Ratchel övertygar Lizzie om det faktum att hon är världens sötaste och snällaste lilla tjej.

Bild

Ratchel och Youkon planerar en noga uttänkt attack mot Lizzie och Eldar.

Bild

Lyckliga vovvar sträcker ut.

Hundarna var alldeles slut mot kvällen när Charlie och co. åkte hemåt. Då hade de lekt och busat i timmar, med gemensam vila inomhus medan vi andra åt lunch. De däckade i princip direkt efter att vi kom in i huset och stängde dörren efter oss – men det var inte utan att Ratchel länge stod vid grinden och såg efter dom. Inte riktigt nöjd med att hennes nya vänner inte skulle stanna kvar. Det är så tydligt hur otroligt mycket hon trivs i flock, hur det är hennes rätta element. Jag ser fram emot den dagen vi växer i Raxeira-flocken igen. Vet med mig att det kommer att vara en stor glädje för oss alla. 
Bild

Ratchel blev väldigt förtjust i både Charlie och Philip. Jag är ganska säker på det var ömsesidigt.

Bild

Eldar försöker övertyga Gunne om att han är värsta lammköttet.

Bild

Gunne var sådär lagom övertygad. Bäst att stanna kvar i skyddet av sin fina grop.

Bild

Goa Lizzie.

Bild

Aaah, så skönt när ingen pojkspoling stör.