Långsamt leder också någonstans

Idag hände någonting som aldrig hänt förut. Nu under förmiddagen var det dags att se över hundarnas klor, som ju inte alls slipas ned på samma sätt nu när temperaturen åter stigit och det är för varmt för att dra. Kloklippning är någonting som numera är ganska odramatiskt, till skillnad från hur det såg ut innan vi flyttade ut hit. 

Med Eldar var kloklippning tidigare aldrig lätt och han kunde få sådan totalpanik att vi fick använda munkorg för att han inte skulle tugga sig fri. Behöver jag ens nämna hur stressande det var för oss alla? Till slut fick jag nog. Tänkte att såhär kan vi faktiskt inte ha det och att jag inte vill ha en hund som är så rädd för kloklippning att han ser det som sin enda utväg att ta till tänderna. Även om han aldrig gjorde stor skada, så var behovet av att använda tänderna nog för att det skulle kännas helt och hållet galet. Så jag började tänka om. Analysera, läsa på och testa hundra olika sätt att göra det på, men inga utav de sätten jag hittade på nätet eller fick tips om fungerade särskilt bra förrän jag fick rådet att 1) ombetinga klosaxen plus situationen i sig och 2) ta all tid i världen på mig – om det så skulle ta en månad att komma igenom alla fyra tassar. Det stora genombrottet kom när vi hade bott här i huset i en dryg månad och jag dessutom kommit till insikt gällande ännu en sak; hans största rädsla och stress uppstod ur att bli fasthållen. Även om det bara gällde en tass. Så jag slutade helt enkelt hålla i honom alls. Utvecklade en teknik och ett slags samarbete som gick ut på att Eldar själv placerade sina tassar där han ville ha dom (ofta på mitt knä) medan jag belönade med godis ur ena handen och klippte med den andra. Låter säkert krångligt för vissa, men det fungerade för oss. Sakta, men tydligt började Eldar ändra uppfattning och känsla inför situationen och under sommaren gick vi från att klippa klor på en vecka, till en dag, till en eftermiddag, till en kvart.. Och inte en enda gång tog han till munnen igen eller fick panik. Märkte jag att han började tycka det var jobbigt gav jag honom utrymme. Oftast reste han på sig, tog ett litet varv med nosen i backen och ruskade på sig, innan han kom och lade sig hos mig igen. Nyckeln var just detta: han blev inte tvingad till något. Jag gav mig helt enkelt sjutton på att han i slutändan skulle känna sig tillräckligt bekväm för att att sitta vid mig och få klorna klippta att han själv gjorde valet. Jag ville ge honom en känsla av att ha full kontroll över situationen. Så började jag i slutet av sommaren ta hjälp av även Erik, när vi började komma ner på riktigt korta stunder, för att göra det smidigare. För att börja kunna jobba med Eldars känsla inför att få tassen fasthållen, löst, av mig vilket i förlängningen skulle göra klippningen lättare och det i sin tur skulle ju innebära att den jobbiga situationen för Eldar skulle vara över mycket snabbare och han inte skulle behöva ta så mycket pauser. Så medan jag gjorde klipp-jobbet, var det Eriks jobb att komma med belöningarna i form av godis, massage och att prata mjukt med Eldar under tiden. Likväl brukar Eldar alltid vilja gå undan en stund där i första ögonblicket när han ser att jag plockar fram saxen. Som för att stålsätta sig innan han kommer till mig, vilket ju är helt okej.

Så kommer vi då till idag. Vi bestämde oss för att börja med Smella, som inte heller direkt älskar kloklippningen men som finner sig i det utan större konstigheter. Hon går med på det mesta den där fröken bara hon blir kelad med. Nu när Erik fanns hemma så gjorde vi processen snabb genom att han låg och myste med henne medan jag tog hand om tassarna; jättesmidigt! Men någonstans mitt i det här så upptäcker jag att Eldar kommit och lagt sig precis intill oss, alldeles avslappnad med att ha saxen precis intill och höra klorna klippas. Det här var något helt nytt. Hur han liksom låg där på sidan och tittade på mig när jag klippte Smellas klor, nyfiket snarare än nervöst. Inte ens när han förstod att det var hans tur blev han det minsta stressad. Han låg kvar när jag vände mig mot honom och lade sig raklång på sidan för att bli lite myst med, varpå han tittar på Erik som för att säga ”plocka fram godiset nu då så sätter vi igång”. Erik fattade vinken och gjorde exakt så. Och på rekordtid var jag igenom tassarna – fick hålla samtliga tassar i handen, klippa igenom dom ordentligt och pilla runt. Eldar bad aldrig om utrymme att resa sig eller gå iväg en stund. Han försökte aldrig ta lite avstånd eller rycka undan tassarna. Enda korta mikropausen som blev var när Erik behövde plocka fram lite mer gotte. 

Den här stunden var så mysig och lugn och fin att mattehjärtat fullkomligt svämmade över av stolthet. Och inte ens när vi var färdiga med klorna och godiset var slut valde Eldar att lämna situationen – han låg kvar! Makade sitt huvud närmare mig, tryckte huvudet mot min utsträckta hand och inte något i hans kroppsspråk tydde på den minsta stress eller obehag. Eldar var bekväm i situationen. Man förstår kanske inte storheten i det här om man aldrig haft en hund som reagerar extremt stark i sådana situationer, men tro mig när jag säger att det här var STORT. Ett genombrott av en helt ny dimension för Eldar. För oss. Och det är just precis det här – förmågan att förändra hela känslan och attityden inför en situation – som gör att jag väljer positiv träning framför annat. Det må ta tid, massor av tid ibland. Tålamod och timmar av analyserande av både sig själv, hunden och situationen. Många käftsmällar till egot. Men det är så fruktansvärt värt det när man äntligen når sitt mål. Det är en enorm gåva att se sin hund lyckas och att känna denna enorma stolthet över att ha överkommit ett hinder stort som Mount Everest.