Kategori: Eldar

Tidig morgon i mars

Idag vaknade vi upp till ett vitt landskap. Inte helt utan förvåning, med tanke på den vecka som varit temperaturmässigt. Det har varit idel sol och ofta tvåsiffriga plusgrader. Fjärilar som börjat vakna till liv, blommor som börjat knoppa och pollenallergin har varit på ingång. Och ska jag vara helt ärlig så har jag varit väldigt glad över att våren visat sig. Jag gillar inte det där mellantinget, när det varken är vinter eller vår. När det mest är is och slask och lera – och ständigt växlar i temperaturer.

​Hundarna, nåja Eldar mest, var däremot väldigt förtjusta när jag släppte ut dom strax efter sextiden i morse. Kände mig själv väldigt utvilad vid den tiden och valde därför att stanna uppe med dom. Iaktta dom när de pysslade med sitt i trädgården, medan jag själv bryggde kaffe. Kunde till slut inte motstå att dra på mig min gröna parkas och göra dom sällskap, med kameran i hand. 

Picture

”Kom igen. Ska vi leka, Smella?” Eldars andra försök att starta bus, men Smella är en hejare på att ignorera busiga pojkar när hon själv inte är på humör.

Picture

”Jo men lite vill du väl leka i alla fall?”

Picture

”Helt säker på att du inte vill leka med mig?” Eldar försöker en sista gång, men får onda ögat av Smella, som hellre vill upp i knät och gosa med matte.

Eldar var på bushumör, men Smella tyckte det var en dålig idé. Hon var väldigt tydlig med att hon minsann hellre ville in och kura ihop sig på soffan. Satte sig till slut demonstrativt på trappen och väntade på oss andra. Det fick bli jag som fick leka en stund med Eldar istället. Jag är fortfarande såpass förkyld att jag blir andfådd och yr av att röra mig för mycket, så jag lekte “fånga-benen-leken” med honom, som han går igång riktigt på. På så vis slapp jag röra mig särskilt mycket och lät honom göra jobbet med det vilda skuttandet. Så höll vi på en stund och jag försökte fånga nån enstaka bild med vinvinkeln när jag hade chansen. Däremellan buset blev det mysiga kelstunder och vi pysslade noggrant om varandra. Eldar putsade och pussade på mig, medan jag masserade mjukt och kliade tillbaks. Älskar dom stunderna. Det märks så tydligt att hundarna uppskattar det och jag tror faktiskt det är lika viktigt, lika berikande för dom som det är för mig.

Så småningom blev det frukostdags och därefter har hundarna fått vara en stund i hundgården, på Eldars begäran. Smella hängde såklart på, av lojalitet mer än någonting annat, det är jag säker på. Där har de sedan suttit och spejat ut över skogen tillsammans, boffat lite på grannarna som varit ute och promenerat i skogen med två av de hundar de ibland är jourhem åt. 

Picture

”Åh nej! Du fångade mig! Vänta bara…!”

Picture

”Raaaow, precis där kliar det matte!” Eldar njuter av att bli kliad och putsad i ryggslutet.

Erik har erbjudit sig att ta hundarna på en träningsrunda med kickbiken nu på förmiddagen. Det har redan börjat töa bort, allt det där vita vi vaknade till, så förhoppningsvis kommer väglaget aldrig hinna frysa till is på nytt dom här dagarna. Och det känns faktiskt helt okej för mig. Jag ser hellre att barmarkssäsongen på allvar får börja så vi kan köra regelbundet igen, utan risk för halkolyckor. 

Det blir en sväng till Barkarby idag med för att införskaffa/uppdatera lite utrustning inför resan till Lakavattnet. Marlene har lovat att lära mig hur jag ska binda om släden bland annat, vilket jag ser fram emot, så det ska ordnas lite nytt vad gäller rep och sådant. Nu är det inte alls långt kvar tills vi åker!

Skymningspromenad

Bild

Det är dagen före julafton och ute liknar mer vår än vinter. Temperaturerna är milda, många av fälten är ännu vackert gröna och vi har knappt haft värmen på alls de senaste veckorna. Än mindre dragtränat regelbundet. Istället har det varit långa promenader där Smella fått springa mycket lös för att göra sig av med den värsta överskottsenergin (hon har massor – typen av individ som inte går att promenera trött riktigt), medan Eldar får springa mycket på långlina och flexikopplet. Vi tenderar att hålla oss till skogarna och fälten, där man kan få vara ifred. Jag personligen känner ett stort behov av lugn och utrymme omkring mig just nu, såhär i juletider när hetsen och stressen ofta vibrerar tjock i luften. Jag plockar upp de där atmosfärerna alldeles för lätt annars, kan inte riktigt värja mig och sortera ut.
Bild

De har äntligen tagit in kossorna nu – och öppnar upp alla stängsel mellan de enorma betesmarkerna omkring oss.  Jag älskar den punkten på året då de gör det. Hur det öppnar upp så väldigt mycket fler leder och mark för oss att röra oss på. Allt som oftast är vi dessutom ensamma här, om vi inte möter någon enstaka ryttare. Eller vilt då förstås. 

Gårdagens eftermiddagspromenad bjöd på spänning (som jag i och för sig helst varit utan) när vi fick ett oväntat hundmöte på stigen en bit från vårt hus. Hunden ifråga hade det jobbigt och skällde oavbrutet, något som mina lätt går igång på, så jag valde att gå direkt in i skogen istället för att slippa mötas på den trånga stigen. Eldar låste sig först, så jag fick plocka in honom vid sidan om mig för att få med mig honom de första metrarna och släppa förbi de mötande. Mitt i det här händer något och det tar mig någon nanosekund innan jag först förstår vad som händer när jag ser Eldar sätta av i världens fart in i skogen. Kvar står jag med kopplet i hand och undrar vad f-n som hände – gick kopplet av?! HUR!? Jag är ju så noga med att allting är helt! Nästa tanke är desto jobbigare, för jag vet så väl hur mycket vildsvin och rådjur som rör sig i skogsdungen bakom vårt bostadsområde – och jag är väl medveten om hur mycket Eldar går igång på eventuella spår och synintryck. Hur bristfällig inkallningen är OM han gått in i jakt, för honom kan jag inte bryta så lätt med bara rösten. Särskilt inte lös. Särskilt inte när han är mitt i det. Han försvinner ur sikte på två röda och tusen onda tankar rusar genom mitt huvud när jag ropar efter honom. Det är inte roligt när det är hunden med kottar i öronen som försvinner och att vara så väldigt medveten om att just samma hund älskar friheten och är så väldigt självständig. 

Någonstans i dessa onda tankevurpor får jag en impuls att locka honom till mig istället, för nåt säger mig att han ändå är i närheten men att han inte kommer komma om jag låter sådär rädd och lätt panikslagen när jag ropar. Man låter ju lätt lite arg då, när rädslan slår in. Så jag börjar högljutt stoja, springa upp för en backe och parkoura med Smella som snabbt hänger på – jag slänger godis omkring mig och är sådär jätterolig. Jag ropar på honom en gång, jätteglatt och lägger sen allt fokus på Smella istället. Och innan jag vet ordet av det har Eldar kommit i full fart genom skogen, tvärnitat framför mina fötter, satt sig och stirrar in i mina ögon för att få ta del av godiset och allt det roliga. Den lättnaden jag kände var så enorm att jag blev alldeles knäsvag! Eldar var dessutom mer intresserad av att leka med oss än att springa själv (inte en självklarhet!) och lät sig villigt kopplas igen. Och nej, kopplet hade ju inte gått av utan jag insåg sen att haken måste ha fastnat i mig på nåt vänster när jag plockade Eldar intill mig och åkt upp. Men den promenadstarten var lite FÖR spännande för min smak. Även om det säkert inte varade i mer än fem minuter.

Bild

Resten av promenaden förflöt utan överraskningsmoment – och det var jag tacksam över. När vi tagit oss förbi husen och stallen släpptes Smella lös och Eldar fick gå i flexit (jag har nästan alltid med mig ett vanligt koppel också, för att kunna byta utifall att nåt händer). Det var glada och nöjda hundar som rörde sig över de stora markerna med mig. Så mycket nya dofter att utforska och Smella kunde få sträcka ut ordentligt över vidderna, precis som hon älskar att göra. Omkring oss började det så småningom skymma – det går så fort nu – och vi vände tillbaks hem lagom tills att det började bli mörkt. Det är dessa promenader som är ljuspunkterna just nu, i brist på regelbunden hundkörning. Om man kan hålla Eldar kvar i kopplet vill säga 😉

Det där med att va hemmablind…

…och så plötsligt vakna upp och få en fet verklighetssmäll! Jag har inte alls förstått hur mycket som faktiskt hänt med Eldar – rent fysiskt – sedan i vintras. Det låter kanske helknasigt, men det är faktiskt så. Jag har inte sett hur stor han blivit. Hur bröstet breddat sig, ansiktet blivit mer och mer könspräglat och vuxet, eller hur han gått från att se ut som unghund till att börja se riktigt vuxen ut. Vänner och familj som varit på besök har sagt det gång på gång. Att ”oj, vad han växt” men jag har verkligen inte sett det själv. Kanske för att jag gått hemma nästan hela året? Blivit lite extra hemmablind? 

I morse scrollade jag runt bland bilderna från förra vintern – det bor en helt störd snölängtan i min kropp och jag känner mig lite deppig över vintern som aldrig tycks komma det här året. Så jag gör så ibland för att liksom trösta mig lite, jag scrollar bland gamla bilder och nostalgitrippar. Så hittade jag en bild från i januari, när snön äntligen prydde vår trädgård och jag suttit bakom kameraskärmen och knäppt bild efter bild på mina, då ganska urfällda, hundar i snön. Och jag tappade fullkomligt hakan – när växte min hund upp?!

Eller som Marlene sa till mig förut: ”erkänn att du är stolt men samtidigt får lite åldersnoja? Och ja. Lite så är det. Tiden går så fruktansvärt fort. Och han har blivit så galet jäkla vacker. Han har faktiskt det. Jag skiter i om jag är partisk – det bara är så!

Nu väntar vi in hans huvud bara. Jag längtar faktiskt till den dagen han växer ikapp sig själv mentalt. Han landar mer och mer i sig själv, det ser och känner jag, även om jag erkänner att jag även där blir hemmablind ibland. Tid är så konstigt; känns så snabbt men så långsamt på en och samma gång…

Bild

Vem gav min hund anabola?!

Filosofen

Eldar har så länge jag kan minnas varit en individ som tycks filosofera mycket. En individ man redan som valp ofta hittade uppflugen på trädgårdsbordet eller sittandes på en gräsmatta, observerandes sin omgivning. Den hunden kan sitta tyst och stilla och bara titta på omgivningen i timmar. Nu när vi har inhägnat – och Eldar ber om att få bli utsläppt – vill han ofta egentligen bara ut för att sätta sig i tystnad. Och titta. Och fundera. Ofta rör han sig knappt ur fläcken på timmar (om ingen stör honom) och det kan vara med en djup och besviken suck som han reser på sig när jag säger det är dags att komma in. När staketet var färdigbyggt härhemma förväntade jag mig (jag vet inte riktigt varför egentligen) att det skulle bli full fart och att Eldar skulle vara totalt överlycklig nu när han fick springa fritt över tomten, leka och stoja så mycket han ville. Vet ni vad han gjorde när han släpptes första gången? Han gick och lade sig. Förvisso på en ny plats, men that’s it. Han gick och lade sig, tittade på grannarna en stund och somnade sen. Fullkomligt supernöjd. Så enkelt var det alltså egentligen att göra honom nöjd. 
De senaste morgnarna har Eldar hittat ett nytt favoritställe i buskagen ovanför dammen. Där nosar han runt bland stenarna och buskarna, lägger sig gärna en stund i lavendeln som växer där och hamnar sedan på någon av de stora stenarna (som egentligen utgör ett vattenfall vars pump just nu är trasig) för att sitta nån timme och titta på omgivningen och filosofera. Varje morgon. Det är inte utan att jag undrar vad som rör sig därinne i hans huvud. Jag skulle kunna ge mycket för att få veta.