Hundgårdstid

De senaste veckorna har jag lagt mycket krut på att hundarna ska trivas i hundgården. Med ”hundarna” menar jag väl framförallt Eldar. Smella är inte den som klagar direkt. Det har varit minst en timme i hundgården om dagen, vissa dagar upp till tre-fyra timmar och för varje dag som gått har jag märkt hur Eldar 1) blir lugnare och 2) minskar intensiteten/tiden på vilken han agerar ut när han är uttråkad. Den senaste veckan har han faktiskt lagt av helt och hållet. Alltså; han tuggar inte på stängslet och sitter inte vid dörren och tjuter. Istället lägger han mer och mer tid på att inte sitta vid stängslet överhuvudtaget. Han har börjat upptäcka mer; ägna sig åt sandlådan, tugga på grenar och framförallt verkar han ha upptäckt hundkojans fördelar. När han är uttråkad är det inte längre mig han försöker ropa ut – utan han tar kontakt med Smella och försöker få henne att busa en stund istället. Vilket jag ser som väldigt positivt. 

Nu har de börjat bli så duktiga på att kommunicera med varandra att jag inte behöver oroa mig över att ge dom varsitt ben när de är ensamma därinne; det är aldrig ett problem. Dom tuggar på de sina, nuförtiden ganska nära varandra och rätt som det är byter dom. Avfyrar en arsenal av lugnande, artiga signaler och är väldigt tydliga med varandra. Det är jättefint att se! (Ja, jag spenderar mycket tid på att iaktta dom lite i smyg.) Faktum är att de gånger det blivit spänt kring mat är när vi människor runt omkring spelat in på ett eller annat sätt, vare sig man varit medveten om det eller inte. Och så är det kanske oftast när något händer. Att vi många gånger stjälper en situation genom att sända ut signaler vi inte är medvetna om när vi tror att vi gör alla rätt. Man lär sig helt klart. Både människor och hundar. Man glömmer dessutom väldigt lätt att det faktiskt inte är så längesen Smella flyttade in (tre månader herregud) och om man tänker efter så inser man snart att dom här två hundarna ändå anpassat sig fruktansvärt snabbt till varandra. Dessutom med större lätthet än jag kunnat drömma. Klart där finns stunder när kommunikationen kan brista, men jag inser också mer och mer att det kunnat vara tio gånger svårare för dom att vänja sig vid varandra. Och svårt har det faktiskt inte varit alls. 

Nu har hundarna varit i hundgården i strax en timme såhär på förmiddagen. Eldar har ännu inte synts till vid stängslet, inte heller har jag hört honom inifrån huset. Det bådar mycket gott.