Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning!