Okategoriserade

Om det där med kemkastreringen

Det har varit mycket tankar i det här huvudet på sistone. Därav har det också tagit tid för mig att komprimera tankarna i skriven form; jag är en person som ibland behöver få fundera en tid över saker och ting innan orden slutligen trillar ut genom fingerspetsarna. Och det kommer nog ta ett par inlägg innan allt det där fått hitta ut och ta form. 

Ni som tittar in här ofta vet att vi för en tid sedan tog beslutet att kemkastrera Eldar. Det där med kastrering av hund, kanske särskilt unga hanhundar, är någonting jag har ett lite komplicerat förhållande till. Kanske man kan säga. I stort har jag varit en sådan som haft svårt att, för mig själv, rättfärdiga en kastrering såvida den inte är av medicinsk orsak. Kanske beror det på att jag träffat på så väldigt mycket folk som kastrerar sina jobbiga unghundar, ofta allt för tidigt, för att dom hoppas på någon form av ”quick fix”. Med bollarna ryker alla problem, ungefär. Vilket ju såklart inte alltid är så självklart och i många fall beror dessa ”problem” inte så mycket på hormoner, som på understimulans och ogenomtänkt (eller obefintlig) träning. Å andra sidan så finns där ju individer vars hormonstormar faktiskt ställer till det väldigt mycket för dom, med osäkerhet, stress (t.ex. vid löp) och så vidare. Så har jag också stunder där jag ger mig själv en mental bitchslap och tänker ”men för fan, Nicole, vem är du att döma då?”. För så är det ju, ärligt talat, att man egentligen inte är särskilt berättigad att döma förrän man gått i den andres skor. Så, som ni kanske förstår, har jag haft litet svårt med det där och mina åsikter har ibland varit rent motsägelsefulla. Det jag likväl återkommer till i mina tankevurpor är att det helt enkelt är en fråga om individ. Som med så mycket annat finns där ingen universell lösning för alla och någonstans är det kanske där man måste börja. Personligen känner jag att jag vill vara säker på att ha prövat och uteslutit allting annat innan jag bestämmer mig för att mixtra med min hunds hormoner. Har jag gjort vad jag kunnat för att skapa en god miljö för honom att växa i? Får han det han behöver vad gäller fysisk och psykisk stimulans? Tränar vi på rätt sätt för att förebygga problem – om inte, vad kan vi ändra på? Finns det förklaringar att hitta i hans utvecklingsstadie? Hur beter jag och Erik mig runt honom? Och så fortsätter det..

I Eldars fall har där varit många bitar som behövt falla på plats. Det förstod jag nog egentligen ganska tidigt, även om jag inte riktigt visste alla gånger hur jag skulle bära mig åt för att hjälpa till. En utav de där stora, viktiga bitarna har varit flytten ut från innerstan och det återkommer jag ofta till. Den har gjort underverk för en hund som nog lidit av en större inre stress än vad hans omvärld förstått (inklusive jag själv) och som haft väldigt svårt att lära sig hantera den, kanske särskilt med tanke på sin ålder. Han är dessutom typen av individ som sluter all stress inom sig tills det en dag blir för mycket och minsta lilla trigger plötsligt får honom att explodera. Flytten har givit honom en lugnare miljö, en lugnare matte (för vi kan faktiskt inte utesluta den STORA faktorn som jag innebär), mer utrymme, fler möten med ”trygga” människor som förstår att man inte går på en hund hursomhelst och är lyhörda inför hans behov, mindre mängd jobbiga hundmöten (vi bodde i ett väldigt hundtätt område tidigare)… Ja, helt enkelt väldigt många faktorer har förändrats till Eldars fördel. I och med alla dessa förändringar blev det också betydligt lättare att träna på sådant som Eldar haft väldigt svårt med i stadsmiljön, det blev lättare för mig som hundägare att kontrollera miljön och situationerna jag direkt/indirekt försatte honom i och vi har haft både mer tid och utrymme till att inte stressa fram någonting. Parallellt med allt detta har där pågått mycket hormonellt i honom, vilket har varit väldigt tydligt. Han har haft tydliga perioder då han känts mer ”kaosig” i huvudet och svårnådd, men också desto tydligare lugna perioder där allt stämmer. Precis som jag antar att det är för många andra unghundar därute. Men att alla dessa förändringar och faktorer varit till Eldars fördel, det är något som varit väldigt tydligt. Han har fortfarande en del vi behöver jobba med, men i stort är han en mycket tryggare hund än han var för ett år/halvår sedan. 

