Magisk söndagskväll

Precis hemkommen efter att ha lagt ett viltspår inför imorgon. Det krävs nog ett visst mått av sadomasochism för att bege sig ut i skogen en fuktig sommarkväll utrustad med en stor hjortklöv och en flaska blod. Att vandra runt sådär som ett vandrande smörgåsbord för myggen är nog galenskap i många människors ögon – kan riktigt se framför mig hur mina kollegor på jobbet skulle garva ihjäl sig vid blotta tanken.

Det började regna mitt i allt, rätt bra, men jag fortsatte envist min väg genom skogen. Fast besluten om att inte få ett spår under 400 meter. Runkeepern slutade på strax över 450 meter när jag till slut kände mig färdig och sprang iväg för att leta upp cykeln och ta mig hemåt. Kom ut ur skogen och möttes av den mest fantastiska regnbåge över rapsfälten jag någonsin sett. Så skarp, så lysande och otroligt färgstark mot den molniga himlen – färgad brandröd och indigo av det nedåtgående solen. Och jag kunde inte låta bli att stanna upp där, mitt på vägen i regnet och bara andas. Insupa skönheten, lugnet och den magi som låg i luften i just det ögonblicket. För det ligger onekligen en magi i hur liten man kan känna sig inför naturens under. Så liten, men samtidigt så samspelt. Som vore vi ett, naturen och jag. Jag älskar den känslan. Och kanske är det därför jag blir som en barn på nytt varje gång jag befinner mig i en åskstorm eller bevittnar en solnedgång likt denna. Där känner jag mig levande.

Resten av kvällen spenderar vi i soffan, mannen och jag, medan Eldar myser med sin nötnacke vid våra fötter. Det har varit grabbarnas dag idag medan jag jobbat. Och imorgon bitti blir det spår. Blir intressant att se hur regnet påverkat.