Decembers första snö

Vi är nog inte ensamma i år om att rynka pannan över snöns frånvaro under november månad. Över de plötsliga plusgraderna och det jag brukar kalla för Stockholmsväder. Regn, rusk och lera. För mig har de mörka vintermånaderna alltid varit oerhört jobbiga att uthärda i snöns frånvaro – särskilt under perioder där väglaget mest liknar en skridskobana. Och den senaste månaden har inte varit ett undantag. Jag har kämpat med tröttheten, energibristen och ärligt talat, bristen på motivation. Med det fuktiga vädret, grå himlar och den råa typen av kyla som letar sig in och förfryser benmärgen.  Och jag har frågat mig själv – var tusan är snön!?

Men så vaknade jag måndagsmorgonen den tredje december och möttes av ett bekant ljus i gryningsmörkret. Den annars svarta himlen hade ändrat färg, gick i blått som att den lystes upp underifrån. Och mycket riktigt – där över vår allmänning låg ett mjukt, vitt täcke utspritt.  Jag riktade blicken bort mot hundgårdarna när jag hörde Surprises bekanta morgonyl och noterade att jag inte ens kunde se in till dom; sektionerna var fylla av vit snö som klamrat sig fast på varje liten del av nätet. Äntligen!

Jag tror att alla som har polarhundar kan känna igen den alldeles speciella energin som spritter i hundarnas kroppar när där fallit snö. Ögon som gnistrar likt barns på julafton, tassar som förväntansfullt trampar på stället och så den fullkomliga lyckan som exploderar i hela kroppen och ansiktet när de släpps ut att springa fritt i det vita havet. Till och med i min sansade, filosofiska Kit ser jag det. Hur han blir som en valp på nytt, skuttar och dyker, rullar och rusar runt i eufori. Energin smittar av sig. Till flocken. Till mig. Det är det här vi alla väntat på.

Hovärken klädd i decembers första snö. Jag kan inte se mig mätt på den fjällprofilen – tänk att ha den utsikten från hundarnas hägn.

Vi lägger hela vår vilodag på att skutta runt och leka i den nyfallna snön likt skolbarn på vinterlov. Ser med förväntan på hur det vackra vita fortsätter falla från himlen för att täcka vår by i vinterskrud. Jag blickar ut mot sjön, där snön nu täckt isen och jag ser framför mig hur vi snart kan preparera våra efterlängtade hemmaträningsspår. Hur vi snart kommer kunna fara över vinterlederna och ta oss till platser som annars är betydligt mer svårtillgängliga. Det är det här vi alla väntat på. Äntligen.

Nästa morgon har det vita täcket tjocknat. 20 centimeter. 30 centimeter. Trots att jag tidigt inser där inte finns ankarfäste alls; den pudriga snön erbjuder ännu inte mycket motstånd för ankaret och marken därunder är frusen; så börjar jag planera för säsongens första slädtur. Och på kvällen far vi ut – jag, sexspannet och Erik som får agera last och bromshjälp i den gamla, slitna tobogan vi ”ärvt”. Den ser inte mycket ut för världen, har fått utstå mycket, men oj vad jag älskar den. För att den burit oss även när spåren varit dåliga, tagit mig på mina allra första slädturer och vinteräventyr med hundarna. För att den bär på så många minnen. För att den flyttade in i vårt hus tillsammans med Smella.

Hundarna är ivriga och heta när vi far iväg. Kanske är det tur att första hundra metrarna är tunga, ospårade och tröga – för kilometrarna som följer är raka motsatsen och bromskraften är inte stor på underlaget. Jag ömsom skrattar, ömsom drar efter andan. Vet att vi är utelämnade till kommunikationen oss och hundarna emellan, för jag vet inte säkert om jag får stopp på dom helt om dom bestämmer sig för att inte lyssna. Eriks vikt i släden gör den tyngre, tack och lov, men det märks på hundarna att de är i god form. Att de känner sig starka och att adrenalinet över att galoppera fram i snön ökar styrkan. Släden är svårstyrd på det dåliga föret och med över hundra kilo däri. Jag hänger nästan oavbrutet åt vänster, ståendes på ena meden, för att hålla oss från att glida ned i diket. Känner mig som en kappseglare. Hjärtat slår fort och hårt i mitt bröst, vinden viner från sidan och jag känner mig mer levande än på länge där jag står. Undrar om det finns något jag älskar så mycket som känslan just där och då, ståendes på släden i hård vind, med mina hundar framför mig. På släden är jag alltid i nuet. På ett vis jag annars ofta får kämpa för att vara.

Vi har tur med hundarnas öron där i mörkret den kvällen och behöver aldrig ens försöka ankra. De lyssnar. Jag känner deras totala närvaro lika starkt som jag känner min egen. Som att våra hjärtan slår i samma takt, till samma musik. Jag gläds över att se den lilla, lilla tiken kämpa i led. Hur hon hela tiden vill öka farten och hur hennes entusiasm smittar av sig till de andra, även när de börjar bli trötta och spåren har blåsts över med drivor av snö. Hennes energi är smittsam. Varje gång vi stannar till en kort stund, ser jag henne strax därframme skuttandes upp och ned i luften med svansen likt en propeller, redo att fortsätta. Den lilla, lilla tiken med den stora, stora arbetsglädjen. Surprise. Min lilla överraskning.

Kuperade 12,4 kilometer kör vi och kommer hem trötta, men rusiga. Det är ingen distans för hundarna, de är vana att gå längre än så, men det märks att övergången från barmark till snö gjort sitt. De viftar nöjda på svansarna, söker klappar och ler stort, men ingen gör en ansats att rusa runt eller busa i slussen. Lugnet lägger sig snabbt över hundgårdarna den kvällen. Och i stugan.

I mitt hjärta fladdrar det hela vägen in i sömnen. För det är kvällar likt denna vi väntat på. Äventyr likt detta vi flyttat så många mil för. Längtat efter med en värk som blivit nästan fysisk. Äntligen. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *