Okategoriserade

Om mötet med hundpsykologen

Det är en totaldäckad hund vi har efter träffen med hundpsykologen. Efter att ha tänkt över saken ett tag valde vi att boka tid med hundpsykolog för att ta itu med själva kärnan i hundmötesproblematiken. Vi har ju kommit en bra bit på vägen idag, men det är ju fortfarande ett problem och goda råd i all ära, men ibland behöver man ett tredje och mycket skarpt öga för synliggöra sådant man själv missar (man blir ju så lätt hemmablind) och för att verkligen komma till kärnan av problemet. Lisa, hundpsykologen vi fick rekommenderad av tjejen vi jobbar spår med, var verkligen guld. Eldar tyckte om henne från start och det kändes verkligen som att hon såg honom – unghunden bakom ylandet och yvigheten. Och han var faktiskt riktigt duktig; passivitetsträningen har verkligen gjort under med honom när det kommer till att ta det lugnt medan man pratar med en annan människa!

Lisa gav oss verkligen massor av konkreta tips och råd vad gäller alltifrån vardagspromenaderna till människor i dragvärlden värda att knyta kontakt med. Hon kändes öppen, rak på sak och väldigt ödmjuk – samtidigt som där fanns en tydlig humor och glimt i ögat. Jag gillar verkligen det. Och hon reagerade lika starkt som jag och Erik gjorde när där plötsligt kommer fram en snubbe och sticker ner handen till Eldar, bara sådär, mitt i träningen. (Återigen – VARFÖR gör man så?!) 

Vi fick tillfälle att analysera Eldars beteende och sätt att reagera på andra hundar i koppel, vilket var jättenyttigt. Och rätt upplyftande. Vi kunde nämligen konstatera att vi idag kommit så långt att det inte handlar om rädsla eller aggressivitet längre (finns självfallet undantagsfall där Eldar speglar andra hundars osäkerhet), utan idag är vi tillbaka till att mestadels bara vilja fram och leka/hälsa. Det i sig blir ju en frustration då han inte får springa fram hur som helst och just den frustrationen/stressen vet han inte vad han ska göra av, vilket i förlängningen innebär att han stressar upp sig själv och blir en enda tokfull bägare av frustration som när som helst kan rinna över. Lisa gav oss rådet att strunta i klicker ett tag framöver när vi tränar hundmöten då den i sig kan bli en stressfaktor för många hundar då vissa kan uppleva det som kravfyllt (måste titta på matte/husse eller på annat vis göra något för att uppfylla något krav för belöning/klick) plus att det kan vara väldigt lätt att klicka in helt fel känsla. Hunden kanske gör rätt (tex tittar på matte och kommer tillbaks) men den kanske inte känner rätt inför hundmötet. I själva verket kanske hunden är rädd när man klickar – för att hunden ”skvallrat”  som man lärt den – och då förstärks istället helt fel känsla. I förlängningen är det alltså inte hundens känsla inför hundmöten man kanske rättat till, utan bara fått ett annat beteende. Tajming är ju A och O – och vissa hundar döljer inre stress bättre än man tror tills den dagen det plötsligt blir för mycket.

Så nu backar vi igen i träningen. Vi börjar om från början för att inte bara få ett önskvärt beteende utan jobba på att skapa en önskvärd känsla hos hunden. Motbetingning alltså (har läst om det tidigare men är inte överdrivet insatt ännu) och vi fick jobba med det redan idag med hjälp av Lisas egna, medhavda hundar. Eldar får belöning (gotte eller att ta sig närmare/längre bort från mötande hund) bara han tittar på en annan hund, men där finns inga krav på att göra någonting annat i dagsläget än att just bara titta. Vi ska försöka jobba så mycket som möjligt med att hålla avstånd som inte korsar hans stresströskel, samt försöka ta oss tid att träna även med de hundar vi umgås med. Nu har vi några veckor på oss att jobba innan vi träffar Lisa nästa gång och det känns verkligen skönt och hoppfullt.

Så från imorgon ska vi motbetinga som galningar; hundar, människor som kommer fram och särskilt dom med vantar (vantar är tydligen jätteintressant just nu), alkis-gubbarna som jämt ska jävlas med oss och barn som sitter på sina föräldrars axlar (också jätteintressant). Rom byggdes inte på en dag – men med rätt verktyg gick nog bygget jäkligt mycket smidigare.

No Comments

  • johanna

    spännande att läsa! jobbar ju också med hundmöten, så det var intressant det där med klickern, själv gav jag upp klickern för en stund sedan just för att jag kände att jag inte lyckades skapa rätt stämning med den, nu satsar jag på avstånd och att försöka avleda Amy och Dia genom att göra något roligt med dem istället…

  • Emma Bissmark Blomé

    Hej! Jag har också/har haft problem med utfall med min unghund, också på grund av till största del frustration, inte agression, dock har det funnits tillfällen där osäkerhet varit aktuellt även för oss, precis som du säger. Jag har jobbat så som du beskriver hundpsykologen tipsade om, med motbetingning (fast jag visste inte att det hette det :P) och det har fungerat superbra (även om vi såklart fortfarande har vissa dåliga hundmöten – men majoriteten är bra :))! Det är en lång väg att gå men det är det så värt. Ville bara önska er ett stort lycka till, tror det kommer bli kalas för er! 🙂

  • Tatjana

    Jag har en hund som har gjort stråket där vi går morgon och kväll på promenad till sitt revirområde, vilket resulterat i utfall mot andra hundar. Utfallen när det gäller Pollux har varit situationsbundna till just det promenadstråket. Jag testade också motbetingning och klickers. Men den gav inte något bestående resultat.
    Nu är Pollux en hund med en hård skalle som är obrydd när det gäller det mesta. Jag köpte en Bliwtvål, modell liten som är lika stor som en hand. Tömde den på tvål, sköljde ut och fyllde med vatten. Han är rätt lätt att läsa. När jag såg de första signalerna vid mötet med en hund så sprutade jag vatten i ansiktet på honom och sa NEJ. För att bryta beteendet. Så höll jag på i två veckor. Nu är han helt avslappnad när vi passerar andra hundar. Häromdagen gjorde en stor hund utfall mot Pollux. Pollux kollade på honom, men gick sedan lugnt vidare. Detta har funkat för oss.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *