Jag tänker på det ofta nu. Det smyger sig liksom på, tankarna kring hur livet går sin gilla gång och hur hennes kropp åldras framför ögonen på mig. Den alltmer grånande nosen
(har den inte blivit mycket vitare sen sommaren?), den begynnande stelheten i kroppen när hon reser sig efter att ha vaknat på morgonen, hur stor skillnad tillskotten faktiskt gör… Det må inte märkas på energinnivån. Kanske inte heller på det som sitter mellan öronen. Men min lilla krutgumma börjar faktiskt bli gammal…
Jag känner ofta att Smella kom in i våra liv alldeles för sent. Att jag önskar vi hade haft betydligt längre tid tillsammans än vad vi troligtvis har, för jag vet hon kommer att lämna ett ofantligt tomrum efter sig den dagen hon bestämmer sig för att gå. Och jag känner mig inte redo för något sådant. Men trots det, trots att hon kom till oss sent i livet, så kom hon på något vis just när vi behövde henne. Just när jag behövde henne. Hennes lättsamhet, närhet och enorma tillgivenhet. Hennes stora, outsinliga energi, arbetsvilja och aptit på livet. Jag är så väldigt medveten om att det är delar av henne som i allra högsta grad hjälpt mig framåt under en tid som på många sätt varit den svåraste i mitt liv. Och jag ser hur hon varit ett enormt stöd för Eldar, rent socialt. Ja, hon kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig när hon väljer att gå.
Det blir onekligen så att man börjar fundera när man står här och bevittnar åldrandet av de fyrbenta vänner man älskar så djupt. Inte bara över livet, men över vad som är rätt. Vad som är riktigt mot min vän och rätt rent etiskt. Vad som är god djurhållning och ansvarsfullt agerande som matte/husse. Vad som egentligen är ett värdigt liv – inte för mig, utan för den fyrbenta individen. Och är jag säker på att alla dessa beslut tas utan att låta
mitt ego och
mina behov gå före? Det är stora frågor som på intet sätt är särskilt svartvita och som går att vrida och vända på i all oändlighet. Jag tror att jag
måste få vrida och vända. Dissekera minsta detalj för att, förhoppningsvis, en dag vara säker på att jag väljer det som är rätt för min vän. Vi är inte där än, kanske inte på många år om vi har tur, men jag behöver den tiden. Behöver förberedelsen, antar jag. Och påminnelsen om att ta till vara på den tid vi har. Den här otroligt flyktiga tiden som jag har privilegiet att dela med dessa fantastiska varelser. För när den dagen kommer så vet jag att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar och jag behöver vara redo att tänka klart, välja rätt för hennes skull, den dagen det sker.
Kanske är det så att min fenomenalt tokiga krutgumma kom in i våra liv alldeles för sent. Att vi inte får så väldigt många år tillsammans. Men hon kom just när vi behövde henne som mest. Och för det kommer jag alltid att vara henne tacksam.
No Comments
Sandra
Usch ja, jag tänker mycket, mycket på det fast jag vet att jag ändå inte kan undkomma den dagen då jag måste ta farväl. Jag bara hoppas att det dröjer länge än. Det kommer bli så tomt den dagen! Jag har mist en hund som inte ens hann fylla sex år och det var den värsta smärta jag upplevt. Det känns lite fel att säga så här men jag står nog ännu närmare min nuvarande hund så när han försvinner från mig vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det blir så tomt och det gör så ont, jag minns den dagen när vår Baffin var tvungen att gå som igår och det var nu flera år sedan! Smärtan gör verkligen fysiskt ont. Jag har också tänkt så att man inte borde skaffa någon ny hund eftersom det gör så ont att förlora dem men jag klarar inte att leva utan hund nu när jag är van vid det, man får ju så mycket av dem innan det är dags för det där avskyvärda farvälet…
Nicole
<3 <3 Jag tänker som så att det spelar ingen roll hur många gånger mitt hjärta kommer krossas – kärleken och livet jag delat med mina fyrbenta vänner kommer alltid att överväga smärtan och sorgen. Jag tar hellre sorgen jag vet kommer en dag, än att aldrig mer få uppleva allt det som en hund ger och bidrar med i mitt liv.
Lisa Larsson
<3