Det där med att va hemmablind…

…och så plötsligt vakna upp och få en fet verklighetssmäll! Jag har inte alls förstått hur mycket som faktiskt hänt med Eldar – rent fysiskt – sedan i vintras. Det låter kanske helknasigt, men det är faktiskt så. Jag har inte sett hur stor han blivit. Hur bröstet breddat sig, ansiktet blivit mer och mer könspräglat och vuxet, eller hur han gått från att se ut som unghund till att börja se riktigt vuxen ut. Vänner och familj som varit på besök har sagt det gång på gång. Att ”oj, vad han växt” men jag har verkligen inte sett det själv. Kanske för att jag gått hemma nästan hela året? Blivit lite extra hemmablind? 

I morse scrollade jag runt bland bilderna från förra vintern – det bor en helt störd snölängtan i min kropp och jag känner mig lite deppig över vintern som aldrig tycks komma det här året. Så jag gör så ibland för att liksom trösta mig lite, jag scrollar bland gamla bilder och nostalgitrippar. Så hittade jag en bild från i januari, när snön äntligen prydde vår trädgård och jag suttit bakom kameraskärmen och knäppt bild efter bild på mina, då ganska urfällda, hundar i snön. Och jag tappade fullkomligt hakan – när växte min hund upp?!

Eller som Marlene sa till mig förut: ”erkänn att du är stolt men samtidigt får lite åldersnoja? Och ja. Lite så är det. Tiden går så fruktansvärt fort. Och han har blivit så galet jäkla vacker. Han har faktiskt det. Jag skiter i om jag är partisk – det bara är så!

Nu väntar vi in hans huvud bara. Jag längtar faktiskt till den dagen han växer ikapp sig själv mentalt. Han landar mer och mer i sig själv, det ser och känner jag, även om jag erkänner att jag även där blir hemmablind ibland. Tid är så konstigt; känns så snabbt men så långsamt på en och samma gång…