Ajöss, vinterpäls!

Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta: hundarna fäller som galningar! Eldar framförallt. Det började egentligen 1-2 veckor innan jul, då temperaturen låg en bra bit över nollan och det inte ens var prat om att ta på sig vinterjackan ännu. Vita små tussar började liksom sticka ut ur Eldars rumpa och lår, som om de försiktigt letade sig ut från vinterboendet. Under julhelgen blev det plötsligt svinkallt och vi var som mest nere på -14 härute, frost och isgator och så slutligen snö (i två ynka dagar!). Så kom nyår och med den var vi plötsligt uppe kring +8 och vi börjar undra om det redan gått mot vår. De enstaka små vita tussarna på Eldars bak har multiplicerats kraftigt och överallt i huset ligger ett tunt lager husky. Trots att det känns som att jag dammsugar hela tiden just nu. Och då är det bara rumpa och lår som börjat fälla sådär på riktigt. Att klappa Eldar är som att blåsa på en maskros – ja ni vet sådär så att fröna yr åt alla håll med vinden. Att gosa med Eldar är att förvandlas till en angora-onepiece och det enda man kan göra är att helt enkelt finna sig i det. Jag hade bara inte tänkt att fällandet skulle börja så snart igen. Samtidigt kan man sedan ett par dagar tillbaks höra Smella hacka tänder så fort det blir nån ynka minusgrad. Det tog mig ett tag att ens lokalisera ljudet ska jag erkänna. Hur lustigt är inte det? En polarhund som fäller kraftigt och verkar tycka allt är varmt – och så en som hackar tänder. Och jag kan inte låta bli att undra om där tänkt bli någon riktig vinter alls i år. Hundarnas päls verkar ha gett upp hoppet i alla fall.