Kategori: Härjedalsflytten

Stugliv och en nykomling

Dagarna känns på något vis längre häruppe. Kanske är det ljuset och det faktum att det aldrig någonsin blir mörkt. Kanske är det att jag nästan helt slutat titta på klockan och för varje dag alltmer hittar tillbaks till min egen rytm. Eller kanske handlar det om att jag samlar så mycket intryck och hinner tänka så många långa tankar att det helt enkelt fyller dagarna med känslan av att ha haft fler upplevelser per dag än tidigare. 

Men det är inte alltid helt smärtfritt eller utan problem att leva här nu när allt är nytt – det är mycket anpassning som behövs och mycket ska ordnas med under sommaren. Hundgårdsbyggena har dragit ut på tiden då virket och leveranser inte dykt upp i tid, hundarnas magar/ljumskar blir sönderbitna av knotten som vaknat till liv med våldsam kraft, Rackarn har hunnit rymma en gång (ÅNGEST) och många av de saker man är van att kunna lösa i ett nafs kräver plötsligt mycket mer tankekraft och jobb. Som att tvätta bautatjockt, långt hybridhår när man inte har rinnande vatten. Eller bara en sådan sak som att anpassa sig till det faktum att de öppettider som står på en butiks hemsida inte alltid gäller – för man måste komma ihåg att läsa lappen på entrén där sommartiderna står också och har du inte gjort det så är det inte mer att göra än att sätta dig i din bil och glatt köra hem igen. Men för varje liten utmaning och fnurra som dyker upp lär vi oss också någonting nytt. Om vilka fantastiska, välkomnande och hjälpsamma människor det finns i byn, människor som bjuder in till brännbollshäng och följer impulser att nyfiket knacka på dörren för att hälsa. Människor som släpper allt vad de har för händer och kommer till undsättning när något krisat – OCH tar sig tid att faktiskt samtala och skratta en stund istället för att skynda iväg, trots att de egentligen har 101 andra saker att göra. Jag slås av ständiga insikter om hur anpassningsbar människan ändå är och hur mycket man kan lösa med fantasins hjälp, även när kunskapen haltar.

Någonting jag verkligen har längtat efter under den här tiden, det är en ordentlig dusch. Inte ett dopp i sjön, inte en så kallad raggardusch och inte tvätta sig ren med våtservetter. Utan en riktig allt-schampoo-sköljs-ur-håret-dusch. En stå-under-rinnande-vatten-dusch. Vi har ju varken avlopp eller vatten i stugan än, men vi har en egen brunn man kan hinka upp vatten ur. Så jag satte mig att söka efter enkla och billiga sätt att bygga en utedusch på. Och voilà – det bidde en dusch bestående av några brädor, plåtskivor vi hittat på gården, en campingduschpåse för 59 riksdaler (se bild), två hinkar vatten från brunnen (det är tydligen vad som krävs för att mitt knasiga hår 1 – ska bli blött och 2- ska bli ursköljt), en helt fenomenal liten uppfinning som i princip är en portabel liten duschslang med tillhörande vattenpump (ÄLSKAR Biltema!) och hederlig gammal solvärme.

Duschset – däribland min fantastiska lilla kompis från Biltema. Den slangen stoppar man ned i närmsta hink med vatten och simsalabim! Rinnande vatten! Bra tryck = lyckligt hår!

Det var faktiskt riktigt härligt att stå utomhus i den egensnickrade duschen. Solen värmde skönt och himlen var blå. Det snålblåste förvisso, var inte mer än 15-16 plusgrader ute och vattnet var definitivt inte särskilt varmt, men efter tre dagar i solen var det åtminstone inte dödligt kallt 😉 Och det var helt underbart att få känna sig sådär riktigt, riktigt ren igen! Och dofta något annat än byggdamm och djungelolja. Jag bestämde mig efter duschen att klättra upp på logrampen utanför ladan, den där jag ofta sitter och dricker mitt kaffe, för att helt sonika låta kropp och hår soltorka medan jag njöt av utsikten och solens värmande strålar. Nedanför rampen kunde jag höra hundarna sucka förnöjt där de låg utsträckta i de provisoriska hundgårdarna.

Inte så pjåkigt ändå att torka till den här vyn
Soltorkning pågår.

Den här sommaren är det inte enbart arbete på gården som pågår, utan även många förändringar i flocken. Framförallt är det nya hundar som kommer till i sommar – det blir en riktig huskyboom! Nu när vi inte längre begränsas av ytan vi bor på så kan nämligen både jag och Erik investera i att verkligen bygga egna spann. För det är trots allt lite trist och tröttsamt att alltid behöva dela på hundarna för att man helt enkelt har för få för att båda ska kunna köra varsitt spann på släde samtidigt. Och vi vill ju trots allt kunna åka ut på äventyr och dela upplevelser tillsammans ibland. Att utöka flocken är således inget nytt påhitt (men det vet nog de flesta av er redan) – men det går lite snabbare än vi kanske först planerat för. Så är det ibland, när möjligheter dyker upp framför fötterna på en.

Jag ska berätta mer allteftersom, men vi börjar med den nykomling i flocken som faktiskt redan flyttat in: Kangi. Eller Bengt, kort och gott, som han heter i stamtavlan. Kangi är en unghund på drygt ett år som vi i ett år framöver kommer ha inackorderad hos oss. Han kommer byggas upp, köras in och gå i unghundsträning med våra andra unghundar under dessa månader. Att Kangi skulle komma hit var inte planerat sedan särskilt långt tillbaks, utan förfrågan kom väldigt plötsligt men var intressant nog för att säga ja hyfsat direkt. Det är nämligen så att jag är ganska nyfiken på den här hunden – han har spännande hundar bakom sig från linjer jag tycker om. Och han visar sig vara kusin till min Sally – hennes mamma Yoyo är kullsyster till Kangis mamma, Koykoy. Och Kangis pappa Neimans Skurk är kullbror till hundar såsom Lilla Fridolf och Finnen, två hanhundar jag verkligen gillar. Så möjligheten att lära känna, köra in och träna en valp ur denna kombination ville jag inte tacka nej till.

Kangi har nu bott hos oss i fyra dygn och har visat sig vara en härlig filur. Lite som en stor kalv som spritter av glädje och energi åt alla de håll. Den typen av energi är för mig väldigt attraktiv och känns lovande när vi talar om en hund som ska komma att bli draghund. Han är lättsam, öppen och social, vilket har gjort att han kommit in i flocken på nolltid och är uppskattad av alla. Särskilt uppskattad är han kanske av Déjà, som just kommit in i sitt första löp och därför fått nöja sig med att vistas på andra sidan hundgårdsgallret från honom. Men det betyder inte att hon inte kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet 😉

Kusinerna röjer loss
Kangi är en riktigt uttrycksfull grabb 😉

Det kommer mer nyheter så småningom, men tills dess vill jag tipsa om fliken vid namn Härjedalsflytten som nu flyttat in på huvudmenyn. För alla er som uttryckt en önskan om att få följa med på och bli uppdaterade kring vårt stora äventyr har jag nu sett till att ni via den fliken kommer direkt till alla de inlägg som handlar mer specifikt om flytten och livet här i stugan. Tack för alla jättefina, värmande, peppande kommentarer som redan trillat in både på blogg, Instagram och Facebook gällande vår stora livsförändring. Det är SÅ uppskattat!

Äntligen hemma!

Att flytta är att dö – för att sedan återuppstå. Precis så vill jag summera de senaste veckorna av hektiskt flyttkaos. Att packa ned sitt liv i små lådor och joxa med papper och utrensningar och tvättar och tusen checklistor och lite till, det är verkligen döden. Jag har den här våren dött så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag nu, nyss återuppstånden, känner mig så levande att jag ärligt talat undrar om jag drömmer en utav de där väldigt levande och färgstarka drömmarna jag ibland drömmer om natten. 

Vi är äntligen framme nu. Härjedalen. Platsen som gripit så hårt tag i mitt hjärta att jag inte kunnat sluta tänka på den. Jag är verkligen fullkomligt allvarlig när jag skriver att jag i varje dag under snart ett halvt decennium tänkt på och längtat mig sjuk upp hit. VARJE DAG. Och nu, när jag sitter här i sänglampans sken i vår lilla stuga, med sjön och bergen utanför mitt sovrumsfönster, då är jag så lyckligt att jag vill nypa mig själv i armen för att vara riktigt säker på att jag är verkligt vaken. Jag är så otroligt trött. Jag är så trött att jag sluddrar när jag talar, vinglar när jag går och ser i kors – men jag är så jävla, ini norden lycklig. Jag fullkomligt älskar den här platsen, med varje fiber i min kropp och själ.

De senaste dagarna har gått åt till att göra oss hemmastadda i stugan och byn, men framförallt har de gått åt till att börja ordna så att hundarna har det riktigt bra. Att vi inte har riktigt badrum eller vatten indraget i stugan än (förvisso också på priolistan) känns liksom inte lika angeläget som att se till att hundarna ska kunna få leva så normalt som möjligt, med ytor att springa och bara få vara hundar på. Så… Vi har röjt mark med våra bara händer i timmar och dagar; gammalt hederligt kroppsarbete då sista flyttlasset (som kom upp först igår) också innehöll saker såsom vår röjsåg. Medan Erik med en högaffel skyfflade upp de enorma mängder av ris och ogräs på släpet, började jag märka ut hur hundgårdarna ska byggas igår. Ett projekt som krävt inte så lite tankearbete; jag råkar ju vara lite av en perfektionist när det kommer till det här med hundgårdar… Det räcker inte med fint och trevligt för ögat. Eller enbart funktionellt. Jag vill ha allt. Fina att titta på och trevliga för hundarna att vistas i, det ska vara lättjobbat i vardagen, bra placerat i förhållande till huset och den mark jag tänkt ska bli rasthägn och det ska vara genomtänkt in i det minsta. Jag har suttit uppflugen på rampen som leder upp till ladans loge och räknat kvadratmetrar och skissat tusen olika lösningar jag inte varit nöjd med, alltmedan jag försökt visualisera hur gårdarna ska byggas på marken nedanför. Min plan bygger mycket på att det också ska vara enkelt att bygga vidare, utan att behöva kompromissa med det funktionella och lättarbetade, även när flocken växer. Och jag har äntligen kommit fram till hur vi ska ha det! Nu börjar byggandet på riktigt! Det ska bli så jäkla roligt att ha så stor frihet och yta att bygga på! Hundarna kommer bli toklyckliga när de äntligen får sträcka ut i det planerade rasthägnet – och jag längtar efter att få sitta där och njuta av deras livsglädje.

Ratchel spanar ut över sina nya ägor. Här finns mycket nytt att titta på för hundarna.

Det har varit ett par otroligt varma dagar det senaste och hundarna har varit hyfsat utslagna i den provisoriska hundgården. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen har vi begett oss ut på promenader i omgivningarna. Igår morse var det faktiskt så svalt ute att jag vågade mig ut med Sally och cykeln på de otroligt fina vägarna vi upptäckt. Det blev ingen lång tur, men en välbehövd en med en överlycklig Sally. Hon älskar verkligen att springa. Erik tog Kit och Déjà på en canicrosstur runt Glötessjön innan tempen steg alltför mycket och senare på kvällen fick Ratchel en egen långpromenad i solnedgången. Faktum är att det idag och framöver i veckan fortsätter att sjunka i temperatur och luftfuktighet – prognoserna ser otroligt lovande ut och jag har svårt att inse att det verkligen är på riktigt. Idag har jag till och med frusit under eftermiddagen och kvällen. Riktigt ordentligt faktiskt, sådär så jag behövt plocka fram betydligt varmare kläder. Vilken lyx att faktiskt kunna köra hund på dagtid i JUNI! Det är så jag vill nypa mig i armen igen. På riktigt.

Jag har så väldigt mycket mer att berätta, egentligen. Men jag är så trött att ögonlocken faller ihop. Helt jäkla utmattad – men alldeles löjligt lycklig.

 

Först nu vågar jag berätta…

Det har ju ganska länge hintats här i bloggen om att jag har något stort att berätta – men jag har hållit på det. Det finns flera skäl till det. Skäl som att jag inte velat jinxa något (jag är sällan vidskeplig annars, men nu har jag tydligen varit det), inte velat berätta förrän saker är färdiga på svart och vitt, inte velat gå någonting i förväg… Ja, jag har helt enkelt varit rädd för att drömmen ska gå i kras innan vi ens kommit fram till den. Men! Nu är vi där. Allting är färdigt på svart och vitt och vi har ett datum. Vissa av er vet redan (jag har inte helt kunnat vara tyst givetvis) men för er andra – here’s the big bomb: 

OM 48 DAGAR FLYTTAR VI TILL FJÄLLEN!

Det kommer kanske inte helt som en chock att jag och Erik länge pratat om, drömt om, att flytta norr. Att göra en livsstilsförändring och leva ännu närmare naturen på en plats där vi får riktiga vintrar och större möjligheter till den typ av hundkörning vi vill hålla på med. Jag tror att alla som verkligen känner mig vid det här laget vet att dessa tankar malt runt i mitt huvud och i mitt hjärta på repeat. Att jag letat fastigheter, jobb och kontakter i flera år och bidat min tid. Väntat på att även Erik ska komma ikapp och känna sig redo att ta steget. För mig har nämligen steget aldrig känts fullt lika stort eller läskigt – jag har flyttat så många gånger redan. Levt i min kappsäck och kastat mig ut för stup utan att veta om fallskärmet kommer utlösas eller inte. Jag vet att det löser sig. Har en väldigt djupt förtröstan i att på ett eller annat sätt så hittar man en väg. Och gör man inte det, ja då vänder man om – eller så gräver man en annan. När jag igår kväll satt och tänkte efter så insåg jag att där vi bott sedan våren 2014, i vårt hus utanför Stockholm, det är den längsta period jag varit bofast sedan jag efter nionde klass lämnade hemmet jag växte upp i. Inte konstigt jag känt mig rastlös 😉

Likväl, när vi nämnt att nu flyttar vi, har folk blivit öppet förvånade. Ibland till och med riktigt bekymrade. Vad ska vi hitta på? Hur ska vi klara oss? Kan man överleva utan fem gatlyktor per kvadratmeter? Herregud, inget avlopp!? En mil till affären? Men shoppingcenter då? Och krogen? Vad tusan ska vi roa oss med där ute i ingenstans? Det kommer bli så långt att pendla! Har vi verkligen tänkt igenom det här?

Svaret är JA. Vi har tänkt. Länge, ordentligt och mycket. Nu vill vi göra. Och NEJ. Vi har inte svar på precis allt – men måste man verkligen ha det då? Kan inte saker och ting få falla på plats allteftersom? Kan man inte få ta ett steg i taget och sedan se vad som sker – vilka möjligheter som dyker upp, vad lusten säger och få tid att känna efter? Jag vill inte veta exakt hur mitt liv kommer att se ut om fem eller tio år. Jag dör inombords av tanken. Vad ska jag då upptäcka längsmed vägen? Vart ska jag gå vilse, finna nya stigar och pröva mina vingar? Trilla, skrapa upp knäna, gråta en skvätt, skratta åt hur tokigt det blev och sedan resa mig igen? När ska jag få leva?

Men jag förstår att det är lätt att ifrågasätta sådant man inte riktigt förstår eller kan relatera till.

På utflykt i våra nya hemtrakter

Men det finns också dom som reagerat med hejarop och förtjusning. Dom som sett vår dröm, satt sig in i den och förstår våra val. Som inspireras och som inspirerar. Som finner eller gräver egna vägar – före, i takt med eller efter oss. Som ställer frågor; inte för att ifrågasätta utifrån förutfattade meningar, utan frågor ur genuin nyfikenhet och för att hjälpa oss vidare. Alla delar inte våra intressen eller drömmar kring framtiden – andra gör just det. Flera känner jag sedan länge, några har jag trillat över av en slump, andra har jag aldrig träffat. Oavsett vilket känner jag en sådan enorm kärlek och tacksamhet till alla de (er) som delar vår glädje och på olika sätt hjälper oss vidare. Genom mental stöttning, tips, råd, vägvisning och uppmuntran. Genom att dela med er av egna resor. Genom att helt enkelt bara tro på oss. Genom att inte kväva drömmar innan de har fått en chans att prövas i verkligheten. Er existens är, handen på hjärtat, så otroligt betydelsefull för mig att mina ögon tåras när jag skriver de här orden. NI ÄR SÅ VIKTIGA. Jag hämtar så otroligt mycket energi och styrka från er, när min egen i haltar.

Lycka är att ha människor omkring sig som förstår valet att välja sin dröm – oavsett hur drömmen ser ut <3

Hemma i Upplands-Bro är planeringen i full gång och packningen påbörjad inför det som komma skall. Det är alltid mer fix än man tror när man en gång blivit mer eller mindre bofast, börjat samla på sig saker och skaffat diverse abonnemang och gud-vet-vad. Och där är en del projekt för oss att ordna med nu de närmsta månaderna; hundgårdar ska planeras och byggas, avlopp ska grävas och vatten ska dras, adresser ska ändras och ett nytt sätt att leva ska så sakteliga ta sin form. Det gör mig lite matt på samma gång som det får fjärilarna att dansa i magen på mig. Den här biten av processen har jag alltid haft en viss hatkärlek till; jag både älskar och hatar ovissheten. Tanken på allt jobb. Oftast är det just tiden innan man på riktigt kommit igång, innan det där första spadtaget eller den första spiken slås i, som jag tycker är lite jobbig. När man står mitt emellan och har en massa beslut att fatta. Jag vill börja göra. Men tids nog är vi där.

Nu har vi först 48 dagar. Fyrtioåtta dagar av nerpackandet av ett liv och förberedandet av ett nytt. Av fixande och flyttande, ringande och sorterande. Fyrtioåtta dagar går fort. Och oändligt långsamt.