Dyngsur dragtur

Det är en lyx att komma hem en sen kväll i slutet av maj och upptäcka temperaturen är såpass låg att den är körvänlig. Då finns det inte några andra alternativ än att snabbt få i sig mat, byta om till hundkläder och sela hundarna. Det spöregnar ute ikväll, vilket innebar extra svalka för hundarna i den lite fuktigare luften och – trots att det kanske låter konstigt – så älskar jag faktiskt att vara ute i spöregn, när det är självvalt. Det är en speciell känsla att sitta bakom springande hundar, med vatten forsandes ned för ansiktet och bli sådär dygnsur. Man känner sig så levande.

Det blev dryga fyra kilometer i spöregnet med Kit och Ratchel. Vi fick ett par störningar som för en unghund kan vara ganska svåra; två tajta överrasknings-möten med skällande hundar (jag känner till både ägare och hundar) och unga tjurar som blivit släppta på bete och nu gjorde oss sällskap längsmed hela staketet. Ratchel är ännu en ung hund och i draget pågår fortfarande hennes utbildning; hon har en del kvar innan hon kan räknas som rutinerad draghund. För det mesta är Ratchel väldigt duktig med störningar, men blir de riktigt svåra så blir hon gärna ganska ”tittig”. Hon får lite svårt att fokusera framåt och vill hålla koll på det som för tillfället stör henne. Det är så otroligt värdefullt att kunna låta henne gå jämte en trygg och säker draghund som Kit! Som knappt ägnar störningen en blick ens utan bara fortsätter gå framåt. Och som dessutom är trygg nog i sin roll att han kan övertyga spannkamraten att göra detsamma. Det var fantastiskt roligt att köra Kit jämte Ratchel – det gav mig en oerhört härlig känsla inför höstens träning. Jag tror det här kan bli riktigt, riktigt bra!

Nu ligger vi här ihopkurade i soffan, Kit och jag. De andra hundarna ligger och vilar lite här och var, utspridda både i hus och trädgård. Men Kit och jag, vi har haft lite extra kvalitetstid. Nu har han precis somnat tätt, tätt intill mig och det sprider ett sådant lugn inuti mig. Det gör mig glad att se honom söka min närhet på det vis han gör. Det är ingenting jag tar för givet, även om jag känner honom sedan tidigare. Men det blir allt tydligare att han börjar känna sig lite hemmastadd i vårt hem. Fina Kitten. Jag är så glad att ha honom här. 

Bild

Ratchel och morbror Kit

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *