Vinterland

I dagar har det fallit; säsongens första snö. Det har fallit ömsom häftigt, ömsom vackert singlandes ned från den nästan vita himlen och i takt med att marken täckts av gnistrande vita snökristaller har känslan av barnslig eufori växt sig allt starkare. Den är här nu. Vintern. 

Barmarkssäsongen den här hösten blev visst kortare än vi väntat oss. På sätt och vis är det lite tråkigt när man har såpass få draghundar som vi har, när det blir ett litet glapp i körningen då väglaget inte riktigt tillåter cyklar och inte heller släde, men det förtar inte glädjen över att årets absolut roligaste tid för en polarhundsägare nu börjat. Det handlar inte bara om hundkörningen för mig. Det handlar om ljuset som snön bär med sig. Om den nya energin det ger mig efter allt mörker. Känslor av lekfullhet och hopp. Det handlar om skönheten i det vinterlandskap som målas upp framför mina ögon. Den rena, krispiga luften.

Och det handlar om lyckan jag ser hos hundarna. Lyckan när de inte vill komma in i huset längre, så upptagna är dom av att njuta av de kyliga temperaturerna och allt det vita. Eldar och Ratchel leker och busar, springer som vildhästar så att snön yr och rullar sig lyckligt i drivorna vi har i trädgården. 

Men faktum är att vi faktiskt HAR haft slädpremiär i år. Tänk att det den SJUNDE november (igår) var möjligt att plocka fram släden här i Stockholmskrokarna! Det är faktiskt mer än vad man kan hoppas på i vanliga fall. 

Igår kväll mötte vi upp Helen med hundar – två egna border collies och så Jenka, Felicias scandi – och kvällen resulterade i att det blev en kort tur med släden runt våra ängar härhemma. Med Ratchel för första gången inte bara framför släde utan även i ett fyrspann. Eftersom det var Helen som körde så hade hon sina egna hundar i led då hon vet hur de arbetar, medan Jenka och Ratchel sprang tillsammans i wheel. Och så fint det gick! Jag kände mig riktigt stolt över att se hur otroligt lätt det var för Ratchel att hoppa in i ett spann med, för henne, nya hundar och dessutom en förare hon aldrig tidigare mött. Det rådde ingen tvekan om att hon visste exakt vad hon skulle göra och så snart de fått startsignal så for hon iväg som en kanonkula jämte de andra. Min lilla arbetsmyra.

Jag ser så mycket fram emot när vi får komma ut med släden med hundarna på en mer regelbunden basis. Som det har fortsatt snöa idag så bör det inte dröja länge! Under tiden tittar vi efter en lättare släde än den Björkis vi har nu, som komplement när vi inte har så många hundar att köra med. Jag måste erkänna att det fortfarande är en stor besvikelse att vi i dagsläget inte har de tre hundar som planen var att vi skulle ha vid det här laget. Inte bara för att vi förlorat en så fantastisk individ, en läromästarinna, vän och draghund som Smella var, men också för att det inneburit ett stort steg bakåt i de drömmar vi har gällande ett mer komplett spann att jobba med. Särskilt nu i vintertider. Det har varit ett oväntat steg bakåt som verkligen känts… 

Och jag vet, innerst inne, att runt nästa hörn så väntar nya äventyr. Att nya individer kommer att hitta till vårt hem, vårt spann och våra hjärtan. Att det är en fråga om tid. Det gör inte saknaden och sorgen mindre, men det gör den lättare att bära med hopp istället för idel förtvivlan. Vi kommer dit vi ska tids nog. Och under tiden låter vi ännu en vinter läka våra sår.

”Maybe your life is not falling apart;
maybe it’s falling together.
Don’t fearfully hold on to what needs to end.
The familiar life crumbles so the new life can begin.”

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *