Först nu vågar jag berätta…

Det har ju ganska länge hintats här i bloggen om att jag har något stort att berätta – men jag har hållit på det. Det finns flera skäl till det. Skäl som att jag inte velat jinxa något (jag är sällan vidskeplig annars, men nu har jag tydligen varit det), inte velat berätta förrän saker är färdiga på svart och vitt, inte velat gå någonting i förväg… Ja, jag har helt enkelt varit rädd för att drömmen ska gå i kras innan vi ens kommit fram till den. Men! Nu är vi där. Allting är färdigt på svart och vitt och vi har ett datum. Vissa av er vet redan (jag har inte helt kunnat vara tyst givetvis) men för er andra – here’s the big bomb: 

OM 48 DAGAR FLYTTAR VI TILL FJÄLLEN!

Det kommer kanske inte helt som en chock att jag och Erik länge pratat om, drömt om, att flytta norr. Att göra en livsstilsförändring och leva ännu närmare naturen på en plats där vi får riktiga vintrar och större möjligheter till den typ av hundkörning vi vill hålla på med. Jag tror att alla som verkligen känner mig vid det här laget vet att dessa tankar malt runt i mitt huvud och i mitt hjärta på repeat. Att jag letat fastigheter, jobb och kontakter i flera år och bidat min tid. Väntat på att även Erik ska komma ikapp och känna sig redo att ta steget. För mig har nämligen steget aldrig känts fullt lika stort eller läskigt – jag har flyttat så många gånger redan. Levt i min kappsäck och kastat mig ut för stup utan att veta om fallskärmet kommer utlösas eller inte. Jag vet att det löser sig. Har en väldigt djupt förtröstan i att på ett eller annat sätt så hittar man en väg. Och gör man inte det, ja då vänder man om – eller så gräver man en annan. När jag igår kväll satt och tänkte efter så insåg jag att där vi bott sedan våren 2014, i vårt hus utanför Stockholm, det är den längsta period jag varit bofast sedan jag efter nionde klass lämnade hemmet jag växte upp i. Inte konstigt jag känt mig rastlös 😉

Likväl, när vi nämnt att nu flyttar vi, har folk blivit öppet förvånade. Ibland till och med riktigt bekymrade. Vad ska vi hitta på? Hur ska vi klara oss? Kan man överleva utan fem gatlyktor per kvadratmeter? Herregud, inget avlopp!? En mil till affären? Men shoppingcenter då? Och krogen? Vad tusan ska vi roa oss med där ute i ingenstans? Det kommer bli så långt att pendla! Har vi verkligen tänkt igenom det här?

Svaret är JA. Vi har tänkt. Länge, ordentligt och mycket. Nu vill vi göra. Och NEJ. Vi har inte svar på precis allt – men måste man verkligen ha det då? Kan inte saker och ting få falla på plats allteftersom? Kan man inte få ta ett steg i taget och sedan se vad som sker – vilka möjligheter som dyker upp, vad lusten säger och få tid att känna efter? Jag vill inte veta exakt hur mitt liv kommer att se ut om fem eller tio år. Jag dör inombords av tanken. Vad ska jag då upptäcka längsmed vägen? Vart ska jag gå vilse, finna nya stigar och pröva mina vingar? Trilla, skrapa upp knäna, gråta en skvätt, skratta åt hur tokigt det blev och sedan resa mig igen? När ska jag få leva?

Men jag förstår att det är lätt att ifrågasätta sådant man inte riktigt förstår eller kan relatera till.

På utflykt i våra nya hemtrakter

Men det finns också dom som reagerat med hejarop och förtjusning. Dom som sett vår dröm, satt sig in i den och förstår våra val. Som inspireras och som inspirerar. Som finner eller gräver egna vägar – före, i takt med eller efter oss. Som ställer frågor; inte för att ifrågasätta utifrån förutfattade meningar, utan frågor ur genuin nyfikenhet och för att hjälpa oss vidare. Alla delar inte våra intressen eller drömmar kring framtiden – andra gör just det. Flera känner jag sedan länge, några har jag trillat över av en slump, andra har jag aldrig träffat. Oavsett vilket känner jag en sådan enorm kärlek och tacksamhet till alla de (er) som delar vår glädje och på olika sätt hjälper oss vidare. Genom mental stöttning, tips, råd, vägvisning och uppmuntran. Genom att dela med er av egna resor. Genom att helt enkelt bara tro på oss. Genom att inte kväva drömmar innan de har fått en chans att prövas i verkligheten. Er existens är, handen på hjärtat, så otroligt betydelsefull för mig att mina ögon tåras när jag skriver de här orden. NI ÄR SÅ VIKTIGA. Jag hämtar så otroligt mycket energi och styrka från er, när min egen i haltar.

Lycka är att ha människor omkring sig som förstår valet att välja sin dröm – oavsett hur drömmen ser ut <3

Hemma i Upplands-Bro är planeringen i full gång och packningen påbörjad inför det som komma skall. Det är alltid mer fix än man tror när man en gång blivit mer eller mindre bofast, börjat samla på sig saker och skaffat diverse abonnemang och gud-vet-vad. Och där är en del projekt för oss att ordna med nu de närmsta månaderna; hundgårdar ska planeras och byggas, avlopp ska grävas och vatten ska dras, adresser ska ändras och ett nytt sätt att leva ska så sakteliga ta sin form. Det gör mig lite matt på samma gång som det får fjärilarna att dansa i magen på mig. Den här biten av processen har jag alltid haft en viss hatkärlek till; jag både älskar och hatar ovissheten. Tanken på allt jobb. Oftast är det just tiden innan man på riktigt kommit igång, innan det där första spadtaget eller den första spiken slås i, som jag tycker är lite jobbig. När man står mitt emellan och har en massa beslut att fatta. Jag vill börja göra. Men tids nog är vi där.

Nu har vi först 48 dagar. Fyrtioåtta dagar av nerpackandet av ett liv och förberedandet av ett nytt. Av fixande och flyttande, ringande och sorterande. Fyrtioåtta dagar går fort. Och oändligt långsamt.

6 thoughts on “Först nu vågar jag berätta…

  1. Åhhhhh HEJA ER!!!! Jag hejar av hela mitt hjärta, är så glad för er skull och så avundsjuk för JAG VILL JU OCKSÅ!!! Jag vill ju precis som du få ta steget och hoppa rakt ut, utan att veta exakt hur jag ska lösa alla dessa frågor som kommer, bara få känna att jag LEVER här och nu!!!! För var dag blir livet här i Stockholm mer och mer stressigt och det är faktiskt mest negativa känslor jag känner under en dag, stressa till jobbet, stressa hem, stressa med maten, stressa mina stackars barn som redan är stressade för det är barn idag, irritation och frustration ligger och pyser under ytan hos oss alla, strössla det med sömnbrist för oss vuxna och du har en kaos-bomb som bara väntar på att brisera tyvärr, och alltför ofta gör den det. Tankarna snurrar runt runt runt i huvudet ”hur ska jag hinna?, shit, bara 2½ tim kvar innan jag MÅSTE gå och lägga mig för jag ska orka gå upp imorgon kl 5” gråten i halsen när man inser att man inte kommer hinna med allt man vill denna dagen heller. Usch jag blir ledsen av att skriva detta just nu, ledsen över att jag måste be mina barn om ursäkt vid nattning för att mamma återigen varit vräsig och kort i tålamodet.
    Jag känner i hjärtat hur jag genom att skaffa mina vackra underbara hundar redan har vuxit ur mitt hus, vår tomt, vårt område ja hela stan. Jag har inget behov av stan, uteliv, affärer. Man har ju barnen, vad jag vill ha är trygghet för dom, lugn och ro för oss vuxna och frihet för mina hundar. Att öppna dörren och få insupa naturen i sin renaste form, som balsam för själen helt gratis.
    Jag är inte ens i närheten av att vara där du är, jag vet inte alls hur jag någonsin ska kunna få göra verklighet av min dröm. Ett nybyggt timmerhus i Härjedalen med utsikt över bergen. Men det är min dröm och jag kommer inte släppa den, inte låta den dö. En dag ska den bli verklighet, jag måste tro på det.
    Det blev mycket ärlighet från mig nu, hoppas det är okej? Det har bara berört mig så mycket att veta att du lyckats uppfylla din dröm, då kanske jag lyckas med min?

    Många kramar från mig och lycka till i framtiden <3

  2. Friskt vågat = Hälften vunnet!
    Om man inte vågar kasta loss, kan man ju inte finna nya hamnar. Rätt Hamn.

    Jag kastade loss och gav mig av i maj-juni 2000.
    Jag Landade i Småland.
    Jag som Aldrig skulle bo ”söder om sjöarna” och hade ”boende- och jobbturnerat” i Gästrikland – Norrbotten – Nordvärmland – åter Västmanland under tretton års tid.

    Inget jag ångrar.
    Mycket föll på plats.
    Om en månad blir yngsta barnet 13 och jag toppentrivs på jobbet jag har haft i 18 år.
    Trodde Aldrig jag skulle kunna vara stilla.
    Variationen gör att jag Trivs utan rastlöshet.
    Mysigt eget hus sedan 2012 gör ju sitt till.
    ??

    Lycka till!
    …med själva Flytten och Installationen inte minst!
    ?

  3. Underbart!
    Jag flyttade från Skåne till Kiruna med min hund för närhet till fjällen, naturen och vintern! Ångrar det inte en sekund, man ska följa sina drömmar oavsett vad andra runt om en säger! Lycka till med allt 😀

    1. Älskar Funäsdalen 🙂 När vi letade fastigheter så var vår plan A att hamna i Funäsdalen/Tänndalen men vi lyckades på tre år inte hitta den typ av fastighet vi sökte. Så vi hamnade i Lofsdalen istället – och det är ju mer eller mindre nästgårds 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *