Vilovecka

Här kring Mälardalen kan vi lugnt konstatera att våren anlänt med sommartemperaturer. Häromdagen visade väderstationen på 22 plusgrader och i helgen vaknade jag för första gången den här våren av att rummet var alldeles för varmt. Klockan var halv sju och all värme har varit avstängd härhemma. 

Det märks tydligt på hundarna att de soliga dagarna gör dom lite dåsiga och att de hellre ligger utslagna på någon noggrann utvald plats i trädgården, än att vara aktiva. Till och med duracellvalpen Déjà har lagt ned busandet om dagarna; istället slinker hon in i vår svala stuga för att sträcka ut sig på trägolvet och slumra i timmar. Så snart solen sjunkit bakom de stora träden som omringar bakre delen av trädgården så letar sig hundarna fram från sina svala gömställen och snart är buset i full gång. Jag inser mer och mer att det nog inte blir så många fler riktiga dragpass den här våren. Jag hoppas på att kunna klämma in några kortare turer tidiga morgnar eller sena kvällar, men luftfuktigheten har det senaste varit högre än vad jag önskat. Kanhända har vi tur – det kanske kommer någon temperaturdipp och lite sämre väder framöver som tillåter oss att plocka fram cykel och vagn, men jag räknar inte med det längre. Det är bonus. Men vi hinner lite mer canicross, där turerna inte blir så långa och ansträngningen inte så hög för hundarna. Desto värre är det för mig och min pollentrötta kropp 😉

Jag börjar allt mer introducera sommarens aktiviteter för hundarna; cavaletti och hinderbanor, balansträning, styrkepass och core-träning, klövjning och långa, snåriga skogspromenader. Med den här värmen kommer vi förhoppningsvis snart kunna sätta igång med vattenrelaterad träning såsom trask och simning. Inför sommarens träningsplan bokade jag ett hembesök av Amanda Gardelin, som jobbar som fysioterapeut, och tillsammans med mig gick hon igenom alla hundarna. Vi bollade också en hel del tankar och idéer kring hur jag på bästa sätt kan jobba med hundarna för att stärka de individuella svagheter de har. I stort såg dom alla fina ut, men precis som vilken människa som helst så sitter ju också våra djur på fysiska svagheter som påverka hur en individ rör sig, belastar kroppen och mår.

För Sally ligger mycket i att hon behöver få muskla på sig på nytt, efter de muskler som gått förlorade under de senaste veckorna av allergiutredning (ska berätta mer om det vid ett annat tillfälle).

Ratchel såg finast i kroppen ut av alla och riktigt njöt av att få bli ompysslad av Amanda; där ska vi fortsätta jobba precis som vi gjort och fokus ligger på att underhålla, samt lösa upp en lindrig spänning i bröstryggen. Ratchel har inte direkt klagat på att få sin dagliga massage, snarare tvärtom. Hon kommer nu självmant och sätter sig med ryggen mot mig och ger mig en uppfodrande blick.

Kit har sedan tidigare svagheter kring iliopsoas, vilket gör att han lite lättare drar på sig andra och större spänningar än tjejerna. Med honom märker jag en direkt skillnad om vi inte regelbundet masserar och stretchar! I stort ska vi egentligen inte göra något annorlunda utan fortsätta jobba förebyggande, grundstärka och löpande lösa upp spänningar han drar på sig. Efter Amandas besökt fick jag dels ett kvitto på att vi är på rätt väg, men även lite nya verktyg och övningstips med mig i ryggsäcken. Det känns väldigt skönt att ha en lite bättre grund att stå på när planen och målsättningen för nästa säsong utformas.

Hundarna känns helt klart nöjda och glada med de latare dagarna som värmen innebär. Dagar där de helt får ägna sin tid åt att bara vara hundar och ägna sig åt sådant de själva vill. Och det är verkligen skönt även för mig. Jag känner mig alltid lite nere när dragsäsongen lider mot sitt slut, men i år måste jag ändå erkänna att det nog är ganska välbehövligt med återhämtningen som de varmare månaderna innebär för oss. Särskilt nu när vi står mitt i en flytt. Vintersäsongen som gått har för oss varit mer intensiv än någonsin och det känns i kroppen. Ja, återhämtningen är nog lika välbehövlig både för hund som människa. För mig innebär de här månaderna att jag kan börja lägga lite mer fokus på att få rätsida på min egen träning och rehab, som ofta fått stå åt sidan i vinter. Inte det klokaste att prioritera bort, särskilt inte eftersom en musher faktiskt också ingår i teamet och kan vara en svag länk, men det är lätt hänt när så mycket annat känns viktigare eller mer angeläget att ta itu med.

Vi har nu haft en extremt lugn vilovecka – för hundarna – där de i princip bara rört sig fritt i trädgården. Bortsett från stretching, massage och ringträning hemmavid har vi knappt gjort någonting alls utöver att bara vara och mysa samman. Ratchel och Kit, som är riktiga mästermysare, ser oförskämt nöjda ut där de ligger utsträckta om dagarna (nåja, Ratchel är oftast nedgrävd) och det är så skönt att se dom sådana. Förnöjda med tillvaron. Det är skönt att ibland bara få luta sig tillbaks i tystnaden och titta på solande, slumrande hundar. Att ge oss alla tid att förnya våra krafter.

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *