Förr eller senare trillar polletten ned!

Äntligen sitter det uppe! Staketet jag längtat så efter. Det har egentligen suttit uppe i en månad redan, men det har jag ju inte nämnt tidigare. I alla fall så gick en del av sommaren åt att göra just det; färdigställa staketet. Och vilken frihetskänsla det är att äntligen kunna låta hundarna gå lösa på tomten utan att behöva oroa sig för vad som händer nere vid gatan eller hos grannarna. Och jag är rätt säker på att hundarna är himla nöjda med det hela också! Särskilt Eldar, som ju aldrig annars får gå lös på öppen mark så som Smella ibland får göra. Upplever faktiskt också att de känns mer tillfreds och rofyllda, kanske lite tröttare i huvudet faktiskt med nu när de har så mycket mer utrymme att röra sig på, lukta/gräva/leka och upptäcka i. Berikningsfaktorn blir en helt annan. Det smittar dessutom av sig på mig, vilket är väldigt välkommet. 

Det är också betydligt roligare och enklare att både leka med och träna med hundarna när de kan va lösa! Det öppnar upp för lite nya, mycket välkomna, möjligheter helt enkelt. 

Igår kväll fick jag äntligen se hur polletten trillade ned hos Smella vad gäller ”stanna”. Ni förstår, för Smella är det jättesvårt att stanna på plats (eller va lugn alls) om hon samtidigt vet där finns mat i min hand eller ja, nånstans inom räckhåll överhuvudtaget. Jag gör ju så med all typ av vardagsträning att jag mer eller mindre shejpar fram det i vanliga vardagssituationer, fast utan klicker. Jag belönar helt enkelt önskvärda beteenden som bjuds och med Smella är det där med timing A och O eftersom fröken bjuder på tio beteenden per sekund. Hon är fruktansvärt snabblärd – men kruxet har varit att hon liksom får lite tunnelseende när mat kommer in i bilden och därför finns det inte mycket till ”stadga” i det hon gör, tex ett vanligt ”sitt”. För det mesta är jag inte så brydd, men det finns vissa situationer i vår vardag där det faktiskt känns viktigt för mig att jobba med hennes (eller alla våras) tålamod. Som när det är dags för mat eller promenad till exempel. Jag vill inte att hon kastar sig ut genom dörren eller grinden, lika lite som jag vill att hon kastar sig över mig så fort jag ska plocka mat ur fodersäcken. I vår vardag funkar inte det; det skapar stress och konkurrens hos Eldar om jag inte styr upp – och det skapar även en viss stress hos mig som vill få ordna ifred innan någon hoppar på mig. Eldar, som dels fått lära sig detta sedan valptiden och dels är rätt mån om att det ska vara ordning och reda, är van vid att man väntar på sin tur. Att andra inte gör det tycker han mycket illa om och går då gärna in och agerar polis. 

Så, Smella har fått lära sig att jobba för sin mat genom att själv komma fram till vilket beteende hos henne jag söker. Hon får sin mat först när hon a) är lugn och b) satt sig ned med baken ordentligt i marken och sitter kvar där oavsett hur långsamt skålen ställs ned framför henne. Därefter är hon fri att slänga sig över matskålen hur snabbt hon vill. Kraven har såklart höjts allteftersom – i början var enda kravet att stå med alla fyra på golvet – men för inte så längesen trillade polletten ned på riktigt och hon har mer och mer börjat sätta sig ned när hon vädrar ätbart. Igår upplevde jag precis samma grej med ”stanna” – Smella har faktiskt verkligen börjat förstå vad det är jag vill ha utav henne. Hon visade på såpass god förståelse igår att hon för första gången faktiskt ”korrigerade” sig själv när hon insåg att hon blivit för ivrig och rest sig för att gå mot mig; hon stannade och satte sig igen. Det enda jag gjorde var att instinktivt lyfta på handen för att signalera, men hon hann före mig och satte rumpan i marken igen. Jag kunde utöka avståndet, vifta med mat i handen, berömma och faktiskt till och med fota henne utan att hon rörde sig. Jätteduktig! 

Det gör mig alltid lika glad att se hur mina håriga små vänner gör framsteg, vare sig det handlar om småsaker eller enorma monsterkliv framåt!