Där har dock funnits en oro (i brist på bättre ord) i Eldar som jag inte kunnat rå över riktigt. Kanske är det helt enkelt sådan han är – eller så är det förhoppningsvis någonting vi kommer kunna finna nyckeln till med tiden. Just den oron har varit det som i slutändan fått oss att fundera allt mer på det där med att kastrera. Det har bollats länge nu, med veterinärer, hundvänner och familj. Jag har ifrågasatt det hundra gånger om för att vara säker på att jag tycker mig ha en vettig grund att stå på – kanske för min egen skull främst. Men så tog vi till slut beslutet att pröva. Idag, med en kemkastrering, är det ju faktiskt en chans man kan få och det är jag enormt glad över. Vi har således ett halvår på oss att utvärdera, analysera och bedöma huruvida vi upplever det vara en fördel eller nackdel för Eldar. Eller om det överhuvudtaget gör någon skillnad (mer än fysiskt såklart). 

Nu har det gått snart en månad sedan vi var hos veterinären och Eldar fick sin spruta. Det är först efter de första veckorna som man kan förvänta sig att en kemkastrering ska börja göra en tydlig skillnad, enligt veterinären. Både vad gäller temperament, påverkan vid löp, oro och allt annat. Så det är egentligen först nu jag lite försiktigt kan börja fråga mig själv om jag upplever någon förändring. För stunden tänker jag låta det vara osagt, även om jag vet att ni ser lite spår här i bloggen av hur jag upplever honom. Jag känner att jag vill vänta och se, känna av och fundera ytterligare på vad som beror på kem och vad som beror på hans ålder och miljö. Kanske blir det så att jag likväl inte kommer fram till något annat än att det faktiskt är många bäckar små – flera olika faktorer – som alla haft en viktig, bidragande roll. För i slutändan så det kanske precis så det är?

Under tiden kan jag tipsa er om att gå in på Marlenes blogg och läsa HÄR om hur hon upplevde Eldar när vi senast hälsade på. 

No Comments

  • Terése

    Du är vis du <3

    Jag kastrerade ju Tolstoj som vuxen. Kände att jag kämpat länge nog med hans överdrivna stress kring löptikar och eftersom han ändå hade höftfel och allergier så skulle han inte avlas på, så då körde vi ett knips. Han är idag samma hund på nästan alla plan, förutom att han är hundra gånger mysigare, faktiskt intresserad av mat och kan vara i närheten av tikar som löper. Tycker han känns mycket mer harmonisk överlag, tycker om att bli kliad på magen och blir inte helt blockerad, och ångrar inte beslutet för en sekund. Trots att det verkligen tog emot. Har bara haft hanhund och aldrig känt det vara något problem innan, och är emot slentriankastrering, men tror idag att en del helt enkelt har för mycket testosteron rusande i kroppen. Kanske skulle vi gjort som er och provat först, och inte tagit ett slutgiltigt beslut, men vi hade tur och fick inga negativa biverkningar av det hela (ta i trä). Hoppas ni slipper det också, och att det blir en positiv förändring. Kanske är Eldar en av dem som behöver lite ro från hormonerna 🙂

    Och vad fint skrivet om Eldar i Yabasta-bloggen <3

    • Nicole

      🙂 tack söta.

      Vad härligt att kastrering gjorde livet lite bättre för er lurv! Hoppas verkligen på detsamma för Eldar men vågar samtidigt inte förvänta mig varken det ena eller det andra ännu. Eldar kommer inte heller avlas på, utöver att pojken är fantastiskt snygg så känner jag att där 1) inte finns så mycket i honom att tillföra rasen för att göra den bättre, tex har han inte alls det arbetshuvud som en riktigt duktig draghund bör ha även om han är väldigt, väldigt snabb och stark, och 2) vore lite oansvarigt av mig att avla vidare på en hund som bär på såpass mycket oro och reservationer. Också med tanke på alla de huskies som finns på blocket och läggs ut dagligen.. Då tycker jag det är bättre att låta huskyfolket som har de där riktigt duktiga draghundarna därute få sköta aveln, de som kan sin grej, är pålästa, erfarna och har något att tillföra. Som Marlene (yabasta) sa en gång – det säger en hel del när många utav de mest erfarna och duktigaste huskyfolken aldrig tagit en egen kull utan bara köpt in av andra som avlat.
      Men visst känns det tungt i hjärtat att tänka så långt fram och veta att när Eldar är borta så finns där inget kvar efter honom, men det är samtidigt väldigt sekundärt och ur ett rent egoistiskt perspektiv.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *