Om en hund som behöver lära sig tala
”Han är ingen problemhund, utan en hund som behöver lära sig att kommunicera bättre.”
Men så någongång ibland möter man människor som förstår grejen, som ser bortom allt det där. Och nångång ibland möter man den som själv sliter sitt hår över sin fyrbenta vän och söker svar i en alltför ofta oförstående omvärld. Det är i möten med dessa personer som jag förstår varför jag skriver. Och varför jag känner jag måste vara uppriktig. Kanske, kanske finns därute någon som kämpar med detsamma som jag.
Eldar är en väldigt speciell individ. Speciell på det sätt att jag tydligt kan se hur han kämpar med de inre konflikter som de olika lägren i hans personlighet skapar. Speciell för att han är en individ som vill göra rätt och förstår när han inte gör det – men är lite för impulsiv, lite för osäker och har en lite för dålig ”vokabulär” för att alltid kunna stå emot det mindre rationella i honom. Jag är säker på att han är långtifrån den enda hunden som fungerar på så vis. Att väldigt många har en släng av det där, om än i olika situationer och kvantitet. I Eldars fall yttrar det sig nästan uteslutande kring hur han uttrycker sig själv och fungerar i sociala situationer där människor spelar en central roll. Särskilt om han upplever en hög stress. Och framförallt kring främmande människor.
Eldar är av varianten hund vars förtroende man får jobba för. Jag menar verkligen jobba för. Han är inte typen man ”lurar” med en kuttrande röst och en ficka full av godis – utan typen som börjar öppna upp inför dig först när du ger honom utrymme att själv bestämma vad han känner för dig. Och det här är något som i de flesta fall tar lite tid. Jag förstår grejen, för jag är själv likadan. Vill gärna få bilda mig en egen uppfattning innan jag släpper in helt. Vill själv avgöra vem som får komma nära inpå och som är värd att visa lite extra tillgivenhet. Han är en sådan som hellre håller sig undan tills han bestämt sig – men däremellan måste han ju undersöka för att bilda sig sin uppfattning. Så man kan ofta, som människa, uppfatta honom som mindre reserverad än vad han egentligen är. För han kommer ju fram så småningom. Nosar och tittar på dig. Har du tålamodet att vänta ännu längre, ser du honom snart vid dina fötter, stå med sidan eller ryggen tryckt mot din kropp. Det här är en Eldar som fortfarande bildar sin uppfattning om dig – men har bestämt sig för att lita på dig tillräckligt för att komma nära. Men han har ännu inte sagt ja till att bli klappad eller myst med. Han har fortfarande inte släppt in helt. Och just den stunden – den tilliten – är därför ganska skör. Går ytterst lätt att förstöra och vi människor är fantastiskt duktiga på att göra det. För att vi tyvärr, och ofta i all välmening, inte är lika duktiga på att uppfatta situationen korrekt.
Skillnaden mellan mig som människa och Eldar som djur är att jag kan berätta hur jag själv fungerar, om jag önskar, för människor omkring mig. Eldar däremot förstår inte hur han ska göra det, på annat sätt än på vilket hundar gör. De använder sina lugnande signaler i hopp om att bli förstådda. Börjar försiktigt (slickar sig om munnen, blinkar lite extra mycket, gäspar, t.ex), för att eskalera om de inte blir förstådda/lyssnade på. Här kanske hunden drar sig undan, rynkar nosen, blottar lite tänder eller morrar försiktigt. Eldar går därifrån – om han känner att han kan – men i de fall han känt sig trängd eller fångad har han ofta stelnat till och morrat. Och jag vet inte hur många gånger jag fått utskällningar av människor omkring mig, just därför. För att min hund morrat när han visat missnöje. Människor som sagt att sådana hundar inte bör leva, att jag är en hemsk hundägare som tillåter min hund morra mot människor (vi är tydligen något högre stående väsen) och att snälla hundar minsann aldrig tar sig ton mot ”en riktig ledare” oavsett vad den gör med honom. Så ni kan ju tänka er vad man då får för reaktioner den dagen ens hund (till synes) hoppar över samtliga lugnande signaler – för ingen lyssnar ju ändå – och går direkt på att markera. Ja. Det har hänt. Ett par gånger nu. Och i gemene mans ögon är en markering, oavsett hur försiktig sådan och oavsett situation, ett regelrätt bett och totalt oförlåtligt.
Ni andra som själva har kämpat för att få er och era hundar att passa in i samhällets ”bra-hund-och-ägare-mall” vet nog vad jag talar om när jag säger att skammen och rädslan är två av de absolut jobbigaste känslorna att hantera. Hur de alldeles för ofta förvandlat en annars trevlig och pedagogisk hundägare, till en stressad och arg despot som tar ut sina känslor på en ickeförstående hund. Skammen och rädslan vi känner när något går fel är väldigt ofta en stor fiende som får oss att göra sådant vi inte skulle göra i normala fall. Som att skälla på en rädd/obekväm hund – för att den agerat som en hund. Jag vet, för att jag själv varit där. Det är så fruktansvärt lätt att hamna där – och gör så fruktansvärt ont att tänka på den dagen man inser hur det kan skada relationen och ens bästa vän. Jag har många gånger slitit mitt hår, gråtit bittra tårar och rasat över just det här. Över mig själv; rädslan, skammen och oron över min fyrbenta bästis. Över människor omkring mig och samhället som det ser ut. Över att det är allt annat än svartvitt, enkelt och över maktlösheten jag känt när man ska stå pall mot alltsammans.
När vi var hos Marlene förra helgen satt vi länge och reflekterade kring just hundar som inte passar in i samhällets norm. Vi diskuterade och dissekerade allt ifrån stamtavlor (vad har Eldar med sig rent genetiskt?) till våra egna sätt att hantera situationer där problem kan uppstå och hur man kan undvika att hamna i situationerna överhuvudtaget. Har vi människor i hans närhet – om än omedvetet och i största välmening – lyckats underminera Eldars lugnande signaler såpass att han slutat använda dom? Nej, inte helt, men i vissa givna situationer kanske? Hur får vi tillbaks dom i så fall? Visar han andra signaler i en trängd situation – innan markeringar – som vi har missat?
När vi satt där i det röda huset pratade vi strategier och funderade över hur man med hjälp av träning kan underlätta för Eldar i hans kommunikation med människor, ge honom verktyg att göra sig förstådd med. Och jag hoppas att vi tänker i rätt riktning med våra analyser.
I stunder av tvivel är det Marlenes ord jag nu plockar fram i mitt minne – Eldar är ingen problemhund, bara en hund vars språk inte räcker till i människosamhället. En hund som behöver hjälp på traven och lite större utrymme, lite mer tid och framför allt fler verktyg. En hund som är känslig för hög stress och behöver hjälp att hantera den. Allt detta någonting jag innerst inne själv tän
kt, men som är så skönt att få höra från någon annan än en själv. Och från en människa jag hyser största respekt och förtroende för.
Så vi fortsätter jobba. Prövar nya – eller mer utvecklade – strategier. Jag vet att en fantastisk hund finns där. Att han ibland bara hamnar i skuggan av det mindre bra och rosenskimrande. Och att han, kanske aldrig, kommer vara en sådan som passar in i samhällets fyrkantiga mall. Liksom jag själv.
No Comments
Fredrica
Jag finner vissa likheter med min egna situation med min hanhund som i er situation. Det är både tufft och jobbigt. Jag vet inte hur många gånger som jag har slitit mitt hår, brutit ihop, tappat motivationen och hoppet…gång på gång! Men jag har tillslut kommit fram till ungefär samma sak som dig att han är ingen problemhund utan han passar bara inte in det samhälle som folk vill tro att han ska göra.
Tycker det var så bra beskrivet där du säger att din hund strider med sina inre personligheter, för det är precis så jag har upplevt min hund. Känns ibland bra att man inte är helt ensam i sin situation 🙂 vi får båda kämpa vidare 😉
Amanda
Nej, Eldar är inte någon ”problemhund”. Jag avskyr det ordet. Eldar är en HUND. Ett djur i första hand och en individ i andra hand. Precis som alla hundar är. Vissa hundar passar in i vårt samhälle med alla de orimliga sociala krav som det innebär, andra hundar är just – hundar. Och de vill inte vara allmänt gosedjur för främmande människor.
Jag har precis insett att min yngre hund inte är översocial – som jag trodde. Han känner en social press, och nu vill han inte längre. Han vill hälsa, men då ska han också få hälsa. Det värsta är när folk kommer fram, ställer sig en bit ifrån och lockar på honom, men får inte gå fram och hälsa ordentligt. Det har gjort att en hund som VAR social och avslappnad numera blir ENORMT pressad av främmande människor som visar honom uppmärksamhet.
Det är oftast omgivningen som skapar problemen, och det är bara helt vanliga hundar som inte förstår hur de ska hantera olika situationer. Visst att hundar i stan BÖR vara ok med miljön, och det är ju superviktigt att man inte har en hund som kan vara farlig för andra i en folktät miljö – alternativt att man är fullt medveten om hur långt ens hund kan ta det och alltid arbetar förebyggande och ser till att omgivningen är skyddad. Man får bli en otrevlig jävel helt enkelt, vilket så klart är en enorm börda.
Men det är ingen problemhund. Det är bara en hund. Som vill få vara hund. Ifred. Tänker jag.
🙂
madde
Min tik som är skygg mot människor är snart 7 år. Vi har tävlat upp till elitlydnaden och agility å brukset. Allt med nya människor på planen. I en tränings/tävlingssituation har vi lyckas arbeta upp en trygghet att ingen kommer att röra henne. Så där litar hon på mig upp till 100 procent! Dock kommer vi till vardagen där mer icke hundmänniskor finns. Och ja som du vet vill mer än gärna att hunden ska gilla en. Ignorerar de henne så brukar hon få förtroende för de meflesta. Men de flesta fall ska de pressa henne för dom vill att hon ska tycka om dom! Jag kommenterar att de bara ska ignorera henne. Men människor är väl de svåraste att träna? Iaf nu de senaste tiden har de eskalerat för min tant. Såå vi får se vad som händer:(
Annie
Du skriver så bra. De är så synd att de flesta människor ”kräver” att alla hundar ska vara sociala och älska uppmärksamhet från alla. Hundar är som vi, individer och har olika förutsättningar och personlighet. En del är utåtriktade och andra mer tillbakadragna, rädda eller reserverade och så måste de få vara.
De är de som inte kan läsa honom eller lyssnar på dig som gör att de blir så jobbigt. Självklart blir du ledsen på dumma eller obetänksamma kommentarer om din hund som du älskar. Alla hundar använder den metod som de kommit på fungerar, så tvingas han morra för att få vara i fred, så kommer han göra så.
De betyder inte att han är en aggressiv hund.
Så klart blir du påverkad och stressad av andra människors förväntan på dig och din hund, vilket din hund känner och så blir allt en ond cirkel.
De finns inga enkla lätta lösningar.
Mitt sätt att försöka lösa de hela då en av mina hundar reagerar på liknande sätt, är att låta henne slippa träffa främlingar som vill hälsa. Jag försöker lära henne att runt mig så är en ”fredad zon” där ingen kommer att tvinga sig på henne, att där kan hon känna sig trygg. De fungerar rätt bra, men inte helt.
Jag kan inte ändra min hunds personlighet och inte kraven som samhället har på hur en ”bra” hund ska vara, men jag försöker göra livet så bra som möjligt för henne (oss) trots att hon inte uppfyller kraven från de som men tycker en massa.
Hon behöver lite tid för att acceptera närhet från främlingar. I bland räcker de med 5-10 min, ibland behöver hon träffa dem flera gånger innan hon accepterar dem.
Lycka Till med din hund, han är ingen problem hund. Kram
elin
Verkligen bra skrivet!
Min tik på tre år är allt annat än social mot främlingar. Vi var med om en incident med en drogpåverkad person som skulle slå henne på en promenad. Sen dess litar hon inte på andra människor och framförallt ska hon vakta mig.
Hon kan gå fram till andra och då är hon översocial, för att inte visa att hon är obekväm och sen smäller det. Hon har inte bitit någon, men hon morrar, flyger fram och ofta upp med tassarna.
Jag har accepterat att hon kanske aldrig kommer bli en social hund, men det jag vill få in är att hon ska acceptera att det finns andra människor runt omkring.
Och det har verkligen varit skitjobbigt och jag har känt mig så misslyckad och sämst i världen. Inte minst ledsen. Som du skriver så vet hon när hon gör fel, men hon kan liksom inte kontrollera sig själv. Om hon får lära känna personen under en lång tid och gradvis så är det oftast inga problem. Men man grämer sig över att ens ha folk hemma i lägenheten för man vet inte hur hon ska reagera. Men jag tror inte bara att det är incidenten som gör sig påmind, utan att det är något genetiskt också. För ett tag sen fick jag reda på att hennes föräl drar är avlivade pga deras psyke.
Men vi kämpar på, ibland går det framåt och ibland bakåt igen.
iA
Åh finaste Eldar. Han ÄR sån; Redan som pytteliten så var han den enda i kullen som man inte fick ta upp i knät ”hur som helst”- han ville bara tillbaka till mamma, och helst ligga själv i ett hörn. Jag försökte respektera detta o samtidigt försiktigt försiktigt vänja honom vid hantering ( i närhet av Sot o syskon, jag gav upp ganska snabbt att ta ut honom i soffan, han GRÄT o det var aldrig okat lägga den stressen på honom) Inne i valphagen (garderoben haha) kom han gärna upp i knät o bet o busade försiktigt, o så småningom fick jag hans tillit, han vågade bita o nafsa o utforska mer o mer; i trygghet bland sina syskon, o oftare o oftare somnade han lugnt i mitt knä; men ALDRIG om jag lyfte honom själv-eller försökte fånga honom på bild; då backade han. Var därför extra häftigt när han valde ut Dej på erat första besök, o somnade hos dig.
Jag förstår honom helt o fullt, då jag som du och han är väldigt likadan.
Och jag har aldrig trott att han är en problemhund; problemet ligger i omgivningen som inte Förstår honom;o i hans språkbrist; något som hans mamma har också; hon är inte heller en problemhund; men brister i kommunikation med andra hundar ibland.
Jag har heller Aldrig,inte för en sekund, tvivlat på dej o E i era ledarskaper- Ni är HELT fantastiska och filosofen kunde inte hamnat mer rätt. Tålamod o kärlek och bra coacher omkring kommer leda Er rätt <3 Tvivla aldrig på er själva eller på honom- Han är Världens bästa filosof! KRAM fr uppfödaren ~