Ut på tur, aldrig sur – del 2
Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. Det var då vi fick syn på bäcken…
Hundarna drog med full kraft med effekten att släden fortsatte sin sväng mot vattnet, så som en wakeboard reagerar på kraften från den dragande båten. Vi skulle snart behöva ta ett riktigt stort hopp om vi skulle klara oss från att dyka med huvudet före ner i det djupa vattenhålet. Jag såg hur det gapade mot oss. Det svarta vattnet djupt där nere bakom den överhängande snön.
Marlene
Jag ropade rakt ut åt Nicole. Vi hade ingen chans att få stopp på hundarna om vi inte lade oss ner. Det var liksom sista möjliga utväg i den djupa snön. Släden hade redan blivit betydligt mycket tyngre för hundarna då den hade sjunkit djupt. Kanske vi kunde få stopp ändå?
”Släpp inte taget!!!!”
Jag vet inte vem jag ropade mest åt, Nicole eller åt mig själv. Vi måste hålla fast vid släden, annars är hundarna tappade. De här spåren går hur långt som helst… Jag hann inte ens börja tänka på vart hundarna skulle kunna ta vägen. Vi låg nu djupt nersjunkna som två sandsäckar i snön. Släden hade stannat och jag kunde dra en djup suck av lättnad.
Marlene
Vi gjorde ett gemensamt försök att resa oss upp tillsammans med släden – men fick omedelbart lägga oss ned igen. Hundarna var för starka. Fullt beredda att fortsätta framåt och dra oss rakt ned i bäcken. Jag insåg snabbt att vi omöjligen skulle kunna ta oss upp på medarna, få upp släden utan att tappa taget och samtidigt få fatt i bromsarna snabbt nog för att undvika
ett dopp. Ungefär samtidigt måste Marlene ha insett detsamma för våra blickar möttes strax därpå och jag kunde se hur hennes hjärna arbetade febrilt. Hur fan undviker vi vattnet!?Förutom de vanliga bromsarna och den just uppfunna levande-sandsäcksmetoden så finns det bara ett till sätt att få en släde att stå still. Längst bak i stamlinan, linan som alla hundarna är fastkopplade i, sitter två stycken kraftiga metallklor fast. Dessa trycks ner i spåret när föraren av någon anledning behöver lämna släden. Det kallas ankare och de är så kraftiga att de helt fristående kan hålla ett tiospann stilla under en längre tid. Kunde ankarna hjälpa oss komma ut på spåret igen?
Jag hade hört någon berätta hur man kunde flytta en släde i sidled med hjälp av snöankare. Eller hade jag sett någon göra det? På något sätt så måste det i alla fall gå. Vi hade två ankare att jobba med. Släden hade hamnat några meter utanför spåret och ankarlinan är inte fullt så lång. Jag kom på benen och fäste ett ankare så nära spåret som jag kunde. Satt det fast ordentligt i den djupa snön? Vi lyfte släden försiktigt. Den gled fram en liten bit men sedan högg ankaret fast i snön och linan spändes. Spannet satt nu fast med ankaret och släden var fri att flytta.
Förutom kraften från spannet, som givetvis är den största tänkbara kraften på en släde, finns det även en annan kraft som vi dock inte hade räknat med. Tyngdkraften. Snön var djup, det fanns ingen botten där släden låg. Att lyfta och flytta en släde utan att själv ha något som helst markfäste, är en ganska stor utmaning. För Nicole alltså. Jag själv hade redan crawlat mig upp till spåret där jag stod med fast mark under fötterna. Nu skulle hon bara lyfta upp släden och flytta den närmare mig.
Bara.
Marlene
”Du måste lyfta hit släden, Nicole!” Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?
Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana… Så jag räknade till tio – och tog sats med varenda fiber i min kropp.
Eeeh… Jo, du, Nicole..
Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.
Marlene
Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!?
Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! Åh herregud..!
”Okej… Ta dig samman. Let’s give this a good try!” tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag – och samlade återigen mina superkrafter… ”Jag tänker fan inte simma!”
Nu kunde vi äntligen fortsätta vår tur – något omtöcknade men torra och vid liv…
Marlene
No Comments
Lisa
Åhhhhhhhhhhhh
NastiSamoyed
Ååååh, gud!! Så kul att läsa er historia!! Helt sinnes! Har aldrig stått på en släde, men varit i snö har man ju, även bottenlös sådan. Och bara det är ju inte enkelt att ta sig ur. Men med en full släde! Himmel, så gärna jag skulle vilja vara en fågel som kunnat spana på er hela vägen! Ser fram emot fortsättningen! 😀
Nicole
Haha… Roligt att få din respons på inläggen 🙂 Och nej, gudarna ska veta det INTE var enkelt alls att komma ur den där snön! Hahaha… Jag skrattar idag men DÅ var jag inte lycklig 😉
Och för guds skull – du måste stå på släde en dag! 😀