Läsarfråga och svar

Ibland händer det att läsarfrågor trillar in – men sällan är de så gedigna som denna. Finns inget namn från dig som lämnade frågorna men jag får hoppas du ser det här inlägget och att jag besvarat frågorna någorlunda 🙂

Så, vart börjar vi egentligen? Mycket av det du frågar om finns nog skrivet om här i bloggen sedan tidigare i flera separata inlägg, men för att bespara dig det arbetet med att försöka hitta samtliga inlägg ska jag försöka sammanfatta mina svar så gott jag kan i det här inlägget. Det kommer nog bli långt – så bare with me 😉

Jag har alltid varit en person med en stor, medfödd kärlek till djur och ett behov av att ha dom nära. Hela min uppväxt har jag knutit an till djur och i min familj har det funnits fiskar, fåglar, diverse gnagare, katter, hundar.. Du förstår poängen. Djur är inget nytt inslag i mitt liv. Från början är jag kanske mest en hästtjej men hundarna har alltid funnits nära hjärtat, även om intresset på allvar började spira när jag blev äldre. I min familj har vi (min syster) haft en Yorkshireterrier som idag är 13 år och heter Moa, samt en amstaff vid namn Märta som fick tas bort alldeles för tidigt p.g.a sjukdom. När jag var riktigt liten – gick kanske förskolan eller lågstadiet – hade min mormor (som mer eller mindre bodde hos oss) en riktig vildhjärna till Border collie som hette Lady. Tyvärr förstod vi inte mycket om hund på den tiden, någon av oss. Lady köptes som valp av några bekanta men vi förstod inte alls en Border collies behov av stimulans och den högenergiska valpen utvecklade med tiden många ovanor. Snäll och go och vi barn älskade henne, men hon var totalt galen. (Läs understimulerad och missförstådd.) Mitt minne är ganska bristfälligt när det kommer till tiden med Lady men jag minns tydligt hur hon var överallt, ofta gjorde ifrån sig inomhus, lekte alldeles för hårdhänt, gärna nafsade på människors näsor och öron och hur det där med passivitet inte existerade för henne. Så småningom förstod min familj att hon inte hörde hemma hos oss, utan hos någon med mer hundvana och Lady omplacerades som unghund.

Som liten drömde jag faktiskt om en Collie – jag som många andra var hopplöst förälskad i Lassie – men ju äldre jag blivit, ju fler hundar jag mött har jag börjat dras mer och mer åt andra håll. På min topp tre har det stått mellan Rhodesian Ridgeback, Siberian Husky och Engelsk Springer Spaniel – spanieln för att jag var väldigt förtjust i en jag kände och kanhända inte för att rasen ifråga är den som passar mig bäst. Med Ridgeback och Sibbe var det mer rasegenskaperna i sig som lockade, samt att jag träffat flera exemplar av dom som jag blivit mycket förtjust i. 

Jag har alltid vetat att jag vill ha en hund som är fysiskt tålig och vill hänga på med det mesta jag kan tänkas hitta på, men ändå är mjuk mentalt. En som älskar aktivitet men också kan uppskatta lugna stunder. Däremot har jag aldrig varit sådär jätteintresserad av hundaktiviteter som t.ex. lydnad – jag är mer typen av människa som uppskattar långa vandringar i vacker natur och goda relationer till mina djur. Egenskaper jag uppskattar hos en hund är också självständighet, integritet och en egen vilja. Jag vill ha ett samarbete oss individer emellan – inte en hund som lyder blint bara för att jag är människa. Jag uppskattar individer som tänker själv, är kreativa och bjuder på överraskningar. Sen skulle jag tycka det var drygt med en hund som kräver väldigt mycket pälsvård. Visst, huskyn fäller något kopiöst men det är ingen komplicerad pälsvård vi pratar om. Allt det här är egenskaper jag funnit passar med just huskyn. Men givetvis finns det sådant jag fått kompromissa med den där idealbilden av den ”perfekta” hunden; när valet föll på sibben – som också var den enda intressanta hundrasen i Eriks ögon – så visste jag att jag troligtvis inte skulle kunna ha min hund lös. Och det har faktiskt varit den enda stora nackdelen i mina ögon – det stora jaktintresset som gör att de ofta sticker på vilt – men det är en nackdel som jag kan leva med. För ärligt talat är lösgåendet aldrig en garanti oavsett vilken hundras du väljer. 

Att det sedan blev just Eldar var för att jag kände till hans mamma – och var bekant med uppfödaren (som idag är en nära vän). Jag hade blivit väldigt förtjust i Sot, Eldars mamma och senare även i Eldars pappa Toby. Tajmingen var på ett sätt heltokig – men samtidigt inser jag i efterhand att den var helt rätt. Universum har en förmåga att se till att saker faller på plats. Jag jobbade just då deltid som nybliven personlig tränare och mina arbetsdagar var väldigt flexibla medan min sambo Erik jobbade vanliga kontorstimmar. Ofta jobbade jag tidigt på morgon och sen på kvällen igen, men var ledig ett par timmar däremellan. Ibland jobbade jag bara ett par timmar på morgonen. När vi tog hem Eldar hade vi därför ett riktigt bra schema för att få det att funka med valp. Dessutom hade jag både kusiner, min ena bror och min bästa vän som ofta ställde upp som hundvakt om det var akut. Senare har jag jobbat inom restaurangbranschen och har därför kunnat vara hemma dagtid men jobbar kvällar/nätter, medan sambon gått om mig tidsmässigt. Alltså har det nästan alltid funnits någon hemma med hunden, bortsett från några timmar här och där. Eldar har dock varit väldigt lätt att ensamhetsträna och är jätteduktig och bekväm med att vara själv några timmar ibland. Vi har haft tur där. Idag är jag emellertid sjukskriven sedan ett par månader tillbaks och således behöver hundarna inte vara ensamma så mycket, men de har inga problem med att vara det idag heller.

Draghundsfolket i Sverige (kanske överallt?) är ett väldigt hjälpsamt och socialt folk. Det är faktiskt lite av en slump att vi började dra och blev så väldigt bitna av det. Nog var vi inne och nosade på det mentalt redan när vi valde att skaffa husky, men inte alls på samma nivå som idag. Faktum är att där vi bodde, inne i centrala Stockholm när vi skaffade Eldar, visade det sig bo två andra familjer i samma kvarter som själva hade husky. Väldigt tidigt sökte de kontakt med oss och det är tillsammans med dom vi lärt upp Eldar inom draget på hobbynivå och själva funnit intresset till att fortsätta. Både jag och Erik är riktiga adrenalinjunkies (jag kanske mer än Erik?), vi tycker om fart och äventyr och dragsporten bjuder på mycket av de varorna. Dessutom är det fantastiskt häftigt att se hundarna i sitt rätta element och känna på det samarbete som krävs. Har man väl prövat och haft kul så fastnar man ganska lätt, tror jag. I fortsättningen har det varit på den vägen vi fått mer och mer kontakt med övriga draghundsmänniskorna i landet, blivit god vän med sådana som t.ex. Marlene och andra med betydligt större erfarenhet än jag själv. Jag älskar att lära mig nya saker, riktigt nörda ner mig i det jag gillar och just precis det här kan jag göra hur mycket som helst med huskyn och dragsporten. Det är fullt av nördar därute! Och när man väl är fast så är man helt enkelt fast. Dom kallar det för polarhundssjukan och menar på att det är omöjligt att stanna vid bara en polarhund. Jag måste hålla med om att det är precis så det känns! 

Det är så Smella kom in i vårt liv. Har man följt oss så vet man att Smella inte funnits hos oss så länge. Hon flyttade hem till oss i september 2014 som förtidspensionär. Innan dess har Smella varit en riktigt vass tävlingshund – hon har bl.a. vunnit brons med sitt spann i VM 2008 – och bott hos Jan Wahlberg i Norrtälje. Jan lärde vi känna när vi blev hembjudna till honom att träna hundar tillsammans ett gäng och på den vägen är det. Jag kan med handen på hjärtat inte ta åt mig äran för den fantastiska hund som Smella är eller allt det arbete som lagts ned på henne. Den creden går till Janne och uppfödaren Jenki Lindgren. Smella är ett utav de där undantagen vad gäller huskies och har ett väldigt lågt jaktintresse. Hon går ofta lös, har en fantastisk inkallning och otroligt kontaktsökande. Fantastisk inom draget, grym ledarhund, tuff och tålig men otroligt mjuk. Däremot är hon inte alls uppvuxen som Eldar och det är inte helt rättvist att mäta dom mot varandra vad gäller t.ex. vardagslydnad eller vana med kollektivtrafik. Dom här två hundarna är väldigt olika, med väldigt olika typer av intelligens och framförallt med väldigt olika erfarenheter. De har helt enkelt inte behövt lära sig samma saker i livet; prioriteringarna och kraven har varit olika. Smella har kanske inte samma grund eller förståelse när det kommer till vardagslydnad som Eldar har, men hon är enormt lättlärd och snabb i huvudet. Och en väldigt lätt hund att ha att göra med! Den största utmaningen med henne har varit att få henne att inte äta allt hon ser eller slänga sig på maten innan jag hunnit ställa ned den; alltså inga större grejer att jobba med. Vi jobbar helt enkelt med att lära henne att kontrollera sina impulser och ha tålamod genom positiv förstärkning av rätt beteende. Med henne har det hittills varit väldigt, väldigt enkelt allting. 

Eldar är henne väldigt olik. Eldar är en hund som nog kan klassas som rätt komplicerad – socialt sett. Han är lättlärd, väldigt (ibland kanske för) intelligent och skulle till exempel aldrig få för sig att sno obevakad mat från bordet. Vad gäller vardagslydnad är han jätteduktig men inkallningen är dock inte hundra och han har ett stort jaktintresse. När det kommer till att träna med Eldar är han kanske som huskies är kända för att vara mest; med på noterna så länge de själva känner för det. Han är en individ som behöver rätt motivation för att vilja hålla på längre stunder med saker som tricksinlärning eller agilitymoment. Sen är det alltid så att det där med ”lydig” hund uppfattas väldigt olika av olika människor. Personligen vill jag ha en hund som har en viss grundlydnad – men den behöver absolut inte vara den lydigaste hunden på jorden. Det gör mig inget att den ibland ifrågasätter, hittar på bus eller bjuder på kreativitet. Det tycker jag snarare är rätt sunt. Min mardröm är att ha en passiv hund som inte vågar ta egna initiativ alls, en hund vars kreativitet, egna vilja och spontanitet jag hämmat. Jag har träffat många sådana hundar i mitt liv och känner mig alltid lika ledsen när jag gör det. 

Eldar är i övrigt väldigt snäll och rolig att ha att göra med – när man väl känner honom och vet vilka fällor man ska undvika. Den stora utmaningen med honom har faktiskt varit i sociala sammanhang; kopplade hundmöten, närhet till människor han inte känner väl och hantering. Han är en hund som bär på en del oro, inte är trygg med vilken människa som helst, är mycket mån om sin privata sfär och är stresskänslig, vilket i vissa givna situationer kan vara väldigt svåra att ha att göra med. Särskilt om man inte förstår honom eller läser honom rätt. Han är en hund som kräver tålamod och tid. Jag har gråtit många bittra tårar, slitit mitt hår och emellanåt känt mig enormt misslyckad när det kommer till honom. Men att ”ge upp” har ärligt talat aldrig varit ett alternativ som funnits i mina ögon. Istället har jag funnit mitt driv i att lära mig mer om hund, jobba på att lära mig förstå Eldar och hans behov bättre och försöka bli så duktig jag möjligtvis kan på just honom. Jag är kanske inte expert på mycket, men när det kommer till att känna Eldar är jag nog inte så långt ifrån idag trots att vi fortfarande stöter på utmaningar. Men han är en fantastiskt fin, charmig hund för mig och de som förstår honom och vet hur de ska hantera honom. Bara inte för alla. Trycker du på kategorilänken ”Eldar” här till höger så kommer du kunna läsa massvis om hur vi jobbat med honom, vad våra utmaningar varit och vad som hänt under dessa två år han levt. Du kan också läsa om hur vi utöver dragsporten lärt oss att spåra, leker runt med klicker, problemlösning, parkourar och jobbar mycket med berikning. Något vi också börjat introducera för Smella nu när hon flyttat hem till oss. 

Koppelträning – för att försöka svara lite snabbt på det – är inget vi ägnat oss medvetet åt egentligen. Det har kommit av sig själv mycket, kanske för att vi (okej, mest jag eftersom Erik inte är lika brydd) varit omedvetet konsekventa med hur vi agerat. Våra hundar förstår skillnaden mellan arbetssele och promenadsele – det är inget vi aktivt lärt in utan något de själva räknat ut och som ju blivit förstärkt eftersom jag ofta berömmer när de gör något bra oavsett om jag bett om det eller inte. Jag har olika selar till olika ändamål (en för spår, en för drag, en för promenad tex) och hundarna har snabbt lärt sig arbetstecknet det innebär. I halsband (som jag sällan använder på långa promenader) är jag noga med att de inte drar för att jag vill bespara dom skador. Jag stannar, vänder om, har tålamod som sjutton och jobbar med kontakten. Våra promenadselar har både frontknäppning och knäppning bak på ryggen, vilket gör att jag kan välja utefter hundarnas energinivå och/eller min egen smak. Knäpper jag kopplet fram på selen vet hundarna att jag vill att de håller kopplet slakt och tar det lugnare. Jag väljer ofta det alternativet om vi t.ex. promenerar i miljöer där det vistas mycket folk och hundar. Knäpper jag bak på ryggen så är det en signal för att de får gå lite som de vill – men inte släpa mig fram – och att det är okej att ha ett visst tryck framåt i selen. Ibland växlar jag under en promenad mellan de båda alternativen. Kriterierna för mig vad gäller ett bra koppelgående är inte att hunden ska gå fot. Mina kriterier är att hunden ska få nosa och göra allt annat de behöver göra för att må bra. De får gå framför, de får gå bakom eller bredvid. Kopplet får vara sträckt under förutsättning att de inte drar mig fram, medan ett slakare koppel alltid blir mycket positivt förstärkt. Och de dagar då inget funkar och hundarna har svårt att kontrollera sina egna impulser såpass att mitt tålamod tar slut, då stannar jag upp eller sätter mig ned på nån sten nånstans, räknar till tio, lugnar ned både hundar och mig själv och fortsätter sedan. Jag försöker ALLTID i största möjliga mån undvika konflikter oss emellan. Jag försöker i största möjliga mån att inte skälla på eller höja rösten mot mina hundar, även om jag nångång ibland kan behöva ta fram ”den vuxna” rösten. 

Givetvis förändras livet mycket när du skaffar hund – och kanske ännu mer när du skaffar en hund som kräver att du förändrar hela din livsstil. Med våra hundar har det dock varit en väldigt välkommen förändring, trots att det kan vara ett pusslande med scheman och planeringar. Det kostar pengar (särskilt med ett växande dragintresse), det blir svårare att göra saker som att resa utomlands huxflux och kräver anpassning. Det kanske absolut jobbigaste har för mig varit att upptäcka hur många bland de jag känner – eller folk i allmänhet – det är som inte alls förstår eller stödjer mitt val att ägna så mycket tid och kraft åt hundarna. Jag har tappat ”vänner” och mött mycket, mycket oförståelse under dessa två år. Tagit mycket kritik som inte alltid varit särskilt befogad och känt mig mycket missförstådd. Men ska jag vara ärlig så har jag också vunnit fantastiskt mycket; riktiga vänner, lärdomar,  fantastiska upplevelser och tvingats till utveckling som människa. Jag har lärt känna så mycket fina och hjälpsamma människor med samma brinnande intresse som jag och som förstår varför jag lägger ned så mycket tid på mina fyrbenta, lurviga kompisar. Tid jag väljer att spendera med dom och som jag behöver spendera med dom för att må bra. Hundarna har varit en enorm räddning för mig under dessa två år och framförallt sedan läkaren bekräftade att min utmattningsdepression var ett faktum. De har varit mina vänner i vått och torrt, anledningen till att jag kommit ur sängen fast jag inte alltid orkat och att leva med dom tvingar mig att tänka på annat än mig själv och mina upplevda problem hela tiden. De har i mina ögon också varit ett viktigt och utvecklande inslag för mig och min sambos relation. Under dessa två år som gått sedan Eldar kom in i våra liv har vi verkligen fått lära känna varandra på djupet, lära oss om varandras värderingar, principer och att kommunicera på ett sätt som man kanske bara gör om man skaffar barn annars. Det låter kanske jättedumt och jag vet att det är en väldigt kontroversiell sak att säga, men jag är säker på att det finns enorma likheter med tanke på hur nära vi lever med våra hundar idag. Oavsett vad det kostat att skaffa våra två huskies, har vi fått dubbelt upp tillbaka. Och jag skulle aldrig någonsin göra det ogjort.

Jag hoppas jag lyckats svara på alla – eller åtminstone de flesta av – dina frågor!