Perspektiv

Helgen som varit har jag varit på besök i Eskilstuna hos min vän/Eldars uppfödare Marica med familj. Ett besök fyllt av samtal, skratt, lek med Maricas dotter, promenader och såklart hundsnack/-häng. Hemma hos Marica bor ju även Eldars syster Vindra och mamma Sot. Två hundar som jag verkligen, verkligen tycker väldigt mycket om. Det blir onekligen mycket jämförelser vad gäller hundarnas likheter och olikheter när vi ses. Man skrattar åt deras egenheter och sådant man trodde var unikt för ens egen, men överraskande nog inte är det. Man grubblar över sådant man finner vara utmaningar och analyserar träningsmetoder; både de man använder och aldrig skulle göra. Det är så väldigt nyttigt och ovärderligt att ha sådana vänner omkring sig; de man kan ta hjälp av, bollplanka (not a word I know) med och finna stöd i genom djungeln som är hundträning. Eller bara få vara förvirrade tillsammans med. 

Det är dock inte helt utan hemlängtan och saknad av min egen familj som jag varit iväg. Jag är – eller har vuxit till att bli – en sådan som inte känner mig riktigt hel utan Erik och hundarna. Lite som att ett ben eller en arm blivit amputerad men man fortfarande har fantomsmärtor, på gott och ont. Kan tänka mig att det måste vara så när man har barn också. Hemma är liksom där hjärtat är och även om jag har jättekul på egen hand så reser jag allra helst bort tillsammans med dom. Att då ha haft Vindra och Sot som lite substitut har varit SÅ skönt! Under natten jag sov borta hade jag två jättegosiga pälsbollar att dela bädd med; Vindra skedandes och Sot vid fötterna. Sot är så lik Eldar där (eller han lik henne) har vi kommit fram till. Vill gärna vara nära, men väljer helst själv HUR nära och vill ibland behålla någon form av ”värdig” distans. Eldar till exempel håller gärna och ofta hand (lägger sin tass i min hand) när han vill mysa men utan att ligga sådär tätt, tätt intill. Precis som han gjorde hela natten då Madde sov över – alltid med en tass i direkt kontakt med henne för att han så gärna ville sova med henne, men inte på bekostnad av sitt upplevda behov av utrymme. Medan Vindra är precis som Smella; ju närmare inpå desto bättre ungefär.

En annan sak man slås av när man är borta sådär och umgås mycket med någon annans hundar, är hur mycket ens egna hundar formas utav en själv. Eller kanske tillsammans med en själv. Hur man utan att man märker det formas likt en lerklump till pusselbitar som passar perfekt ihop. Kanske inte perfekta, men med en form av förståelse för den andra, ett band som bara kommer ur att leva tätt inpå varandra och som man ibland nog tar lite för givet. Hur man omedvetet uppfattar små, små signaler som ingen annan märker och agerar/reagerar därefter. Man vet vart man har varandra, vilka knappar som bör och inte bör tryckas på, vad som lugnar, vad som exalterar och så vidare i all oändlighet. Man tänker inte på det så ofta, men man känner det desto mer inom sig. Eldar och jag har ett sådant band, vilket jag tidigare nämnt ofta. Det haltar lite ibland, när han eller jag eller båda kämpar med oss själva, men det finns där utan tvivel. Smella har inte funnits hos oss länge egentligen – det där bandet är fortfarande under utveckling – men även där så kan jag känna hur det börjar växa fram. Hon börjar lära sig hur jag fungerar, hur jag vill ha saker och ting, vad som gör mig glad och vad som gör mig mindre glad. Hon vet precis hur hon ska lugna ned mig i en stressad situation och känner väldigt lätt av min energi. På samma sätt har jag börjat lära mig henne. Hur hon visar stress och osäkerhet (hon är en typisk sådan hund som många inte upplever vara stressad eller osäker för att hon alltid viftar på svansen och är ”glad”), hur hon kommunicerar även fast utomstående inte tror att hon gör det, vad hon tycker om och inte. Idag känner jag ofta på mig hur hon kommer reagera eller vad hon kommer hitta på innan hon gör det. Jag kan se på henne när hon kommer hitta på något knasigt, vilka människor hon inte känner sig hundra på (även fast hon väldigt sällan ”visar” dom det) och vilka hon tycker jättemycket om. Det växer fram. Bandet. 

Precis som det gör mellan henne och Eldar. Jag som, särskilt nu det senaste, spenderar i princip all min tid med dom – som ofta sitter långa stunder och bara studerar dom – ser allt det där lika tydligt som vore det skrivet med röd, kursiv text. Hur deras tillit för varandra växer fram, förståelsen för varandras gränser, preferenser och vanor. Senast igår kom jag till en sådan insikt när Eldar var helt avslappnad och okej med att Smella kom upp på hans filt, försiktigt nosandes för att senare bjuda in till lek, trots det att han stod där och åt sitt färskfoder. Ingen stelhet i kroppen, lyft läpp, misstänksam blick eller annan signal som han tidigare visat när hon kommit lite för nära hans filt överhuvudtaget. Han släppte sin mat och känslan av att behöva vakta den, för att busa med Smella. Ganska nya beteenden från båda hållen som för mig talar om att de börjar lära sig varandra väldigt bra nu. Jag säger inte att det inte längre finns någon som helst upplevd konkurrens om mat i någon som helst situation, men jag säger att den verkar upplevas vara både mindre dramatisk och intensiv. Eldar blir heller inte lika förnärmad, stött eller grinig av att Smella dundrar in i honom ibland när dom ska in/ut ur hus eller hundgård – eller bara hälsa på eller mysa med mig. Smella är ju en riktig kanonkula i sådana situationer, nästintill burdus och lite oförsiktig. Något som ibland nästan verkat skrämma Eldar lite, som ju är av en lite mer försiktig natur. I dom situationerna kan jag verkligen klia mig i huvudet ibland över vem det egentligen är som är unghunden utav dom 😉

Det där bandet är så fruktansvärt ovärderligt och fint. Hela meningen med att ha hund, kan jag faktiskt tycka. Anledningen till varför jag så starkt känner för och jobbar på våra relationer framför allt annat. Och mina hundar är inte de ”lydigaste” i världen eller de som kan mest tricks. De kanske inte imponerar på alla vi möter, alltid uppför sig exemplariskt eller blir hundar som vinner priser till höger och vänster. Men de är hundar som jag värderar så högt att jag inte finner ord. Vars egenskaper och personligheter är mig väldigt kära, även om där finns baksidor med vissa utav dom. Jag älskar hur vi anpassar oss efter varandra och skapar en slags harmoni tillsammans. Och att till och med min ”svärmor” kan se och verbalisera det, hon som var den största skeptikern. Jag älskar hur vår vardag ytterst sällan innehåller stor friktion, även om där finns dagar där omständigheter kan krångla till det för oss och vår kommunikation. Även om vi har svagheter och saker att jobba vidare på. Men det där bandet, det är det som gör det möjligt. Det är där vi når varandra.