Kategori: Hundträning

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

 

 

Simsäsongen har börjat

I helgen har vi officiellt inlett årets simsäsong för hundarna. I år är första sommaren som vi jobbar utefter ett ordentligt strukturerat träningsschema, både vad gäller aktiviteter och individuella mål. Tidigare år har jag förvisso haft en mental plan för vad jag velat göra, men jag har inte tagit mig tiden att verkligen sätta det på pränt och därmed också haft svårt att följa min plan och verkligen utvärdera varje individ ordentligt. Nu har vi ju i ärlighetens namn inte heller tidigare haft så många individer att jobba med, men i år ändras vi på det. I och med att vi i höst kommer att påbörja träningen av vårt första fyrspann så känner jag ett större behov av en mer målinriktad och genomtänkt planering. En plan som också tillåter mig att individanpassa med enkla medel.

Simningen blir alltså en stor del utav vår sommar i år. Inte bara för att det är en förhållande vis enkel och skonsam aktivitetsform både för mig, Erik och hundarna, som samtidigt tillåter lite återhämtning, utan också för att det är en fantastisk motionsform. På förhållandevis kort tid ger det stor utdelning och hjälper oss att underhålla den kondition och styrka vi byggt under de kallare månaderna. På så vis behöver vi inte börja från noll igen i höst och hundarna startar dragsäsongen i redan ganska god form. 

Sally, som nu är sju månader gammal, kommer få simma hon med. Version light. Idag har hon fått prova på att simma lite mer fokuserat för första gången och det gick riktigt fint. Hon är en effektiv simmare som dessutom verkar tycka att det är riktigt roligt att plaska runt i vattnet. För hennes del blir det mycket introduktioner i sommar inför det som komma skall. Mer om det kan ni snart läsa på Draghundar.se när mitt nästa gästbloggsinlägg publiceras! 

Film: kloklipp med Eldar

Ni som följt oss länge vet ju att Eldar är en hund som aldrig riktigt uppskattat hanteringssituationer, milt uttryckt. Att det varit många utmaningar längsmed vägen i min strävan att vända på negativa känslor (något jag varit fast besluten om att göra!) och för min del väldigt mycket reflekterande, ja det vet ni också. 

Här i bloggen har ni läst många inlägg, särskilt bland de äldre, om hur jag och Eldar testat oss fram för att hitta sätt som fungerar för oss. Kanske inte alltid de sätt som rekommenderas därute, men de som känns rätt för just oss som ekipage. Som överensstämmer med vad jag personligen tycker är försvarbart, schysst och etiskt riktigt. Jag brukar tänka som så att jag är väldigt fast i mina mål och principer, men flexibel i mina metoder. Jag är i grunden en mycket principfast människa, men någonting jag eftersträvar rent generellt i livet är just att vara flexibel och förstå att det finns flera vägar som alla kan leda till samma mål. Att man ibland bara behöver bredda perspektivet och vara kreativ, samt att det går att göra utan att överge sina egna principer, men däremot kanske gå emot andras. Ibland innebär det till synes en omväg, men vad spelar det för roll om du ändå kommer fram?

Idag tänkte jag inte skriva så himla mycket mer om hur jag jobbar med Eldar och hanteringen – idag vill jag visa er istället. Inte hur det ser ut på en av våra riktigt bra dagar, för det skulle inte bli mycket till filmsnutt, men hur det kan se ut en dag då Eldar faktiskt tycker det är lite jobbigt att klippa klor. Hur han, jag och Erik samarbetar för att ta oss igenom kloklippningen så smärtfritt som möjligt. Hur det får ta tid och vara lite omständigt och på Eldars villkor.

Hade jag vridit tillbaks klockan och filmat för ett par år sedan hade det sett otroligt annorlunda ut. Ni hade sett en hund med panik och vild blick, som känt sig så trängd att den enda utväg han såg var att ta till sitt starkaste försvar. Som inte gick att hantera utan munkorg och knappt ens då. Och ni hade sett en matte som känt sig frustrerad, förtvivlad och oerhört rådvill. Som ”hade testat ALLT” och som förgäves försökt lyssna och agera efter tusentals välmenande råd av alla de sorter. Jag är så väldigt glad att jag inte är den matten längre. Att jag valde att överge andras metoder och principer för att finna mina egna. Jag är glad och jag är stolt över de framsteg vi tillsammans gjort. 

Mer utförligt om hur vi jobbat med Eldar hittar ni HÄR.

Ringträning

Förra veckan var jag och Ratchel på vår första ringträning för instruktör. Jag har ju som jag nämnt inte mycket erfarenhet utav utställning, mer än ett fåtal gånger som åskådare och en gång som handler, så det var oerhört lärorikt att få ”leka utställning” på en instruktörledd ringträning. Lärorikt för både mig och Ratchel.

Jag är av naturen en människa som har lätt till oro och prestationsångest, har alltid varit. När jag ska göra någonting som är helt nytt för mig – som inkluderar andra människor och en social kontext – är det ofta väldigt jobbigt för mig fram tills det att jag passerat ”tröskeln”. Jag menar jobbigt på ett vis som kräver enorm mental energi. Energi för att vända på negativa känslo- och tankespiraler, rationalisera min oro och se lösningar, möjligheter istället för problem och hinder. Just det här är ju någonting som blev tio gånger värre efter min senaste utmattning och även om jag idag förstår det bättre, samt har bättre verktyg för att vända på mina tankar och känslor, så påverkar det mig ännu väldigt starkt i stunden.  

Just i ett sådant tillstånd av oro befann jag mig timmarna innan ringträningen. Ja, faktiskt fram tills det att klockan slog ett och det var dags att gå ut i ”ringen”. Ratchel är världens mest tacksamma hund att ha med sig i sådana lägen. Hon fungerar som en mycket stark ångestdämpare för mig, liksom Smella en gång gjorde. Ju oroligare jag är, desto lugnare har dom blivit. Sökt sig närmare, känt in och liksom hjälpt mig att jorda mig själv igen. Ratchel är dessutom en fröken som i sig själv är väldigt sansad (när hon inte har en sele på sig) och mycket lätt att lära sig nya saker tillsammans med. Hon har en väldigt fin av-/på-knapp som är otroligt behändig.

Ringträningen bestod av väldigt många ekipage – fler än jag väntat mig – och vi blev uppdelade i två stora grupper utifrån storleken på våra hundar. Det drog igång utan vidare krusiduller och vi gick igenom samtliga moment som man gör på en riktig utställning; att visa upp hunden i rörelse från olika vinklar, ställa upp våra hundar både medan vi väntade, mot ”konkurrens” och framför intruktörerna som agerade domare. Hundarna kändes igenom, klappades och hälsades på, man lyfte på tassar, kikade i ansiktet och på tänderna. Under tiden fick det ekipage som visades upp hela tiden konstruktiv kritik och tips på hur vi bättre kunde visa upp och stödja våra hundar som handlers. Det var saker som att förlänga våra steg när vi sprang för att få ett tempo med mer flyt, hur vi kunde öva på att hundarna skulle stå upp och hur man kunde stötta en hund som var osäker. 

Jag hade redan i förväg nämnt att vi var nybörjare, både jag och Ratchel, samt att jag gärna ville ha kritik efterstom jag kände mig väldigt osäker på vad jag gjorde. Men jag måste säga att det verkligen gick över förväntan för oss och att det inte dröjde länge förrän vi började slappna av. Ratchel ställde upp sig fint på egen hand, hade inga problem alls med att där rörde sig ekipage runt om oss och struntade helt i om någon gjorde utfall. Hon brydde sig bara lite halvt om godiset, men växte hundra gånger om av mitt verbala/sociala beröm. Jag är ju sådan rent generellt att jag kuttrar, viskar och pratar mycket med mina hundar och de tenderar att svara väldigt bra på det. Ratchel är också en hund som älskar fysisk kontakt – en mjuk smekning över ryggen eller gos i pannan är värt väldigt mycket för henne. Så det var en oerhört lättjobbad liten husky jag hade med mig. Det var inte utan att en varm stolthet spred sig i bröstet – och jag tänkte än en gång att vilken himla tur jag har som får leva med den här lilla fröken. Vilken klippa hon är, både för mig rent mentalt, på träningar och för att inte tala om i vår lilla flock där hon spelar en stor roll idag.

Så blev det vår tur att visa upp oss lite närmare för ”domaren”. Man talar ofta om att ”gå in i bubblan” när man gör saker och precis i den bubblan befann vi oss, jag och Ratchel. Det är en otroligt härlig känsla när man känner det starka samspelet med hunden – en känsla jag verkligen älskar. Vi fick också väldigt fint beröm av instruktören, som tyckte vi såg bekväma, vana och samspelta ut. Vi sprang tydligen jättefint och de tyckte att Ratchel var en oerhört trevlig liten tik – vilket såklart alltid är roligt att höra. Annars var det smågrejer, som tips på hur jag bäst skulle hålla och placera kopplet för att underlätta för oss, samt få det att se bättre ut. Utöver det så matade jag mest så mycket information jag kunde, inför framtiden.

Det var himla fint att få lämna ringträningen bärandes på en mycket positiv känsla; både för min egen del och vad gäller samspelet med Ratchel. Hon var tydligt trött i huvudet, jag likaså, men vi var båda på gott humör. Just den biten är det som är absolut viktigast för mig; att vi ska ha roligt tillsammans och att min fyrbenta vän ska få en bra upplevelse när jag försätter henne i en ny situation. Jag kände verkligen att vi hade nått det målet när vi lämnade lokalen med en känsla av att vilja komma tillbaka och av att ”det här fixar vi ju faktiskt!”.  Plötsligt kändes steget till en riktig utställning inte lika stort och skrämmande längre, vilket ju faktiskt var hela poängen med att gå på ringträningen. Nu är jag snarare riktigt taggad! Så vi får se vad våren bär med sig för möjligheter, men någon utställning lär det garanterat bli framöver. 

Bild

En hemskt kass men omtyckt bild på oss två trötta men glada tjejer.

Snöyra

När SMHI varnar för klass 2 och snöoväder så hela Stockholms befolkning förfasas, då är vi som lyckligast. Hundarna lever upp, jag tankar energi och vi får vägarna nästan helt för oss själva. Och vi får äntligen plocka ut släden!

Vi håller tummar för att snön och minusgraderna stannar med oss ett längre tag nu, så att vi får lite tid på oss att verkligen hinna komma ut och köra släde. Som vanligt när snön börjar falla så går telefonen varm redan från första snöflingan; planer för slädturer med vänner görs upp långt innan vi vet om snön kommer få ligga kvar och alla får eld i baken. Första veckan av året ser på så vis himla lovande ut och jag känner mig hoppfull!

Redan igår kväll samlades vi ett litet, taggat gäng nere kring åkrarna där vi bor för att träna hund. Helen kom som vanligt, ja det har ju nästan blivit regel snarare än undantag nu, med sina två fantastiska BC-grabbar och igårkväll hade vi också sällskap av Felicia och hennes scandi Jenka, samt en helt ljuvlig husky/BC-mix vid namn Tawny som Felicia just nu passar. För Tawny var det första gången som draghund och nog fanns det i henne alltid. Måste säga att jag blev väldigt förtjust i den mörka lilla tiken. 

Första varvet körde Helen med pålitlige farbror Jeff i led och Knut, samt Ratchel i wheel med släden. Det var bitvis tunga spår, rapporterade hon och jag var inte alls förvånad. Felicia körde kickspark med Jenka och Tawny och jag stod som alltid och väntade in dom med kameran alltmedan jag njöt av tystnaden som lade sig där jag stod i mörkret mellan snötäckta åkrar. Det är något oerhört rofyllt med att stå ute i kvällen sådär, med månen och snön och känna som att man är väldigt ensam på platsen. Nåja, fram tills jag hörde Felicia och Helen tjoa och tjimma där de kom farandes runt kröken. Det var ett lyckligt litet gäng som gled mot mig. 

Hundarna fick en kort stunds vila då de lyckligt rullade sig i snön, innan vi arrangerade om till ett femspann. Det blev lite improvisation för att sätta ihop en femspannslina, men vi fick ihop det till slut trots våra lite ofokuserade huvuden. Det blev Ratchel och Jeff i led, samt Jenka, Knut och Tawny i wheel i en en slags solfjäderformation där Tawny först sprang utan neckline. Hundarna var taggade på att ta sig iväg och så fort de fick startsignal bar det av i en väldig fart. Det är alltid lika spännande att köra i lössnö där bromsen bara tar sådär lagom bra. Men man känner att man lever!

Jag kom dock inte mer än några hundra meter innan jag insåg att jag inte alls gillade hundarnas placering. Rookien Tawny kom av sig för mycket utan neckline, var väldigt klängig på Jenka och tappade fokus, vilket gjorde det väldigt klart för mig att jag måste lösa saken innan jag kunde köra vidare. Helt enkelt av säkerhetsskäl för både mig och hundar. Av ren och skär reflex släppte jag ned ankaret mot marken, bara för att väckas ur mina tankar av ett högt ”KLONK” när det slog i den frusna marken. Inget fäste överhuvudtaget. Och fem hundar som nästan exploderade av energi. Herregud vad glad jag var i det läget att ha Jeff och Knut i spannet! Det var en utmaning för dom att ligga stilla på plats när vi knappt kommit någonstans, men dom gjorde det jag bad dom om. De tre tikarna i spannet var desto bökigare att få ordning på. Jag lossade på Jenkas neckline och flyttade henne på andra sidan Knut, samtidigt hörde hon Felicias röst långt där bakom oss och blev helt fokuserad på att springa bort till matte. Ratchel ville hela tiden vända om för att busa med Tawny – som ju var sådär ny och spännande och rolig – och Tawny bara tittade oförståendes på oss alla. Jag är glad att jag vid det här laget har hunnit köra litegrann på egen hand med ett något större spann och på så sätt hunnit samla på mig åtminstone lite erfarenhet och improviserade kreativa lösningar. Jag löste det, snabbare än jag trodde om mig själv. Och så var vi iväg igen. Vid startsignalen så fullkomligt exploderade hundarna av arbetsglädje!

Det blev ett stopp till på vägen kort därefter för att göra något åt Tawnys för långa rumplina. Nu när hon fått neckline på sig så hade rumplinan blivit alldeles för lång, men det var snabbt åtgärdat och genast fick hon bättre stöd i selen. När dom små detaljerna var ordnade så sprang hundarna fantastiskt fint samman och det var så otroligt roligt att få köra ett femspann för första gången sen i påskas, när vi var uppe med Yabasta-gänget i fjällen. Det ger en sådan mersmak – och en liten glimt in i de drömmar jag har för framtiden. Jag lever länge på sådana ögonblick! 

Nu kör vi en vilodag härhemma med massage, tassvård och bus i trädgården – för imorgon vankas det ännu en rolig dag i dragsportens tecken. I skrivande stund sitter jag och klurar över plats och logistik och är så full av förväntan att jag nästan spricker. Det är såhär vintern ska vara!

Är ni lika lyckliga som vi över allt det vita, vackra?

Spår

Sent igår kväll var vi ute och bröt spår till släden. Det är ett tungt jobb, det där med att bryta spår. För hundarna – och även för mig. Än en gång överväldigades jag av saknad efter Smella när vi kämpade oss fram med snö nästan upp till knäna. Hennes stora intensitet och driv framåt, den där outtröttliga energin i henne, hade varit så otroligt välkommen. Det är ett sådan stor plats att fylla hon lämnat efter sig när hon gått och det märks så tydligt. 

Idag har det varit tröttmysiga hundar som mest gått och myst ute i snön, till skillnad från gårdagen då det var fullt ös i trädgården. Även matte har varit trött och inte helt kry. Då är det fint att kunna luta sig tillbaks med kameran i hand och iaktta hundarna under tystnad. Som balsam för själen. 

Vi börjar bygga

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet – men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte ”bara” stark och muskulös – utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa – kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen – ett väldigt roligt pass. 

Slädpremiär

I helgen kunde vi äntligen göra det – plocka ut släden från sitt semesterboende! Vi har fortfarande inte sådär jättemycket snö här i Kungsängen, så ärligt talat var det ganska optimistiskt av mig att sticka ut med släden redan, men ni vet kanske hur det är? När man gått och längtat i, ja faktiskt ett år nästan, och räknat timmar och dagar tills man får stå där bakom springande hundar i snön igen. Det är svårt att hålla sig då. Räcker vädergudarna ett finger till en så tar man gladeligen hela handen, ungefär. 

Hundarna blev lite extra taggade när släden hängde med oss ned för uppfarten. Inbillar jag mig i alla fall, men kanske var det bara jag som var som ett barn på julafton? Erik var med också. Snäll som han är så agerade han fotograf eftersom jag bett honom – vi skulle ju bara köra vår lilla ”hemmarunda” på dryga 4 km. Men på släden fick han bara stå i ett par hundra meter, haha. Nej, jag är kanske inte alltid så lätt att leva med 😉 Å andra sidan fick jag själv springa och sparka ordentligt jag med då det verkligen inte var det lättaste underlaget att bara glida fram på. Men hundarna jobbade duktigt och Eldar var jätteduktig med att stå på sig när jag bad dom ta riktningar ut på ospårad mark, åt ”fel” håll. Smella tyckte jag var lite knäpp som envisades med att ta fel väg hela tiden, hon är en bestämd liten dam den där, men så småningom förstod hon min vision och körde på lika fokuserat som vanligt. Det blev dock en hyfsat tung dragtur för dom båda och framöver skulle det vara hemskt önskvärt med bättre före. Vi får väl se om vädret är på vår sida.