Kategori: Hundträning

Studiebesök @ Swedish Centerlines

För drygt 1,5 vecka sedan hamnade jag, högst spontant, i verkstan hos Swedish Centerlines på Orust. En tid dessförinnan hade Tobias, som driver företaget tillsammans med sin fru Sara, halvskämtat med mig om att gå som lärling hos dom då de befann sig i en period av ett galet högt ordertryck. Jag tror inte att Tobbe riktigt hade räknat med att jag skulle ta inbjudan på fullaste allvar, men i min värld var det givet. Klart jag skulle gå lärling!

Känner man mig så vet man att jag är en person som absolut älskar att nörda ned mig i pyssliga ting. Att lära mig nya saker. Jag älskar både att arbeta med händerna och att få svar på mina tusentals ”varför” och ”hur” – vill gärna förstå samband bakom teorier, val och åsikter. Får jag chansen så kommer jag ytterst sällan tacka nej till chanser som innebär att jag kan öka min förståelse för och kunskap kring någonting jag är intresserad av. Och nu såg jag chansen att inte bara lära mig mer kring tillverkningen av den utrustning jag nästintill dagligen använder i egenskap av draghundsförare och är beroende av – utan jag såg också chansen att få komma behind the scenes och lära mig mer kring det företag och de människor som valt att satsa på ett samarbete med mig. Att sätta mig in i deras processer, kunskap och tänk. Att utvecklas i min roll som ambassadör och bli duktigare på att förstå den utrustning jag ju faktiskt valt att använda mig av, redan innan Swedish Centerlines blev en oerhört uppskattad samarbetspartner. Ett studiebesök gav mig möjligheten att måna om min trovärdighet, öka min produktkännedom och sätta mig in i den utrustning jag valts att testa. Investera tid i människor som i sin tur valt att investera i mig/oss.

För mig är det otroligt viktigt att kunna ge något tillbaks och att ett samarbete ska vara ett utbyte där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans – därför väljer jag samarbetspartners med omsorg. Jag vill känna lika starkt för människorna bakom, som för företaget och det de står för och säljer. Och jag vill verkligen kunna göra ett bra jobb när jag väl ger mig in i ett samarbete, vill känna att jag har något att bidra med – i min värld är därför det enda sättet att göra ett bra jobb som ambassadör att verkligen tro på företaget. Att känna sig stolt över det man respresenterar och promotar.

Sara och Tobias i rasthägnet med sin harmoniska flock. Den ljusa tiken ni ser är faktiskt Santi och Coras kullsyster, Vaiana. Det är lite häftigt att det som startade som ett sponsorsamarbete med tiden också kom att ge mig två himla fina uppfödare – och jag vågar nog påstå, vänner! 🙂

Jag är av naturen en individ som blir alldeles lyrisk av att besöka människors verkstäder och ateljéer. Att få botanisera fritt kring verktyg, redskap och material. Sätta mig in i hur saker fungerar och hör samman. Det var precis samma sak när jag var liten och älskade att hänga i pappas frisörsalong. Jag kan inte riktigt förklara vad som sker i mig, men jag tror att det är ungefär samma fysiologiska reaktion som hos ett barn som går in i en godisbutik med 1000 sorters godis i regnbågens alla färger. Att besöka Swedish Centerlines högkvarter var inget undantag. Och precis som en unge som måste smaka på varje godissort; salt, surt och sött; så var jag tvungen att ta ett varv för att klämma och känna på precis allt, medan jag försökte ta tillfället i akt att ställa de nyfikna frågor dom dök upp gällande material och arbetsprocesser. Tack, fantastiska Tobbe och Sara, för ert tålamod och för att ni generöst delade med er av era kunskaper och tankar med så stor passion! Jag har aldrig någonsin varit med om att en människa kan prata så mycket, ingående och varmt om vajrar, brottstyrka, galvaniska strömmar och presslåsprocesser, som Tobbe. Hans gedigna spetskompetens som han samlat på sig efter alla åren inom offshoresektorn märktes lång väg i de pedagogiska förklaringarna och svaren på alla mina ”varför det?”. När en människa talar om någonting med så mycket passion har jag svårt att inte lyssna – även om klockan tickar och visarna pekar på dygnets småtimmar.

[VILL DU VETA MER OM VAJER? LÄS INTERVJUN MED TOBBE: ”Får det bära eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta.se ]

På tur med Tobbes spann och min första gång någonsin med ett hundspann parkerad utanför en bensinmack 😉 Blev många nyfikna blickar vill jag lova. I det här spannet hittar vi Santi och Coras föräldrar, samt hela tre stycken halvsyskon – jätteroligt att få lära känna dom ännu närmare. Mamma Varga ser ni jämte tiken (Vide) som ligger ned och dricker.

Givetvis vart det inte enbart tid i verkstan på Orust – hundarna skulle ju tränas med! Att följa med andra förare med spann ut på träning är alltid lika intressant och lärorikt. Jag tycker verkligen det är spännande att iaktta hur andra gör med rutiner, hur de pratar med och jobbar med sina hundar. Att se andra hundar arbeta och kunna se på det hela lite mer objektivt än vad man ibland ser på sina egna hundar. Jag älskar att höra andra berätta om tankar och hur/varför de gör det de gör. Och jag älskar det som sker när man ställer frågorna som innebär att någon måste stanna upp och fundera, reflektera över det den gör. Jag älskar när andra vågar ställa de frågorna till mig med – även när det är obekvämt – för det får mig att tänka. Hjälper mig att utvecklas och finna nya perspektiv. Ibland är det inte ens i själva samtalet det händer, det där att insikterna kommer och tankarna kommer i rullning, utan efteråt. När man börjar processa.

Att köra med Tobbe och hans spann gjorde mig väldigt medveten kring hur tydligt det syns när en förare har en stark relation till sina hundar och har jobbat mycket med att utbilda individerna och bygga tydliga arbetsrutiner. Hur mycket extra hundarna svarar när man talar till dom på det där alldeles speciella sättet som man egentligen bara utvecklar med just sitt egna spann, även om de går framåt även för en ny förare. Det märks när en förare lyckas ta fram det där ”lilla extra” i hundarna. När de kanske börjar bli trötta, har en sämre dag eller bara behöver en extra push. Man kan liksom inte slarva med relationer, med det där som bara utvecklas genom oändliga timmar av träning och umgänge. Av att lära känna varandra – och jag tror nog det gäller även i relationen sinsemellan hundarna.

Jag kan inte låta bli att längta efter att få chansen att följa med fler mushers på tur, få iaktta ekipage och hur de samarbetar. Se fler hundar i rörelse, i arbete och i flock.

Extra roligt med att följa med just Tobbes spann ut var ju såklart också att få lära känna Bonzo och Varga – föräldrarna till våra småttingar – ännu närmare och se mer av dom i arbete. Dessutom sprang valparnas tre halvsyskon Masse (i led), Noah och Svala med i spannet. Allihopa individer jag fattat stort tycke för.

Fina Noah – en sjukt trevlig hund och halvbror till våra valpar.
Nordvikens Bonzo – en hund jag blivit riktigt förtjust i. Han är lika härlig som individ och spännande som draghund, som hans öron är fula 😉
Nordvikens Bonzo, som tidigare levt och tävlat för Nisse Uppström. Pappa till Santi och Cora.
Varga (Aleduns Idun) – mamma till Cora och Santi. En riktigt trevlig och social tik!

Som slutprov på mina två intensiva lärlingsdygn hos Swedish Centerlines fick jag i uppdrag att göra mina egna kickbikelinor och färdigställa det linset jag skulle ha med mig hem. Så himla roligt och uppskattat! Har man livlig fantasi och dessutom lätt till ångest, som jag, så ser man ofta väldigt lätt en mängd olika [skrämmande] scenarion framför sig. Man ser varenda liten risk och varenda fallgrop – vilket kan vara otroligt jobbigt och hämmande ibland, en stor svaghet, men det är ju på sätt och vis också en av mina stora styrkor i många situationer. Det är väldigt sällan jag är med om olyckor, just för att jag är typen som helgarderar. Som omedvetet felsöker och hittar svagheter, som ser problemen redan när de är små istället för när det redan är försent. Men den här egenskapen gör mig också till något av ett kontrollfreak som bara helhjärtat litar på de saker jag själv varit med och noggrant planerat, gått igenom och säkrat. Man märker det tydligt när jag ska ut och träna hund; jag är otroligt fast i mina rutiner med att titta igenom utrustningen innan start. Se så att allting ser ut som det ska. Det är inte alltid så charmigt vill jag lova (fråga Erik, haha) men det är mitt sätt att känna mig trygg med att jag gjort allt jag kan för att förhindra en olycka där en hund ska fara illa. Mitt sätt att tackla eventuella hjärnspöken. Vill inte lämna något åt slumpen.

Kanske hade Tobbe plockat upp den detaljen vad gäller min personlighet, där när vi åkte de många milen till Orust mitt i natten och samtalade nonstop, kanske förstod han på något vis hur mycket det därför skulle betyda för mig att själv få vara med i tillverkningen av min egna utrustning. Jag vet faktiskt inte – men nog undrar jag 🙂

Linsetet hade jag och Tobbe diskuterat sedan tidigare – valet hade fallit på acrylonklädda vajerlinor och dragtampar som var delvis acrylonklädd vajer, delvis tampar av polyestersilke. Därtill ville jag ha de ”spridare” i trä som tidigare sett och testat hos Marlene när vi tränat tillsammans. Och givetvis – eskimåkulor! De där kulorna som jag suktat efter att få testa själv, med någon form av skräckblandad förtjusning. De ser liksom inte så himla mycket ut för världen. Hur ska de egentligen kunna hålla när mina galna unghundar härjar i starterna? Tänkt om jag tappar någon av hundarna som är sådär extra svårfångad om den kommer lös? Tänk om…. Jag ska inte ljuga. Jag har varit livrädd inför de första turerna med eskimåkulor! Men de har ju samtidigt verkat så otroligt smidiga och lätthanterliga.

I slutändan har jag ändå kommit fram till och lutat mig mot tanken att om de nu funkar för så många andra därute – folk som kör mycket och hårt och länge i olika discipliner – då borde de ju tamejtusan hålla även för oss!? 

Eskimåkulorna – givetvis i blått eftersom jag fått välja själv 😉 Herregud så smidiga de är att hantera och jobba med!
Riktigt förtjust i vårt nya linset! Hållbart, lätt att hålla rent, lätt att jobba med och anpassat efter just våra behov. I de gula dragtamparna av polyestersilke är det dessutom reflexer – något jag inte kan få för mycket av såhär i mörkertider.

Efter drygt tretton mil med vårt nya linset och eskimåkulor – och noll tappade hundar trots trassel – har jag insett att jag nog aldrig återvänder till pistolhakar igen. Det är otroligt skönt och smidigt att kunna sela in/ut hundar med vantarna på när det är kallt! Men det absolut största gisslet med de hakar vi tidigare använt har framförallt varit att jag vid tre olika tillfällen sedan jag börjat köra hund varit med om att hakarna fryser sönder mitt under träning, trots att det inte varit -10 ens. Kanske har det varit måndagsexemplar, men det har ändå vart ”bra” hakar. Ni kan ju tänka er hur hjärnspökena löper amok när en sådan sak sker och man inser att det enda som håller hunden kvar är nacklinan – en nacklina som sitter med ett fixlock gjort för att kunna gå sönder om olyckan är framme. Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig otroligt mycket tryggare idag med eskimåkulorna, vilket nog säger en hel del om man känner mig 😉 Jag har även testat andra typer av krokar, gjorda i plast, vilka också funkat bra – men får jag välja mellan de olika sorterna så tycker jag smidigheten med just dessa eskimåkulorna väger himla tungt! De sparar tid och energi – särskilt när hundarna är heta i starterna.

