Okategoriserade

Bakom kulissen

I somras tog det stopp för mig. Utmattningssyndrom sa läkaren och ända sedan det ögonblicket har jag kämpat med att – vissa dagar – överhuvudtaget acceptera att min kropp och knopp bestämt sig för att säga STOPP och stänga av. Jag förstår att jag gått och dragit på det länge, ja under minst två år har jag legat på gränsen och balanserat men intalat mig något helt annat. Det är svårt för en människa som jag, som alltid haft många bollar i luften, ambitiös, målmedveten, orädd för det mesta, aktiv och full av djävlaranamma att inse att man inte längre klarar av att de mest banala saker eller många gånger blir helt utmattad bara av att andas. Jättesvårt faktiskt. För på något sätt är det som att helt tappa sin identitet och vad är man då för någon? Det har funnits spår här i bloggen ibland, men jag har väldigt sällan talat öppet om saken. Eller visat det utåt. Jag vill inte bli sedd som trött, orkeslös, lat, omotiverad och ja, faktiskt sjuk, för tanken på det är outhärdlig. Den skrämmer mig kanske mer än någonting annat. Samtidigt inser jag mer och mer att det kanske är just precis det jag behöver bli sedd som, på sätt och vis. För att komma tillbaks. För att göra mig förstådd. Och det är också därför jag idag valt att ta steget och berätta mer om mig, personen bakom skärmen och matten, här i bloggen. För att jag vet att där finns fler av er därute som kommer att känna igen er. 

Det är hundarna som i mångt och mycket varit min stora räddning. De får mig att stiga upp även de dagarna då allting i hela världen tar emot, de tvingar mig ut att röra på mig i frisk luft och i det lilla dagsljus som går att få under dessa mörka månader och de skänker mig enormt mycket lugn som jag har väldigt svårt att finna i övrigt. Jag är så enormt tacksam att dessa två varelser är så väldigt anpassningsbara och inkännande som individer. För att de kryper tätt, tätt intill när jag mår som sämst och ger mig av all kärlek de besitter. Eldar är som mysigast när jag mår som sämst. Han blir tyst och lugn, lägger sig ofta ovanpå med hela sin tyngd och borrar ned huvudet mot min halsgrop. När han känner att det börjar lätta för mig flyger han oftast upp och med den humor som jag är säker på att hundar besitter, hittar han på något tokigt. Det slutar alltid med att jag skrattar genom tårarna och på så sätt kommer jag ur vad det nu är jag befunnit mig i.  Smella kan sitta i timmar och bara vara nära. Tigga extra mycket om att bli klappad; jag tror det är för att hon blir orolig när jag är nere och på något sätt är det en stor hjälp för mig. Att klappa ett djur, att långsamt dra sin hand över den mjuka pälsen och andas in dess doft, är verkligen en livsviktig terapi för mig. Så jag spenderar väldigt mycket med dom båda på golvet, i soffan eller sittandes ute någonstans. 

Jag förmår i perioder inte träna så mycket hund – rent mental träning – så mycket som jag önskar. Klickandet, spårandet och sådana saker har därför fått ligga mycket på is. Det tog ett tag att erkänna det för mig själv också, men jag insåg till slut att det faktiskt var sämre för hundarna att träna på det viset när jag själv egentligen inte orkar och är i helt fel känslomässig nivå, än att få vila ifrån det. Vissa dagar är samvetet nattsvart just på grund av detta, trots att jag vet att hundarna mår bra ändå. Men som för att kompensera lägger jag extra mycket krut på berikningen i vår vardag. Jag vet inte om det gör skillnad, men hundarna verkar rätt nöjda i alla fall. Den enda träning vi aktivt håller på med numera är faktiskt draget. Draget är kanske den enda aktiviteten, eller åtminstone en av mycket få aktiviteter, just nu som totalt rensar min kropp och mitt sinne från allt grubblande. Som hjälper mig att komma i direkt kontakt med den där borttappade identiteten och för en stund minnas den person jag vet finns därinne nånstans men som inte förmår komma fram till ytan få ofta nuförtiden. Som ger mig tio gånger mer energi än den tar. Och att se hundarnas stora ”leenden” och lycka när de springer är en enorm glädje för mig. 

Dom där två lurviga varelserna är mina stora vardagshjältar. På riktigt. Jag vet ärligt talat inte hur jag hade funnit ork att göra någonting alls om det inte vore för dom då jag spenderar den största delen av min tid ensam när Erik jobbar och i perioder inte orkar umgås med människor utanför familjen. Tacksamheten vet inte gränser. 

No Comments

  • Jessika

    Det krävs en viss storhet att kunna öppna sig så offentligt. Jag beundrar det. Jag själv känner igen mig enormt mycket i det du skriver men besitter fortfarande en för stor stolthet för att acceptera min svaghet.
    Det lilla jag sett av dig har fått mig att tycka du är en fantastisk person med fantastiska värderingar.
    Kram

  • Terése

    Du är ju långt ifrån ensam om att ha råkat ut för utmattningssyndrom, och det må vara en klyscha, men det är ju ändå de mest ambitiösa och ”duktigaste” människorna som drabbas. Och vad fint att höra att hundarna har varit ett stöd. Känner likadant, och har kört två långa vändor med utmattningssyndrom/utmattningsdepression, och är idag nära ravinens brant. Men undrar ju såklart vart en hade varit utan sin hund, att alltid ha någon som finns där för en, att bege sig iväg och se honom göra det han älskar mest, att dra… Ja, jag känner igen mig jättemycket i allt du skriver.

    Ett stort <3 till dig och även fast vägen kan vara lång så hoppas jag att du hittar tillbaka till ditt gamla jag igen, och att du då har massvis med lärdom med dig <3

  • johanna

    å vad jag känner igen mig i det du skriver! har själv varit med om det, och vet hur svårt det är att erkänna för sig själv och andra. Men det är skönt när man väl gör det. Och hur hundarna är en sån styrka när man mår dåligt 🙂

Lämna ett svar till johanna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *