Mansförkylning och hunderitankar

Är det inte typiskt att just när man äntligen får en lugn vecka och börjar slappna av så kommer förkylningen på posten? Vaknade tokförkyld i början av veckan och har bara blivit värre. Igår var jag helt utslagen framåt eftermiddagen, gick och lade mig med 39 graders feber klockan 20 och däckade ganska direkt. Det blev en såndär märklig natt, en såndär man hade när man var liten och sjuk. När man är lite halv medveten om allting runt om, men ändå såpass borta att man inte riktigt är vaken. Minns jag har vridit och vänt på mig, känt mig stel och alldeles dyngsur. Linnet jag sovit i, täcket och lakanet – man hade kunnat vrida ur alltsamman och bevattna en hel åker. Jag minns faktiskt inte senast jag hade en sådan förkylning.

Det har som ni kanske förstår blivit ett par lugna dagar även för hundarna den här veckan. Jag har försökt mig på att hitta på olika sätt att ge dom hjärngympa när jag orkat, men det har inte varit mycket. Tack och lov för Erik! Är så väldigt tacksam att jag har en sambo som engagerar sig i hundarna och som avlastar mig när jag inte kan. Så hundarna har ändå fått sig åtminstone en dragrunda i förregår och det blir ännu en ikväll. Och det är faktiskt otroligt tacksamt att ha hundar som ändå klarar av att ta det lugnt. Dom tar det med ro ändå. Det är egentligen först om man beger sig ut, hemifrån, som den sparade energin verkligen märks av. Full fart fram. Härhemma har de fått vara ute majoriteten av tiden och de rusar inte runt direkt. Hundgården nån timme på morgonen när jag duschar och grejar; hundarna sitter mest på utkiksplatsen och myser i solen; annars har de spenderat mycket tid strosandes i trädgården. Solat sig i vårsolen (vi har haft fantastiskt väder!), myst i buskagen och Eldar har givetvis fortsatt sitt projekt med att gräva upp isen på dammen. Jag går och väntar på dagen då jag hör ett stort plums och han faktiskt kommer igenom – och hamnar I dammen. Som förra året. 

I helgen som var påbörjade jag och Erik projektet med att stärka upp delen av staketet som vetter mot skogen. Vädret och förändringen av underlaget har gjort att stängslet börjat krypa uppåt lite, skapat små osäkra glipor i nederkant. Det syns tydligt nu när snön är försvunnen. Nu har inte mina hundar ens hunnit komma på tanken att ta sig ut – men jag vill gärna att det ska fortsätta så. Att de aldrig inser att det GÅR. Och inför den dagen vi tar hem en ny så vill jag att det är så säkrat som möjligt. Förhoppningsvis blir jag såpass kry till helgen så vi kan fortsätta med projektet. 

I huvudet mitt snurrar idéer och tankar kring framtiden. Jag kan för mitt inre börja se hur nästa hundgård tar form – Erik och jag pratar om det en del – och hur ännu en polaris flyttar in. Jag längtar innerligt efter att ta hem en ny valp. Få vara med från början igen. Vi har pratat mycket kring huruvida vi skulle ta in en omplacering på nytt, eller en valp. Men i dagsläget har vi kommit fram till att det faktiskt är valp som är det klokaste valet för oss då planen ju är att faktiskt bygga upp ett spann långsiktigt sett. Och vi har ju Smella, som vi inte vet hur länge hon vill springa (även om hon inte visar minsta tecken på att vilja lägga av haha..), som jag så väldigt gärna vill kunna använda vid inlärningen av en unghund. Fantastiska lilla arbetsmyran Smella. Det finns så mycket fantastiska dragegenskaper i den lilla galningen att föra vidare och jag känner att det vore otroligt tråkigt att gå miste om den möjligheten. Så ja… I huvudet mitt spinner jag vidare på framtidsdrömmar och konkretiserar våra planer. Funderar på och kikar efter intressanta uppfödare och kullar – linjer jag vill ha in. Och jag längtar något enormt.