Okategoriserade

Vi lever – därute i riktiga världen

Picture

Eldar och jag (och Smella nånstans framför stenen) på vägen ned från Lillskarvens topp.

Ikväll kom vi hem igen efter en vecka i Tänndalens fjällvärld. En plats som för mig kommit att betyda mycket det senaste året. Fjällen har för mig kommit att bli synonymt med sinnesro och mental återhämtning. Någonting jag verkligen behöver mycket av just nu. 

Det senaste året (eller egentligen åren) har det stormat mycket kring mig. Nåja, inuti mig. Ni minns kanske att jag tidigare i år öppnade upp här om min utmattning? Jag har alltid varit en person som har ett stort behov av att ladda mina batterier genom att uppsöka naturen; lugnet och ensamheten. Man kan gott säga att det behovet de senaste åren har dubblats. Tripplats. Ni förstår, jag fungerar inte riktigt som jag borde – eller som jag en gång gjorde – i stökiga, stimmiga miljöer. Intrycksallergi brukar jag kalla det numera. Är liksom en högkänslig person som det kallas ibland och det filter som de flesta människor har för att sortera intryck, det filtret är inte så himla bra hos mig. Och därför har naturen alltid varit en fristad för mig. Ett sätt att sålla bort alla dessa intryck så att bara det som faktiskt är väsentligt finns kvar. Problemet är att det idag blivit mycket svårare för mig; huvudet går ständigt på högvarv och mina metoder behöver ibland bli ganska drastiska för att jag ska få minsta vila däruppe i huvudet. Men när jag får lite tid på mig och får stänga av, stänga ned, så lyckas jag till slut ofta skala bort såpass mycket av allt surr i skallen att jag kommer till kärnan av mig själv igen. Så denna vecka i fjällen har varit just det; en fristad för mig där jag får utrymme och lugn nog att kunna finna kontakten med mig själv igen. 

Det är också på grund av allt det här som det varit väldigt tyst här i bloggen ett tag nu. Jag har känt – och valt att lyssna på – ett stort behov av att skära ned på min tid framför skärmen och leva mer i ”det riktiga” livet. Skära ned på intrycken jag bombarderas av när jag befinner mig i sociala medier och framför datorn generellt. Inte heller har jag haft lust eller ork att skriva, även om jag ibland velat. Orden har liksom inte kommit ur mig. Idag sitter jag här och skriver för att jag faktiskt ville det – jag saknade det. Men det var hemskt längesen jag kände så.

Jag har fått lite frågor från er läsare; ni undrar om vi mår bra och hur det går för oss. Jag kan lugna er med att hundarna mår hur fint som helst och inget tråkigt har hänt dom. De lever som vanligt och har varit rätt nöjda med denna (för dom) rätt behagliga sommar. Eldar fortsätter att mogna och växa vad gäller det sociala med människor, något som gör mig så otroligt stolt och glad att se. Smella.. Well, hon tar kanske inte sommarvilan lika lättsamt som Eldar (han är ju en riktig latis) – så det är lite tur i oturen att tempen ibland tillåtit lite drag ibland mellan simträningarna och klövjningen. Där har hon för övrigt gjort stora framsteg bara på mycket få gånger! Och Eldar, som förr i livet panikade när han inte nådde botten, verkar idag tycka det är rätt trevligt att simma till och med. Smella har också hunnit med ett löp, skendräktighet och just ja – hon fyllde ju faktiskt TIO år i juli! Inte för att man kan tro det när man träffar henne, den lilla yrhättan. Härhemma har vi strax färdigställt det nya staketet runt tomten, fällt lite träd och börjat längta till hösten och vintern. Vi saknar draget nu, allihopa.

Picture

Eldar myser i riset på Hamra fjäll.

Som jag skrev så har vi precis kommit hem från Tänndalen. I en vecka har vi varit ute på dagsturer över fjällen och helt enkelt gjort det vi känt för, när vi känt för det. Jag minns inte senaste gången jag mådde så bra och kände mig så närapå fri från stress, oro, ångest och prestationskrav. Och det har märkts på hundarna med att jag känt mig lugnare. Framförallt på Eldar. De har känts glada, nöjda och tillfreds – och nu är de ordentligt trötta där de ligger utsträckta på vardagsrumsgolvet.  Jag tror att både dom och jag kommer sova mycket gott nästkommande dagar. Nu ska jag försöka anpassa mig till att vara tillbaks i vardagen. Jag tror det blir lättare för hundarna än för mig, men förhoppningsvis kan jag leva ett tag på känslan i kroppen efter vår fjällvistelse. Får vi som vi vill så åker vi snart tillbaks igen. 

Ta hand om er därute. Vi hörs snart igen. 

No Comments

  • Johanna

    Vag underbart med fjäll! Jag som hade bestämt mig för att jag skulle fjällvandra den här sommaren, men det blev ju inte av på grund av Mikaels hjärnblödning. Kanske nästa sommar. Behöver också den där själsliga lugnet som du beskriver.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *