Ånnaboda
Innan utställningen öppnades så hjälpte jag till att få ordning på tält och priser, för att sedan hamna i sekretariatet ett tag. Ring två, där siberian husky skulle visas, öppnades inte förrän kl. 11 då jag skulle vara först ut med Sally i valpklass. Däremellan var min huvuduppgift att agera fotograf under dagen.
Det var bara Sally jag ställde utav mina egna hundar, men jag hjälpte som vanligt till att ställa andras hundar när min hjälp behövdes. Det är ett bra sätt att vänja sig vid att springa i ringen med hund, det blir liksom lite mindre jobbigt för varje gång.
Göran var som domare väldigt tydlig och verbal, vilket är skönt när man själv inte är vidare erfaren som utställningshandler. Springandet kändes ganska kaosigt; Sally var full av bus och ville gärna upp i galopp och skutta runt som en liten vildhäst, helt klart extra exalterad över hundarna som stod vid sidan av ringen. På film däremot (Catti filmade) ser det väldigt annorlunda ut gentemot hur jag upplevde det, vilket är väldigt intressant. Det blev väldigt tydligt för mig att min inre upplevelse verkligen inte alltid stämmer överens med hur saker egentligen är. Jag kan vara ganska
(mja, väldigt) hård mot mig själv… Det är väldigt lätt för mig att bli besviken på mig själv när jag känner att jag inte gör hundarna rättvisa eller lyckas stötta dom på rätt sätt, vilket ibland kan vara ganska tungt att bära runt på. Det är faktiskt ganska sällan jag blir besviken eller skyller på hundarna när något inte går som önskat, men på mig själv desto oftare. På så vis är jag väldigt tacksam över att jag fick se det där klippet på när vi sprang. Det gav mig lite distans till mig själv.Att läsa kritiklappar och lära sig tyda dessa är en sport i sig självt, men jag börjar bli bättre på det tack vare min översättare Marlene 😉 Sallys kritik blev ändå rätt bra, utifrån vad jag förstår. Hon är trots allt en växande valp som har mycket kvar vad gäller utveckling, både fysiskt och mentalt och kritiken blir ju givetvis därefter.
Den några månader äldre kusinen Dolly (Team Yabasta) ställdes också, med nästan identisk kritik (de är väldigt lika varandra både fysiskt och mentalt) och blev bästa SH-juniortik med CK, vilket känns jättekul! När jag träffar Dolly är det som att få en glimt av framtidens Sally. Dollys pappa är nämligen kullbror till Sallys pappa, liksom Dollys mamma är kullsyster till Sallys mamma. Så ja, de är otroligt lika och inte är det så konstigt kanske.
”Feminint huvud med något stora öron. Ok kropp och benstomme. Kunde vara något bättre vinklad. Goda rörelser, päls och färg ok. Bra tassar. Behöver mer ringträning.”
”Huvud som har något vitt ställda öron. Kunde haft ett bättre stop. Bra kropp och benstomme. Ordinärt vinklad. Fina rörelser. Päls och färg utan anmärkning. Bra tassar.”