Eftersom snön låter vänta på sig måste jag också säga det är jäkligt skönt med ett linset som är lätt att hålla rent och som låter oss synas i mörkret, tack vare reflexerna i de gula dragtamparna.

Jag ska skriva lite mer om dessa linor – varför jag valt den typ jag valt och vad det finns för alternativ på material, fördelar samt nackdelar med dessa – i ett separat inlägg inom kort. Kikar ni i huvudmenyn häruppe på hemsidan så ser ni snart länken vid namn ”Draghundstips” där jag kommer att samla inlägg och information kring just utrustning och annat matnyttigt som kan vara trevligt att veta när man är ny inom draghundssporten eller helt enkelt bara nyfiken på att lära sig mer. Så stay tuned!

Slutligen vill jag bara än en gång rikta ett stort och varmt JÄTTETACK till Tobbe och Sara med familj. Tack för att ni delat med er så himla generöst och transparent av både ert hantverk och era kunskaper, såväl som av ert hem. Tack för många fina samtal, skratt och för god mat. Och tack än en gång, för att ni valt att investera i mig och mitt gäng. Jag är så otroligt stolt över att få vara en av Swedish Centerlines utvalda ambassadörer – att få vara en del utav någonting jag helhjärtat tror på. 

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

 

 

Simsäsongen har börjat

I helgen har vi officiellt inlett årets simsäsong för hundarna. I år är första sommaren som vi jobbar utefter ett ordentligt strukturerat träningsschema, både vad gäller aktiviteter och individuella mål. Tidigare år har jag förvisso haft en mental plan för vad jag velat göra, men jag har inte tagit mig tiden att verkligen sätta det på pränt och därmed också haft svårt att följa min plan och verkligen utvärdera varje individ ordentligt. Nu har vi ju i ärlighetens namn inte heller tidigare haft så många individer att jobba med, men i år ändras vi på det. I och med att vi i höst kommer att påbörja träningen av vårt första fyrspann så känner jag ett större behov av en mer målinriktad och genomtänkt planering. En plan som också tillåter mig att individanpassa med enkla medel.

Simningen blir alltså en stor del utav vår sommar i år. Inte bara för att det är en förhållande vis enkel och skonsam aktivitetsform både för mig, Erik och hundarna, som samtidigt tillåter lite återhämtning, utan också för att det är en fantastisk motionsform. På förhållandevis kort tid ger det stor utdelning och hjälper oss att underhålla den kondition och styrka vi byggt under de kallare månaderna. På så vis behöver vi inte börja från noll igen i höst och hundarna startar dragsäsongen i redan ganska god form. 

Sally, som nu är sju månader gammal, kommer få simma hon med. Version light. Idag har hon fått prova på att simma lite mer fokuserat för första gången och det gick riktigt fint. Hon är en effektiv simmare som dessutom verkar tycka att det är riktigt roligt att plaska runt i vattnet. För hennes del blir det mycket introduktioner i sommar inför det som komma skall. Mer om det kan ni snart läsa på Draghundar.se när mitt nästa gästbloggsinlägg publiceras! 

Film: kloklipp med Eldar

Ni som följt oss länge vet ju att Eldar är en hund som aldrig riktigt uppskattat hanteringssituationer, milt uttryckt. Att det varit många utmaningar längsmed vägen i min strävan att vända på negativa känslor (något jag varit fast besluten om att göra!) och för min del väldigt mycket reflekterande, ja det vet ni också. 

Här i bloggen har ni läst många inlägg, särskilt bland de äldre, om hur jag och Eldar testat oss fram för att hitta sätt som fungerar för oss. Kanske inte alltid de sätt som rekommenderas därute, men de som känns rätt för just oss som ekipage. Som överensstämmer med vad jag personligen tycker är försvarbart, schysst och etiskt riktigt. Jag brukar tänka som så att jag är väldigt fast i mina mål och principer, men flexibel i mina metoder. Jag är i grunden en mycket principfast människa, men någonting jag eftersträvar rent generellt i livet är just att vara flexibel och förstå att det finns flera vägar som alla kan leda till samma mål. Att man ibland bara behöver bredda perspektivet och vara kreativ, samt att det går att göra utan att överge sina egna principer, men däremot kanske gå emot andras. Ibland innebär det till synes en omväg, men vad spelar det för roll om du ändå kommer fram?

Idag tänkte jag inte skriva så himla mycket mer om hur jag jobbar med Eldar och hanteringen – idag vill jag visa er istället. Inte hur det ser ut på en av våra riktigt bra dagar, för det skulle inte bli mycket till filmsnutt, men hur det kan se ut en dag då Eldar faktiskt tycker det är lite jobbigt att klippa klor. Hur han, jag och Erik samarbetar för att ta oss igenom kloklippningen så smärtfritt som möjligt. Hur det får ta tid och vara lite omständigt och på Eldars villkor.

Hade jag vridit tillbaks klockan och filmat för ett par år sedan hade det sett otroligt annorlunda ut. Ni hade sett en hund med panik och vild blick, som känt sig så trängd att den enda utväg han såg var att ta till sitt starkaste försvar. Som inte gick att hantera utan munkorg och knappt ens då. Och ni hade sett en matte som känt sig frustrerad, förtvivlad och oerhört rådvill. Som ”hade testat ALLT” och som förgäves försökt lyssna och agera efter tusentals välmenande råd av alla de sorter. Jag är så väldigt glad att jag inte är den matten längre. Att jag valde att överge andras metoder och principer för att finna mina egna. Jag är glad och jag är stolt över de framsteg vi tillsammans gjort. 

Mer utförligt om hur vi jobbat med Eldar hittar ni HÄR.

Ringträning

Förra veckan var jag och Ratchel på vår första ringträning för instruktör. Jag har ju som jag nämnt inte mycket erfarenhet utav utställning, mer än ett fåtal gånger som åskådare och en gång som handler, så det var oerhört lärorikt att få ”leka utställning” på en instruktörledd ringträning. Lärorikt för både mig och Ratchel.

Jag är av naturen en människa som har lätt till oro och prestationsångest, har alltid varit. När jag ska göra någonting som är helt nytt för mig – som inkluderar andra människor och en social kontext – är det ofta väldigt jobbigt för mig fram tills det att jag passerat ”tröskeln”. Jag menar jobbigt på ett vis som kräver enorm mental energi. Energi för att vända på negativa känslo- och tankespiraler, rationalisera min oro och se lösningar, möjligheter istället för problem och hinder. Just det här är ju någonting som blev tio gånger värre efter min senaste utmattning och även om jag idag förstår det bättre, samt har bättre verktyg för att vända på mina tankar och känslor, så påverkar det mig ännu väldigt starkt i stunden.  

Just i ett sådant tillstånd av oro befann jag mig timmarna innan ringträningen. Ja, faktiskt fram tills det att klockan slog ett och det var dags att gå ut i ”ringen”. Ratchel är världens mest tacksamma hund att ha med sig i sådana lägen. Hon fungerar som en mycket stark ångestdämpare för mig, liksom Smella en gång gjorde. Ju oroligare jag är, desto lugnare har dom blivit. Sökt sig närmare, känt in och liksom hjälpt mig att jorda mig själv igen. Ratchel är dessutom en fröken som i sig själv är väldigt sansad (när hon inte har en sele på sig) och mycket lätt att lära sig nya saker tillsammans med. Hon har en väldigt fin av-/på-knapp som är otroligt behändig.

Ringträningen bestod av väldigt många ekipage – fler än jag väntat mig – och vi blev uppdelade i två stora grupper utifrån storleken på våra hundar. Det drog igång utan vidare krusiduller och vi gick igenom samtliga moment som man gör på en riktig utställning; att visa upp hunden i rörelse från olika vinklar, ställa upp våra hundar både medan vi väntade, mot ”konkurrens” och framför intruktörerna som agerade domare. Hundarna kändes igenom, klappades och hälsades på, man lyfte på tassar, kikade i ansiktet och på tänderna. Under tiden fick det ekipage som visades upp hela tiden konstruktiv kritik och tips på hur vi bättre kunde visa upp och stödja våra hundar som handlers. Det var saker som att förlänga våra steg när vi sprang för att få ett tempo med mer flyt, hur vi kunde öva på att hundarna skulle stå upp och hur man kunde stötta en hund som var osäker. 

Jag hade redan i förväg nämnt att vi var nybörjare, både jag och Ratchel, samt att jag gärna ville ha kritik efterstom jag kände mig väldigt osäker på vad jag gjorde. Men jag måste säga att det verkligen gick över förväntan för oss och att det inte dröjde länge förrän vi började slappna av. Ratchel ställde upp sig fint på egen hand, hade inga problem alls med att där rörde sig ekipage runt om oss och struntade helt i om någon gjorde utfall. Hon brydde sig bara lite halvt om godiset, men växte hundra gånger om av mitt verbala/sociala beröm. Jag är ju sådan rent generellt att jag kuttrar, viskar och pratar mycket med mina hundar och de tenderar att svara väldigt bra på det. Ratchel är också en hund som älskar fysisk kontakt – en mjuk smekning över ryggen eller gos i pannan är värt väldigt mycket för henne. Så det var en oerhört lättjobbad liten husky jag hade med mig. Det var inte utan att en varm stolthet spred sig i bröstet – och jag tänkte än en gång att vilken himla tur jag har som får leva med den här lilla fröken. Vilken klippa hon är, både för mig rent mentalt, på träningar och för att inte tala om i vår lilla flock där hon spelar en stor roll idag.

Så blev det vår tur att visa upp oss lite närmare för ”domaren”. Man talar ofta om att ”gå in i bubblan” när man gör saker och precis i den bubblan befann vi oss, jag och Ratchel. Det är en otroligt härlig känsla när man känner det starka samspelet med hunden – en känsla jag verkligen älskar. Vi fick också väldigt fint beröm av instruktören, som tyckte vi såg bekväma, vana och samspelta ut. Vi sprang tydligen jättefint och de tyckte att Ratchel var en oerhört trevlig liten tik – vilket såklart alltid är roligt att höra. Annars var det smågrejer, som tips på hur jag bäst skulle hålla och placera kopplet för att underlätta för oss, samt få det att se bättre ut. Utöver det så matade jag mest så mycket information jag kunde, inför framtiden.

Det var himla fint att få lämna ringträningen bärandes på en mycket positiv känsla; både för min egen del och vad gäller samspelet med Ratchel. Hon var tydligt trött i huvudet, jag likaså, men vi var båda på gott humör. Just den biten är det som är absolut viktigast för mig; att vi ska ha roligt tillsammans och att min fyrbenta vän ska få en bra upplevelse när jag försätter henne i en ny situation. Jag kände verkligen att vi hade nått det målet när vi lämnade lokalen med en känsla av att vilja komma tillbaka och av att ”det här fixar vi ju faktiskt!”.  Plötsligt kändes steget till en riktig utställning inte lika stort och skrämmande längre, vilket ju faktiskt var hela poängen med att gå på ringträningen. Nu är jag snarare riktigt taggad! Så vi får se vad våren bär med sig för möjligheter, men någon utställning lär det garanterat bli framöver. 

Bild

En hemskt kass men omtyckt bild på oss två trötta men glada tjejer.

Snöyra

När SMHI varnar för klass 2 och snöoväder så hela Stockholms befolkning förfasas, då är vi som lyckligast. Hundarna lever upp, jag tankar energi och vi får vägarna nästan helt för oss själva. Och vi får äntligen plocka ut släden!

Vi håller tummar för att snön och minusgraderna stannar med oss ett längre tag nu, så att vi får lite tid på oss att verkligen hinna komma ut och köra släde. Som vanligt när snön börjar falla så går telefonen varm redan från första snöflingan; planer för slädturer med vänner görs upp långt innan vi vet om snön kommer få ligga kvar och alla får eld i baken. Första veckan av året ser på så vis himla lovande ut och jag känner mig hoppfull!

Redan igår kväll samlades vi ett litet, taggat gäng nere kring åkrarna där vi bor för att träna hund. Helen kom som vanligt, ja det har ju nästan blivit regel snarare än undantag nu, med sina två fantastiska BC-grabbar och igårkväll hade vi också sällskap av Felicia och hennes scandi Jenka, samt en helt ljuvlig husky/BC-mix vid namn Tawny som Felicia just nu passar. För Tawny var det första gången som draghund och nog fanns det i henne alltid. Måste säga att jag blev väldigt förtjust i den mörka lilla tiken. 

Första varvet körde Helen med pålitlige farbror Jeff i led och Knut, samt Ratchel i wheel med släden. Det var bitvis tunga spår, rapporterade hon och jag var inte alls förvånad. Felicia körde kickspark med Jenka och Tawny och jag stod som alltid och väntade in dom med kameran alltmedan jag njöt av tystnaden som lade sig där jag stod i mörkret mellan snötäckta åkrar. Det är något oerhört rofyllt med att stå ute i kvällen sådär, med månen och snön och känna som att man är väldigt ensam på platsen. Nåja, fram tills jag hörde Felicia och Helen tjoa och tjimma där de kom farandes runt kröken. Det var ett lyckligt litet gäng som gled mot mig. 

Hundarna fick en kort stunds vila då de lyckligt rullade sig i snön, innan vi arrangerade om till ett femspann. Det blev lite improvisation för att sätta ihop en femspannslina, men vi fick ihop det till slut trots våra lite ofokuserade huvuden. Det blev Ratchel och Jeff i led, samt Jenka, Knut och Tawny i wheel i en en slags solfjäderformation där Tawny först sprang utan neckline. Hundarna var taggade på att ta sig iväg och så fort de fick startsignal bar det av i en väldig fart. Det är alltid lika spännande att köra i lössnö där bromsen bara tar sådär lagom bra. Men man känner att man lever!

Jag kom dock inte mer än några hundra meter innan jag insåg att jag inte alls gillade hundarnas placering. Rookien Tawny kom av sig för mycket utan neckline, var väldigt klängig på Jenka och tappade fokus, vilket gjorde det väldigt klart för mig att jag måste lösa saken innan jag kunde köra vidare. Helt enkelt av säkerhetsskäl för både mig och hundar. Av ren och skär reflex släppte jag ned ankaret mot marken, bara för att väckas ur mina tankar av ett högt ”KLONK” när det slog i den frusna marken. Inget fäste överhuvudtaget. Och fem hundar som nästan exploderade av energi. Herregud vad glad jag var i det läget att ha Jeff och Knut i spannet! Det var en utmaning för dom att ligga stilla på plats när vi knappt kommit någonstans, men dom gjorde det jag bad dom om. De tre tikarna i spannet var desto bökigare att få ordning på. Jag lossade på Jenkas neckline och flyttade henne på andra sidan Knut, samtidigt hörde hon Felicias röst långt där bakom oss och blev helt fokuserad på att springa bort till matte. Ratchel ville hela tiden vända om för att busa med Tawny – som ju var sådär ny och spännande och rolig – och Tawny bara tittade oförståendes på oss alla. Jag är glad att jag vid det här laget har hunnit köra litegrann på egen hand med ett något större spann och på så sätt hunnit samla på mig åtminstone lite erfarenhet och improviserade kreativa lösningar. Jag löste det, snabbare än jag trodde om mig själv. Och så var vi iväg igen. Vid startsignalen så fullkomligt exploderade hundarna av arbetsglädje!

Det blev ett stopp till på vägen kort därefter för att göra något åt Tawnys för långa rumplina. Nu när hon fått neckline på sig så hade rumplinan blivit alldeles för lång, men det var snabbt åtgärdat och genast fick hon bättre stöd i selen. När dom små detaljerna var ordnade så sprang hundarna fantastiskt fint samman och det var så otroligt roligt att få köra ett femspann för första gången sen i påskas, när vi var uppe med Yabasta-gänget i fjällen. Det ger en sådan mersmak – och en liten glimt in i de drömmar jag har för framtiden. Jag lever länge på sådana ögonblick! 

Nu kör vi en vilodag härhemma med massage, tassvård och bus i trädgården – för imorgon vankas det ännu en rolig dag i dragsportens tecken. I skrivande stund sitter jag och klurar över plats och logistik och är så full av förväntan att jag nästan spricker. Det är såhär vintern ska vara!

Är ni lika lyckliga som vi över allt det vita, vackra?

Spår

Sent igår kväll var vi ute och bröt spår till släden. Det är ett tungt jobb, det där med att bryta spår. För hundarna – och även för mig. Än en gång överväldigades jag av saknad efter Smella när vi kämpade oss fram med snö nästan upp till knäna. Hennes stora intensitet och driv framåt, den där outtröttliga energin i henne, hade varit så otroligt välkommen. Det är ett sådan stor plats att fylla hon lämnat efter sig när hon gått och det märks så tydligt. 

Idag har det varit tröttmysiga hundar som mest gått och myst ute i snön, till skillnad från gårdagen då det var fullt ös i trädgården. Även matte har varit trött och inte helt kry. Då är det fint att kunna luta sig tillbaks med kameran i hand och iaktta hundarna under tystnad. Som balsam för själen. 

Vi börjar bygga

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet – men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte ”bara” stark och muskulös – utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa – kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen – ett väldigt roligt pass. 

Slädpremiär

I helgen kunde vi äntligen göra det – plocka ut släden från sitt semesterboende! Vi har fortfarande inte sådär jättemycket snö här i Kungsängen, så ärligt talat var det ganska optimistiskt av mig att sticka ut med släden redan, men ni vet kanske hur det är? När man gått och längtat i, ja faktiskt ett år nästan, och räknat timmar och dagar tills man får stå där bakom springande hundar i snön igen. Det är svårt att hålla sig då. Räcker vädergudarna ett finger till en så tar man gladeligen hela handen, ungefär. 

Hundarna blev lite extra taggade när släden hängde med oss ned för uppfarten. Inbillar jag mig i alla fall, men kanske var det bara jag som var som ett barn på julafton? Erik var med också. Snäll som han är så agerade han fotograf eftersom jag bett honom – vi skulle ju bara köra vår lilla ”hemmarunda” på dryga 4 km. Men på släden fick han bara stå i ett par hundra meter, haha. Nej, jag är kanske inte alltid så lätt att leva med 😉 Å andra sidan fick jag själv springa och sparka ordentligt jag med då det verkligen inte var det lättaste underlaget att bara glida fram på. Men hundarna jobbade duktigt och Eldar var jätteduktig med att stå på sig när jag bad dom ta riktningar ut på ospårad mark, åt ”fel” håll. Smella tyckte jag var lite knäpp som envisades med att ta fel väg hela tiden, hon är en bestämd liten dam den där, men så småningom förstod hon min vision och körde på lika fokuserat som vanligt. Det blev dock en hyfsat tung dragtur för dom båda och framöver skulle det vara hemskt önskvärt med bättre före. Vi får väl se om vädret är på vår sida.