Min hundiga hund och din morrande jycke
Ett utav alla dessa ämnen som gärna rör upp starka åsikter är det här med vaktande hundar. Jag tror faktiskt att det – och morrandet – var bland de absolut första stora diskussionerna jag hade med andra hundägare där jag upplevde att åsikterna och känslorna var så starka att man faktiskt kunde bli osams. Eldar var på den tiden fortfarande valp och vi var hemma hos Eriks föräldrar på middag, tillsammans med vänner till dom. Ett äldre par som även dom hade hund och väldigt starka åsikter kring hur hundar ska vara, bete sig och hanteras. Jag minns fortfarande deras hund; en jättesnäll hanhund men som jag ofta upplevde vara väldigt initiativlös.. och ja, faktiskt rätt hämmad eller kanske kuvad, i brist på annat ord. Jag har mött många sådana hundar i mitt liv men inte alltid kunnat sätta fingret på varför någonting inom mig liksom värker lite när jag umgås en stund med dom. Hundar som lärt sig att trycka ihop och stänga in nästan hela sin personlighet inom sig, som liksom tystnat med tiden och slutat ta för sig. Har ni mött en sådan hund så känner ni säkert igen vad jag menar.
När vi befann oss där runt middagsbordet hos Eriks föräldrar låg valpen Eldar under tiden på sin filt med ett litet tuggben – hans ”fria” zon som jag varit mycket bestämd med att han ska få ha just ifred. På samma filt sover och vilar han än idag, eller går och lägger sig när han själv vill ha utrymme. Ända sedan Eldar var liten har jag varit väldigt noga att poängtera för både familj, vänner och bekanta att när han ligger på den filten så ska han vara ifred. Punkt. Medan Eldar ligger där, nöjd och lugn med sitt ben, får mannen som är på besök en plötslig lust att gosa med valpen och går således fram till honom trots att jag tidigare sagt att det inte är okej. Och när han böjer sig över och tänker sträcka ned sin hand så stelnar Eldar till och morrar dovt, men tydligt. Det är allt som händer, men det bryter ut en mycket häftig diskussion då mannen tar oerhört illa vid sig och hävdar att vi, jag och Erik, ”måste göra något åt hundens aggressiva beteende”. Det går absolut inte för sig att ha en hund som morrar eller vaktar mot människor – sådana hundar är fel på, bör tillrättavisas genast och i värsta fall avlivas om den fortsätter morra/vakta mot människor. Ja, det var faktiskt precis det jag fick höra. Jag minns fortfarande den cocktail av motstridiga känslor jag kämpade med inom mig. Som helt ny hundägare är det oerhört svårt att hantera den skammen man kan känna i en sådan situation trots att man vet att skuld- och skamkänslorna inte ens är särskilt befogade. Samtidigt var jag arg och upprörd över att han 1) gått precis emot det jag sagt åt honom gällande valpen på filten och 2) hade mage att säga en hund som morrar i princip är en hund som inte har rätt att leva. Jag minns att jag verkligen fick kämpa för att behålla lugnet när jag förklarade hur jag såg på saken och jag minns den enorma frustrationen när jag vare sig fick tala till punkt eller blev lyssnad på.
Man möter mycket sådant omkring sig. Kanske särskilt om man, som jag, inte tror att den äldre skolan vad gäller hundträning är den bästa vägen att gå. Om man väljer att inte ryta åt, kasta bannor över, straffa eller ruska om sin hund när den gör något som i människovärlden anses vara fel. Och kanske särskilt mycket när man samtidigt är matte till en hund som har lite svårt att passa in i det kravfyllda samhället vi lever i. En hund som är lite för mycket hund. Att bete sig som en sådan – en riktigt hundig hund som reagerar på riktigt hundiga hundars vis – är något som generellt inte är riktigt okej i ett samhälle som kräver anpassning efter människor. Dom allra flesta av oss får på ett eller annat sätt jobba med våra hundar för att få dom att fungera i den värld vi lever i, men dom allra flesta väljer också vilka bitar som är viktiga/oviktiga att jobba på.
För mig är vaktandet och morrandet en sådan sak där jag aktivt valt att låta hundarna ha kvar sin röst. Morrandet för att jag anser det vara enormt viktigt, för att det gör min hund mer kommunikativ och tydlig med vart hans/hennes gränser går. Därigenom får jag en större förståelse för hunden – också för att olika sätt att morra på betyder olika saker – och kan jobba med och runt det. Vaktandet är faktiskt också någonting som jag med tiden valt att inte krångla till allt för mycket med. För jag tycker faktiskt att det är helt okej att vilja ha sina saker ifred ibland, vilja ha sitt utrymme när man tuggar på ett ben eller tala om för andra när någonting är viktigt för en. Så jag har valt att jobba på så sätt att hundarna ska lita på mig och på att jag, när jag kommer i närheten av deras mat/ben/leksak, inte är en konkurrent som försöker sno någonting. Och när de t.ex. får ett ben av mig så går de därför till sina respektive filtar för att tydligt markera att ”nu ska jag vara ifred med mitt ben”. Jag är inte en av de som tar ifrån hundarna deras ben/mat i tid och otid bara för att jag som människa ska kunna göra en sådan sak utan att hundarna opponerar sig, för jag förstår inte vad det ska vara bra för. Däremot jobbar jag med att hundarna ska förstå när det är ett ”skarpt läge” och att när jag väl ber om att få ta deras mat/ben/leksak så är det för att jag verkligen behöver göra det. Jag jobbar för att avdramatisera sådana situationer och förebygga eventuella konflikter genom t.ex. byteshandel – och jag använder ofta hela mitt kroppsspråk för att förtydliga att jag inte på något vis utmanar eller vill bråka. I ett väldigt svårt läge använder jag rösten, lugnt men bestämt och tydligt säger jag ”Tack” till hunden om jag t.ex. vill ta ett föremål ur munnen. Mina hundar har således lärt sig när jag verkligen menar allvar och vi behöver inte bråka om saken, även om det ibland känns lite sådär att lämna ifrån sig något. Inte heller när de vaktar/morrar mot varandra är det något som jag korrigerar – för de är väldigt, väldigt duktiga på att kommunicera med varandra och själva lösa situationen. Jag kan däremot gå in och bryta en spänd situation, i förebyggande syfte, om jag märker att hundarna inte kommer ur det av sig själva. Hundar är ofta rätt artiga varelser och rent generellt väldigt duktiga på att visa varandra respekt när allt är som det ska, som jag upplever det. Vaktandet av mat/saker är alltså extremt sällan något som skapar ett problem hemma hos oss och när det råkat hända så har det uteslutande berott på något annat eller mer än bara vaktandet, exempelvis att hunden blivit ordentligt skrämd eller att jag uppfattat en situation väldigt fel och gjort något tokigt.
Ett bra och väldigt tänkvärt inlägg kring det där med hundar och problem kan du hitta på Marlenes blogg om du klickar HÄR. Kanske har jag länkat till det förut, men den där människan är så klok att jag i så fall helt enkelt bjuder på länken igen. Nu ska jag krama om mina morrtokiga hundar och sä
ga till dom att dom duger precis som de är, med sina skavanker, tokigheter och väldigt naturliga beteenden. Gör det du med.
No Comments
Åse
Riktigt intressant! Härligt att veta att man inte är ensam om tanken att en hund ska få vara hund!
Malin
Det din hund gör är ju välidigt naturligt, inget fel på din hund. När vi fick vår 11 månaders hund testade vi en gång med att ta matskålen när han åt för att se hur han är mentalt kring en sån matsitiuation han gjorde ingeting. Det räcker med att testa en gång tycker jag och nu äter han alltid ben och mat ifred det är hans. Han vaktar dock maten om han äter tillsammans med en annan hund men han fick lära sig när han bodde med en jämnårig hane att mat och hans leksak konkurerades. Man med. Så när vi hade en gång min familje hund och min hund så morrade han när han åt. Tror matskålarna var för nära varandra och han började morra. Men vi gjorde ingenting utan vi låter de i fortsättningen äta i olika rum. De träffas ju inte så ofta ändå:) inget fel på min hund heller;)
Sofie
Jättebra inlägg. Blir så glad av att läsa att detta, har gått runt med ont i magen nu några dagar för liknande problem med min 5 månaders valp. Har fått höra att jag måste bli hårdare och lägga ner honom i backen, ”visa vem som bestämmer” innan han blir vuxen och en problemhund, när han morrar runt sin matskål.. Medan jag känt att det är mycket rättvisare mot honom att låta honom äta i fred, men ändå varit osäker vad som är rätt då erfarna hundägare sagt detta. Kändes som en sten lättade från mitt hjärta när jag läste detta, att inte vara ensam i sitt tänk. Tack!
Nicole
Hej Sofie! Vet inte om du kommer se mitt svar, men jag skriver ändå. Blir så ledsen av att höra att även du fått känna på de där människorna som inte förstår bättre än att utöva makt över sina valpar.. Och vad glad jag blir när jag läser att du hellre vill följa magkänslan. Fortsätt med det. Du kommer möta många som tycker du gör fel, är mesig och alldeles för snäll mot din morrande problemhund. Du kommer att bli frustrerad, ledsen, arg och osäker och hundra gånger om ifrågasatt och ifrågasätta dig själv. Men lita på magkänslan. Ta hjälp av duktiga hundmänniskor som jobbar med positiv förstärkning och mjuka metoder, som respekterar hundarnas individualitet och läs på om hundspråk och hundpsykologi. Du behöver inte vara hård, behöver definitivt inte alfarulla eller skälla på en hund som vaktar sin mat – som beter sig som en hund.
Mest av allt – LYCKA TILL. Det är en djungel därute i hundträningsvärlden och det är inte alltid så lätt att hitta rätt.
Anonym
Jättebra inlägg, håller helt med dig!
Louise Johansson
Har du aldrig funderat på hur det blir när du skaffar barn och har den här typen av fri uppfostran av din hund? Har en vän till familjen som trodde benhårt på den här positiva uppfostran och när dom några år senare hade fått sitt första barn blev det nästa ihjälbitet för barnet kröp för nära hundens matskål.
Nicole
Okej… Hej Louise. Jag vet återigen inte om mitt svar kommer att läsas av dig, men jag skriver ändå. Din kommentar gör det tydligt för mig att du inte förstått vad fri uppfostran är för något och hur det skiljer sig från positiv uppfostran – vilket är en rätt stor skillnad. Så vi börjar med att bena ut den saken:
En FRI uppfostran är inte någonting jag själv tror på heller och i mina ögon är det en helt annan sak än att använda sig av positiv träning av hund. En fri uppfostran har INGA regler, gränser eller indikationer på när man är på väg att göra rätt eller fel. På tiden då jag praktiserade på en grundskola här i Stockholm så hade jag en pojke i en av mina klasser, vars föräldrar trodde starkt på just den sk ”fria uppfostran”. Det här var en pojke – fullt friskt, snäll och ville göra rätt i grunden – som jag och de andra lärarna upplevde som oerhört förvirrad. Förvirrad så att det gjorde rent utav ont att bevittna. Han hade det jättesvårt i skolan, för han förstod inte när han gjorde fel eller rätt, verkade inte alls kunna förstå problemet med att slå vare sig lärare eller klasskamrater, bete sig hur som helst, osv. Det var otaliga samtal med föräldrarna de första åren, men lärarna kom ingenstans. Hur de än försökte och vad det än var som hänt så hävdade föräldrarna att de trodde på en ”fri uppfostran och han måste själv reda ut vart gränserna finns”, utan att de som föräldrar någonsin lade sig i. Och lade sig lärarna i, låt säga att pojken slagit en kamrat, ja då fick LÄRARNA en utskällning som hette duga från föräldrarna för att de inte lät pojken utforska rätt och fel själv.
Positiv uppfostran är för mig något totalt annorlunda. På din kommentar låter det som att jag/vi som valt positiva/mjuka sätt att uppfostra och träna våra hundar på inte har några som helst regler eller gränssättning? Som att vi låter hundarna göra precis som dom vill hela tiden och där inte finns någon som talar om när något är rätt/fel?
Så är det inte. I vårt hem finns absolut gränser och även regler och visst kommunicerar även vi med våra hundar för att de ska förstå vad som är rätt och fel. SKILLNADEN ligger i sättet på vilket vi gör detta. Ex: jag bär inte hand på min hund. Jag skriker eller ryter inte, jag drar inte i nackskinn, slår inte på nosen, biter inte i öron, straffar inte och skulle aldrig komma på tanken att alfarulla hunden på sidan. Jag behöver inte och skulle jag göra en sådan sak skulle jag i många fall bara göra en situation värre.
Det jag istället gör är att lära hunden, lugnt och på lika villkor, vad jag vill att den ska uppvisa för beteenden. Vilka beteenden som lönar sig och vilka som inte gör det. Jag jobbar mycket med att lyssna på hundens signaler; vad den försöker kommunicera med mig; lära mig förstå dessa signaler och jobba MED och/eller runt dom. Dvs – en hund som morrar ber sannolikt om utrymme, så då får den utrymmet. Finns där undantag? Absolut. Men då har vi förhoppningsvis jobbat så mycket på vår relation och förtroendet för varandra att vi ändå kan mötas. Som tex när det kommer till kloklippning, som min hund fortfarande inte tycker är superkul, men som han lärt sig att vara okej med för att jag tagit tid på mig att lära honom förstå att jag INTE kommer utsätta honom för något som gör ont eller som han absolut inte vill, men att han blir rikligt belönad om han vill möta mig på vägen. Behöver han ruska på sig eller få lite utrymme någon minut, då får han det. Något som en gång i tiden bara var bråk, tog timmar och var en trist upplevelse har på så sätt idag blivit en mysig stund på tio minuter.
Positiv träning med hund är visst att ha gränser – men man ser hunden som en individ som förtjänar lika mycket respekt, hänsyn och tid som en själv. Framförallt ser man samarbetet och relationen som något väldigt viktigt.
Så när det kommer till vaktandet/morrandet. Återigen får
Louise
Okej.. Jag respekterar er som tror på den positiva uppfostran och ingen annan har att göra med hur du fostrar din hund. Men ni som har en sådan hundar har en skyldighet att inte ha era hundar i små barns närhet. Så jag hoppas att det blir hundgården för dina hundar när ni får besök av småbarn och att hundarna får stanna hemma när ni besöker någon med småbarn. Våran vän som fick sin dotter sönderbiten av en positivt fostrad hund som vad fostrad att vakta sina ben och mat ångrar sitt val oerhört idag och förklarar att det är en helt galen uppfostran av hunden om man har barn i sin närhet// Lycka till i framtiden
Nicole
fortsättningen som visst aldrig kom med, vet inte om jag orkar skriva allting en gång till, men:
Så när det kommer till vaktandet/morrandet. Vi pratar inte om en hund som står där vilt frustandes och morrandes över att man kommer nära – utan en som säger till när han faktiskt vill ha sin mat ifred. Tillåts hunden då att morra så har du ju en tydlig signal från hunden att den nu börjar känna sig lite obekväm med hur nära du kommer och då behövs (om hunden blir lyssnad på) ingen mer signal än det för att den ska få vara ifred. Att vakta maten tycker jag således är ok så länge det inte går till överdrift; men sen så kan jag också ta ifrån hundarna deras ben och mat om det verkligen behövs och det utan bråk. För att vi har arbetat fram ett sätt som funkar för oss och där ingen behöver känna sig hotad. Som jag skrev i inlägget; vi kör byteshandel och bodyblocking för mer konkreta exempel. Men det innebär inte att jag i tid och otid tar ifrån dom mat för att på något sätt fastställa min egen maktposition. Och det innebär inte att hundarna inte vet om att det inte är okej att ta till tänderna. Inte heller betyder det att dom flyger på en om man råkar gå förbi matskålen. Men bör du stoppa ned händerna i deras matskål om du inte känner dom? Nej. Det vore en dum ide.
Sen det här med barn och hundar.. Jag förstår din poäng och det är verkligen hemskt olyckligt att det blev så tokigt med din väns dotter. MEN det är INTE något man kan skylla på positiv träning, i min mening. Det är inte de positiva metodernas fel att det blivit tokigt, utan har med all säkerhet andra orsaker. Kanske förstod hunden faktiskt inte vad som var okej och inte i det läget – det var kanske inte tydligt nog eller en situation man tränat på tillräckligt? Hade något gått väldigt fel i kommunikationen? Kanske skulle man helt enkelt aldrig ha lämnat barnet krypandes på golvet när hunden äter i närheten? Jag vet ärligt talat inte, var inte där och känner vare sig ägare eller hund, men jag tvivlar starkt på att man kan lägga all skuld på den positiva träningsformen. En hund som är fostrad med positiv träning är inte sämre att ha kring barn än en hund som blivit fostrad med hårda metoder, så länge hunden har förstått vad som är önskvärt och inte. Och så länge man inte går över varje individs gräns. I slutändan är en hund ALLTID en hund – ett djur – och de har sina gränser och de har sina tänder. Och alla vi som valt att träna positivt vet med största sannolikhet att vi har ett lika stort ansvar som alla andra hundägare därute.
Sen måste jag bara fråga – vad är det som gör att du/ni utgår ifrån att alla människor vill, önskar eller överhuvudtaget KAN få barn? Och att man för den skull låter hundar och barn bete sig hur dom vill mot varandra?
Skulle jag en dag ha barn rännandes här så skulle jag vara väldigt tydlig från första stund och med både hundar och barn vad som är ok och inte. Lika lite som det är ok för hundarna att använda barnen som tuggleksaker, är det ok för barn att störa hundar som äter, vilar, sover, inte vill bli pillade på eller klänga på dom hursomhelst. Visste jag dessutom att jag har en hund som vaktar sin mat eller som på annat sätt behöver utrymme då skulle jag ärligt talat se till att barnet inte fick vara i närheten när hunden åt. För BÅDAS skull. Att låta barnet krypa runt vid maten – om det dessutom är så litet att den inte kan förstå när hunden morrar etc – det är ärligt talat som skapat för problem. Jag förstår absolut att man inte alltid har ögon i nacken, men sunt förnuft kommer man långt med.
Det är lustigt att det låter på dig som att vi inte skulle förstå ansvaret eller hur viktigt det är att förebygga olyckor. Jag är inte dummare än att jag skulle se till att en osäker hund inte springer fritt bland småbarn – lika mycket för hundens skull som för barnens. Inte heller skulle jag någonsin ge hundarna mat om där är massor av folk med barn på besök (vi har inga fasta mattider för hundarna) s
Nicole
såvida de inte fick mat i ett annat rum eller ex i hundgården där de får vara ifred. Jag skulle inte plocka med mig hunden på ett barnkalas om jag visste det var en situation som kunde bädda för problem eller bjuda hem alla stans ungar till oss om jag inte visste hundarna var trygga med det – eller som i vårt fall kan gå undan i hundgården. Men kommer man hem till oss är man också medveten om att vi har hundar, varav den ena är både ung och lite osäker, och är man inte medveten om det så är jag definitivt inte sen att informera om saken. Det är lika mycket min skyldighet att skydda mina egna hundar som det är att se till att inga olyckor sker – MEN det är också i föräldrarnas intresse och deras ansvar att se till att barnen inte stör hundarna i tid och otid..! Att låta sitt spädbarn krypa kring en ätande hund – som man dessutom vet att det vaktar sin mat och att barnet är för litet för att förstå detta.. Jag menar verkligen inte att låta respektlös eller elak, men det är inte särskilt klokt alls.
Även hundar som uppfostrats på andra sätt än de positiva bits om de blir tillräckligt trängda över sin gräns, är inte det något ni tänkt på? Således har det inte att göra med positivt eller hårdare sätt att uppfostra på, utan mer att göra med hur väl en hund förstått vad som gäller och vilka knappar man tryckt på. Det finns alltid en gräns, hur mycket man än gör sitt bästa för att se till att det aldrig händer något och förebygger saker hela tiden. Och ärligt talat, hur krasst det än låter, så finns det alltid gånger då olyckan likförbannat är framme. Ibland blir det bara jävligt fel och det är hemskt.
Jag är hemskt ledsen att det blev som det blev med din väns barn, jag hoppas att de alla mår bra idag, men jag kan inte låta bli att tycka ditt/ert sätt att se på saken är väldigt enkelspårigt. Det finns mer bakom ett bett än så.
Ha en fin helg.
Nicole Fhors
Jag ser att mitt svar blev avhugget på mitten och att det jag skrev och barn och hundar inte kommit fram, jag skriver klart strax.
Louise
Tycker det är skönt att höra att du/ni inte kan/vill få barn med tanke på den stora risker ni skulle utsätta det barnet för och att du tror att man ständigt kan ha hundra procentig koll på ett litet barn. Jag tycket det är helt ok om ni väljer den fostran ni kör med av era hundar men tänk på att inte utsätta omgivningen för dessa okontrollerade hundar. Tänk dig att man fostrat barn med att det är ok att slåss och skrika om man nu känner för det och sedan anse att omvärlden ska anpassa sig efter dessa barn och låta deras aggressioner gå ut över sina medmänniskor. Och skulle det komma hem någon hund så skulle hunden få anpassa sig efter barnet och inte nosa eller hoppa på barnet för då får hunden skylla sig själv om den får en spark eller slag. Du hör ju hur helt galet det låter! (hoppas jag) Jag tillhör dom som inte KAN få barn och har istället en hund som barn och vi skulle aldrig komma på tanken att använda denna rent av farliga fostran av hundar som du förespråkar för vi har vänner/släkt där det finns småbarn. Hundar ska fostras att inte hugga eller morra när någon kommer i närheten av deras mat/ben om man nu har utomstående människor i hundens närhet. Nu hoppas jag att jag öppnat dina ögon för hur dumt och farligt det är med denna uppfostran av hundar och att du tar till dig detta. Ha en trevlig helg du med.
Nicole Fhors
Men herregud, hör du hur du själv låter? Okontrollerade hundar som hugger vem som helst? Har du träffat oss? Har du träffat hundarna? Wow. Vet du vi släpper den här diskussionen. Du har uppenbarligen bestämt dig för att vi och hundarna är totalt livsfarliga och oansvariga, trots att du inte känner oss det minsta och att allt detta är att skylla på valet att vilja uppfostra sina djur med respekt och fokus på en god relation, snarare än bestraffningar och maktutövande.
Och om jag väljer att skaffa barn en dag så kan jag försäkra dig om att det inte kommer gå någon nöd på dom heller.
Louise
Tråkigt att du inte kan ta kritik! Men du har rätt vi släpper denna diskussion men jag tror nog att jag har planterat ett litet frö hos dig som kommer ge dig eftertanke. PS jag gillar din blogg och dina fina bilder du lägger upp även om vi inte delar uppfattning om hur hundar ska fostras.
Nicole Fhors
Kritik? Att kalla mina hundar okontrollerade och farliga är inte att ge kritik, bra kritik är konstruktiv och inte att komma med påståenden om mig och mina djur du inte har det minsta belägg för. Därför tar jag illa vid mig av att man säger en sådan sak utan att ha träffat oss.
Det du skriver har nog sått frön alltid – men nog inte på det sätt du tror. Det är ett otroligt smalt sätt att se på positiv hundträning som du ser det på. Där finns MASSOR av exemplar därute som bevisar det. Även den mest ”kontrollerade” hund kan bitas, även det finns det väldigt mycket historier som bekräftar.
Louise
Kallar inte din hund farlig utan att metoden positiv uppfostran är farlig för dess medmänniskor som kan råka illa ut för en hund som har fått positiv uppfostran. Hundar blir till det man formar dom till så det är aldrig hundens fel. Jag har själv haft hundar i snart fyrtio år och sett denna uppfostran komma och gå. Är det din första hund? Tråkigt att du tar detta på fel sätt och inte respekterar att det finns andra som tycker det är helt fel med denna uppfostran av hundar.
Nicole Fhors
Jag respekterar absolut att inte alla delar mina åsikter – men jag håller inte med dig. Det är skillnad. Jag tror tyvärr fortfarande att du helt missförstått vad positiv träning/fostran innebär, oavsett hur många hundar du haft. Men vi lägger ner det här nu. Vi kommer uppenbarligen inte enas.
Louise
Du skriver själv i detta inlägg att du valt att hunden ska få vakta och morra om någon närmar sig hunden då den anser att den har rätt till det så jag kan inte på något sätt missförstå det. Den dagen en litet barn springer fram till hunden för att klappa den och hunden har ett ben eller äter så är risken mycket stor att hunden kommer hugga barnet och det är helt omöjligt att ha hundra procent koll på ett litet barn för dom är otroligt snabba och oftast gillar dom hundar och vill klappa dom. Det går inte förklara för ett litet barn att när hunden inte vill bli klappad så kan du bli biten men det går att lära en hund att inte morra/hugga om någon kommer i närheten av maten/benet. Just därför är denna uppfostran farlig för alla i hundens närhet och jag tycker inte den ska praktiseras alls. Om jag hade ca två års erfarenhet av hundar så skulle jag vara tacksam för goda råd av någon som har enorm erfarenhet om hundfostran. Men du har rätt vi avrundar här för vi kommer inte nå varandra alls tror jag och jag respekterar att man inte har samma åsikter.
Nicole Fhors
Well – jag må inte vara den mest erfarna, men jag har erfarna vänner, bekanta och coacher som alla förespråkar positiv träning och som förstår det jag skriver precis så som jag menar det. Så ursäkta om jag inte låter enormt tacksam av det du skriver, det sparar jag åt de som väljer att inte missförstå allting jag skriver och tolka det som de själva har lust med.
Märkligt nog är de barn jag träffat tio gånger duktigare på att lyssna än vuxna. Och du missade kanske det jag skrev, men det är enormt begränsat med barn jag ens har omkring min hund fram tills den dagen han är mogen för att vara kring dom. Jag har ALDRIG skrivit att det är okej för mina hundar att hugga någon, det har du själv tolkat som du vill. Okej att morra? Ja. Okej att vakta? Ja – under vissa premisser som inte innebär att de får AGERA hur som helst. Men för all del, fortsätt missförstå och tolka som du vill och beskylla positiv träning för de olyckor som sker. Det är fortfarande förbannat skevt och fel. Men man ser väl det man vill se.
Louise
Lilla vännen tror du att en morrande hund som tillåts att vakta inte kommer göra ett utfall och med stor möjlighet även hugga för att försvara sin mat/ben? Positiv fostran är och kommer för alltid att vara farligt för hundens medmänniskor även om någon skev hundcoach tror sig veta att detta är den bästa uppfostran. Tur att det inte har hänt någon olycka än när du nu har haft barn i hundens närhet vi får hoppas att den turen håller i sig. Nu sätter vi punkt tycker jag och önskar dig en trevlig kväll med dina barn och familj.
Kram Louise
Jenny
Lousie, en sund hund morrar då den vill ha ökat avstånd. Att vi ger den det visar att vi respekterar hunden som en levande individ med rättigheter. Positiv förstärkning/moderna/mjuka metoder eller va man nu vill kalla det är ett sätt att SE hunden och dess inlärningspsykologi. Jag förespråkar att man LÄR hunden vad som förväntas av den i vårt samhälle… inte att vi förtrycker deras naturliga beteenden igenom att bestraffa ”bort” dem, för att de ska fungera med oss. Man vill lära hunden vad som är ok samtidigt som den tillåts att ta egna initiativ för att få växa som individ. Bestraffar man bort ex morrande… ja DÅ kan jag lova att det till slut är många hundar som hugger, det vill säga om de nu inte är för rädda att få obehag och det enda man lärt dem är att bli hjälplösa, inte våga vara varken hundar eller individer och inte ta några som helst initiativ. Det är INTE va jag vill ha iaf!
Vi som använder oss av positiv förstärkning har absolut regler och rutiner för våra hundar. Vår metod fungerar för att hunden får utrymme för att va just hund, för att vi respekterar hunden/dess beteenden/språk och för att vi LÄR den vad vi förväntar oss av den. Era hårda metoder/ bestraffning fungerar också, MEN det är stor skillnad på vad hunden faktiskt LÄR sig. Genom att bestraffa bort ett beteende med skrämsel/hot/stryk/obehag undantrycker man bara ett beteende och allt som oftast dyker där upp ett annat oönskat beteende istället. Men tyvärr många gånger blir resultatet inlärd hjälplöshet, hunden har gett upp, den finner sig i allt och lite till och där står ni och klappar er på axeln och tycker att ni lärt hunden nåt. What?!
Positiv förstärkning=glad/trygg/stabil hund vs. Positiv bestraffning=rädd/otrygg/labil hund…
En hund biter när den känner sig trängd, när det inte finns nån annan utväg för den än att försvara sig, har det gått så långt måste man fundera på VARFÖR den kände att anfall va enda alternativet. Bara för att jag KAN ta benet ifrån min hund gör det inte att jag prompt måste göra det för att visa att jag bestämmer. MEN jag måste ju lära hunden att jag SKA kunna göra det om jag måste nån gång. Detta brukar vi då lära in genom ”byteshandel”, jag lär den på så sätt att jag inte är ute efter att stjäla utan jag blir en tillgång. När det gäller barn och hund ser man ju till att man lär barnet att man måste respektera hunden OCH vise versa. Vet man med sig att en hund och ett barn,vare sig det är ens eget eller nån annans, ska va i samma hus och hunden tex ska få ett ben, då placerar man ju lämpligast hunden i sin korg eller annan plats i annat rum, iaf tills barnet är stort nog att förstå/lära sig att låta hunden vara när den äter. Är det nån annans barn så ÄR det upp till föräldrarna att hålla reda på sitt barn och hundägaren att hålla reda på hunden. Hundar har många signaler den gör INNAN den verkligen biter. Hundar som lever i en fungerande stabil flock hamnar sällan i bråk då de läser av varann så bra och ser de där första signalerna som vi missar. Morret är oftast det vi människor ”ser”/hör först och av nån anledning finns det de som tror att ett morr betyder ”akta er människor nu tar jag över”. Tvärt om så försöker de undvika konflikt genom att ”prata”. Tar man bort hundens förmåga att göra sig förstådd genom språket ja då finns där bara kvar denna sista utväg.
Jag känner många hundägare som också är föräldrar som använder sig av positiv förstärkning och det är inge som helst problem.