Att förlora en vän,  Okategoriserade,  Personligheter,  Smella

Farväl, älskade vän

Jag förstår fortfarande inte. Minnesbilder rasar för mitt inre och jag får för mitt liv inte ihop det. Insikten kommer som i vågor. Tsunamis av flashbacks. Hjärnan försöker sortera. Hjärtat försöket förstå. Du är borta. Du är borta, du är borta, du är borta. Och de finns inget som kan mildra det enorma tomrum du lämnat efter dig. Det var inte såhär det skulle sluta…

Jag försöker för mitt liv greppa vad det var som hände, men någonstans inom mig vet jag att jag antagligen aldrig kommer få veta. Aldrig kommer få svar. Aldrig kommer förstå. Det gick så fort. Fanns ingen förvarning. Du gick från att vara den mest levnadsglada och energiska lilla individ jag mött, till att inte orka mer över en natt. På något sådant hade jag aldrig kunnat förbereda mig. Jag trodde vi hade mer tid. Jag trodde vi hade tid…

I mitt minne spolar jag tillbaks till de tidiga morgontimmarna i torsdags. Jag vet inte vad det var som väckte mig ur min djupsömn, vad det var som framkallade den obeskrivligt starka känslan i mig att någonting var fel och som ledde till att jag steg upp för att titta till er. Jag förstod i samma sekund jag såg dig, liggandes vid badrumsdörren där du aldrig någonsin vilat tidigare, att någonting inte var som det skulle. Jag kunde inte sätta fingret på det. Älskade vän. Jag är så ledsen för att jag bad dig att resa dig upp och gå de där stegen. Jag visste du gjorde det enbart för min skull. Jag kände din smärta. Din trötthet. Jag kände din panik i varje fiber av min kropp när jag bar dig in i bilen till akuten och jag är så ledsen för den smärta jag åsamkade dig när tog på din kropp.

Tack älskade vän, för att du försökte. För att du kämpade dig igenom de där sista dygnen när jag bad dig göra det. För att du inte såg på mig med förebrående ögon när jag bad dig hålla ut lite till. För att du delade med dig av ditt lugn och din kärlek trots din smärta, och väntade in oss.

Tack älskade vän, för att du så tydligt talade om när det var dags att släppa taget. Din ofantliga inre styrka gav mig styrka att välja den väg som var rätt för dig, trots att det krossade mitt hjärta i tusentals vassa bitar. Jag hade velat kämpa. Jag hade velat slåss mot hela världen för att få behålla dig i våra liv. Men du bad mig låta bli. Tack för din ärlighet. För att du i din sista stund i livet omslöt oss med ditt stora, orubbliga lugn innan du gav dig av.

Du har lämnat ett enormt tomrum efter dig, krutgumman min. Saknaden är bottenlös. Men du är fri nu. Och någonstans därborta, på andra sidan regnbågen, kan jag se dig lyckligt springa över snöklädda fjäll med alla de stora själarna, där du hör hemma. För sådan var du. En av dom allra största.

No Comments

  • Team IQBadboll

    Åh det å sorgligt, jobbigt och tomt när dom lämnar jordelivet. Tänk att dom väntar vid regnbågsbron på dig.

  • Sudden

    Min vän… Jag gråter när jag läser detta… Vilken fantastisk tjej hon måste ha varit… Jag fattar inte hur man ska orka den dagen det blir ens egna… Dina ord beskriver exakt dessa känslor jag ska förbereda mig mot. På något sorgligt sätt hjälper du andra att klara av detta. Jag önskar jag fick träffa din fina tjej och ge henne en kram. Tack vännen… <3

    • Nicole

      Tack för din fina kommentar, den värmer. Önskar också du hade fått träffa henne – hon var one of a kind.
      Stor kram till dig och dina egna

  • Mathias

    Hej min vän
    Jag känner inte dig eller din vän som lämnat dig…
    Dock känner jag igen din smärta..
    Har varit med det några ggr.
    Lika jobbigt varje gång.
    Min första husky blev bara 1,5 år innan han somnade in på djursjukhus , hans bror stannade i 10 år till..under tiden så skaffade jag en ny hane så de skulle ha sällskap när husse & matte var på jobbet…
    Den 3:e stannade hos mig i 13 år innan cancer satte stopp för honom.
    Denna gången visste jag att tiden höll på att rinna ut så jag bokade mig en liten tik innan Tyr skulle lämna in…
    Det var ett så här i efterhand bra beslut…hjälpte till i sorgen..
    Men än idag så minns jag mina 3 vänner som springer runt regnbågsbron och jag tror och hoppas de tänker på mig.
    Jag beklagar din sorg
    Med vänlig hälsning,
    Mathias

    • Nicole

      Tack för dom orden och för att du delar med dig av din egen berättelse. Jag hoppas liksom du att de finns där och på nåt vis vakar över oss och minns oss – och att de en dag kommer att springa oss till mötes när vi själva ger oss av.

  • Johanna Lekhammar

    usch käraste! Det gör verkligen ont i mig när jag läser ditt inlägg och förstår vilken smärta och sorg du går igenom 🙁 Det är så otroligt sorgligt! Vi tänker på dig allihop här och sänder andliga styrkekramar!

Lämna ett svar till Nicole Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *