Barmarksdrag,  Draghundsport,  Okategoriserade

Dragträning i Rösaring

I helgen som var packade vi in oss i bilen och for ut till Smidö, där Eriks föräldrars hus ligger. Det är bara tjugo minuter bort men likväl infinner sig samma känsla som när vi åker iväg på semester – det är väl miljöombytet som gör det. Klockorna läggs bort, vi lagar mat i det stora härliga köket och spenderar tid ute på promenadslingorna längsmed vattnet. Vardagslyx på enklaste vis. 

När temperaturerna tillåter har vi passat på att plocka med oss cyklar och utrustning för dragträning, vilket vi gjorde även denna helg och vi hade fantastisk tur med vädret! Temperaturerna har varit såpass att vi för första gången i höst kunnat köra hund närsomhelst på dagen – och själva frusit en aning. Det är exakt det här vi går och väntar på hela året (nåja, hela sommaren). Det blir så tydligt hur hundarna riktigt lever upp, hur de njuter av att känna de kyliga vindarna i ansiktet när de springer. Och vi njuter med dom. 

Inte långt ifrån huset på Smidö ligger det vackra naturreservatet Rösaring. En plats vi gärna besöker för långa dagar i skogen, men kanske ännu hellre för dragträningens skull. Vägarna är många och snirkliga, det går att skapa dragslingor i all oändlighet om man är lite kreativ och underlaget är nästan uteslutande mjukt och snällt mot hundarnas tassar. Dessutom kan det bli riktigt rolig och utmanande körning över stock och sten även för oss på cykeln då det finns en härlig blandning av små bilvägar, vandringsleder, ridvägar och småstigar. Rösaring bjuder också på väldigt fina tillfällen för kommandoträning; det är fullt av korsande vägar och leder åt alla håll.

Vi körde i Rösaring både lördag och söndag; två fartiga och väldigt roliga pass med varsin hund framför cykel/kick, samt ett canicross-pass på lördagskvällen. Vi har tidigare i år mestadels canicrossat och de få gånger vi har cyklat med hundarna har det blivit tvåspann, så under träningen i Rösaring var det för mig lite extra fokus på att stötta och stärka Ratchel som ensamhund framför cykeln. Det är ett stort ansvar att axla för en ung hund och inte alla trivs i den rollen helt ensam.

Eldar är en sådan hund. För honom blir ansvaret för tungt i längden. Han springer hyfsat, tar riktningskommandon oerhört bra även ospårat, men han tappar mycket motivation när han springer ensam eller inte har någon framför sig. Han startar alltid bra, är het på gröten, men så småningom blir han tittig och ofokuserad. Han är inte en hund som håller uppe farten när det blir som jobbigast – däremot kommer han till sin rätt på ett helt annat sätt när han går långt bak i ett lite större spann. Där kommer hans styrkor fram; han är stor och stark. Och han går väldigt mycket mer igång på att ha någonting att jaga framför sig, att springa i grupp. 

Ratchel är av en annan sort. Jag har haft mina aningar tidigare, men det blir tydligare ju mer vi kör med henne. Hon blir inte tyngd av ansvaret som läggs på henne som ledarhund – hon växer. Visar framfötterna, tar initiativ och går igång. Hon må vara grön och ung, men där bakom pannbenet finns ett stort driv och djävlaranamma som tar henne framåt. Och en lyhördhet som är otroligt värdefull hos en ledarhund. En vilja att göra rätt. Att driva upp tempot och verkligen jobba. Dessa egenskaper blev oerhört mycket tydligare för oss under helgens träning. Jag måste säga att jag är oerhört glad över den här lilla tjejen! 

One Comment

Lämna ett svar till Tommy Franzén Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *