Och så kom det nya året

Tvåtusensjutton. Jag kan inte låta bli att tycka att det gått rasande fort de senaste veckorna och att tiden tycks ha snabbspolats framåt. Men nu är det alltså ett nytt år och jag har alltid tyckt om symboliken i att få börja på ny kula. Att få vända blad och lämna bakom sig. Vårt 2016 var på många vis fyllt av glädjeämnen, men det var också ett år kantat av mycket sorger och motgångar. 

Vi startade morgonen den trettioförsta med att vattna upp hundarna och sedan packa in oss i bilen ut till Livgardet för att träna hundarna. Det finns otroligt fina vägar och motionsslingor där som man kan pussla ihop i oändlighet om man så vill, något som är en stor fördel om man vill köra lite längre sträckor. Vi hade sett ut en runda på strax över en mil och det var en mycket bra möjlighet för oss att utvärdera hundarnas kondition efter hösten. December har inte bjudit på särskilt bra väglag med så många omgångar av isgator och tidigare har hösten varit väldigt varm – och givetvis, Ratchel ännu yngre – så våra träningspass den här säsongen har hittills varit betydligt kortare distanser än vad vi oftast kört tidigare säsonger. Jag har fört dagbok över våra träningar väldigt noggrant den här hösten och vi avslutade året på strax över 200 km i benen. Så ja, passen har varit många men korta.

Att köra milen i lördags morgon – för andra gången på hela hösten – var som sagt därför ett bra tillfälle att utvärdera hundarnas kondition. Och jag blev väldigt positivt överraskad! Det var +8 ute och ganska fuktigt, men den hårda blåsten bidrog med väldigt kalla och svalkande vindar. Eldar som generellt är ganska känslig för temperatur och fuktighet kändes ovanligt opåverkad, vilket var väldigt trevligt att se. Han är en hund som annars springer absolut bäst under nollan. Jag hade med tanke på temperaturen gjort upp en plan för hur jag ville vattna hundarna och bestämt mig för att göra så med jämna mellanrum under rundan. Vi stannade för snabbvattning ungefär efter varje 2-2,5 km vi kört och jag tycker verkligen att det gav resultat. På Eldar främst, men även på Ratchel som annars gärna slinker ned i varje dike hon ser. Det är vår enda stora störning som kräver lite extra jobb – att lära henne att det inte är okej att göra den typen av avstickare närhelst man vill. Hon är så fruktansvärt förtjust i vatten den hunden! Det är bland det roligaste hon vet, oavsett väder. 

Ratchels självförtroende i led har verkligen växt med raketfart det sista. Hon har alltid varit en individ som älskat att jobba och springa, att driva framåt och upp i tempo, men hon har också i perioder liksom tvivlat lite på sig själv. På att hon tänker rätt, om man säger. Något som kanske inte märks när vi springer på våra välkända hemmarundor där de kan vägarna utan och innan, men som blir tydligt så fort vi hamnar i en ny miljö med nya vägar och främmande korsningar. Där har jag jobbat mycket med henne för att stötta och bygga upp det självförtroendet som är så viktigt att ha när man springer därframme. Jag vill att hon ska våga stå på sig när hon tänker rätt – även om någon annan gör galet – och att hon ska känna sig trygg i sin roll som ledarhund. Jag tänker att man bör vara medveten om att det är en stor roll att axla som hund när man är så ung och kanske ännu mer så när man inte alltid har möjlighet att få en trygg mentor att springa jämte och lära av. Den roll som Smella skulle ha spelat… Så att bygga upp hennes självförtroende blir ett utav mina viktigaste jobb, som förare. 

Jag tycker trots allt att vi gjort ett bra jobb tillsammans! Nyårsträningen gjorde det väldigt tydligt att hon utvecklats mentalt något enormt. Inte bara på så vis att hon är säkrare i sig själv, men också när man jämför hennes mentala uthållighet och koncentrationsförmåga. Hon går på och går på, som om hon aldrig gjort annat. ​Och hon gör allt det här utan att ha en hare framför sig, nästan uteslutande. Eldar är nämligen för det mesta bakom oss och det är bara korta stunder vid omkörningar (där Ratchel för övrigt är och alltid varit en naturbegåvning!) som hon har någon att jaga. Hon springer oberoende av hare. Det är där Eldar har en utav sina stora svagheter som draghund – han går igång mest av allt på jakten. Men det är också därför han jobbar väldigt fint när han hamnar bak i ett spann. Det är synd egentligen, att Eldar inte trivs så ofantligt bra längst fram, för han är samtidigt oerhört kommandosäker vare sig det är spårat eller ospårat – och därför en enorm tillgång när vi lär in kommandon från marken. 

Jag längtar något enorm till den dagen vi har möjlighet att sätta ihop ett spann, om så bara ett litet. Möjlighet att sätta var hund på den plats där den kommer till sin rätt och får en chans att verkligen jobba utifrån sina styrkor och svagheter. Jag vet hur det kan se ut, hur Eldar kan jobba när han hamnar rätt i spannet. Det är en fantastisk känsla att se honom då. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort nu. Jag hoppas på 2017. På att där ska dyka upp spännande möjligheter för oss som team. Jag håller ögonen öppna.

En komprimerad version av de 11.2 km vi körde på lördagmorgonen. (Se den med HD-kvalité är ett tips.)
Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *