Okategoriserade

Oregerlig byracka – eller missförstådd tonåring?

Hur tänker du på din hund? Om din hund? Och hur påverkar det er verklighet? Jag har funderat väldigt mycket på det där i perioder, särskilt när det händer saker kring egna hundarna eller det uppstår diskussioner kring hund/hundägarskap. Funderat på hur andra benämner sina hundar när de talar/skriver om dom, hur jag själv gör det och framförallt har jag en tid varit extremt medveten om hur jag tänker på mina hundar. Hur jag tänker om dom och det de gör. Jag funderar ofta kring samma sak i min relation till människor också, har jag senare insett. Jag försöker in i det längsta jobba med hur mina tankar får mig att se på andra levande varelser (jag lyckas inte alltid, nej) för att jag in i det längsta verkligen vill se gott i andra. Jättesvårt ibland, verkligen. 

Varför, kan man fråga sig, gör jag det? För att jag tror att det påverkar hur vi ser varandra mer än vi tror. För att jag är är mer eller mindre säker på att jag kommer att hantera situationer bättre, vara mer rättvis, mer hänsynsfull och ha en bättre känsla för en individ om jag tänker gott om den. Jag förstår att det kanske låter lite luddigt, men låt mig ge ett exempel från en situation som uppstod igår:

Eldar hade en dålig kväll. Han var snarstucken, grinig och lite sådär som ett treårigt barn kan vara när dom är allmänt missnöjda med tillvaron av diverse orsaker. Eldar, när han är sådan, blir lite som Gollum i brist på ett bättre sätt att förklara det på. Han smög runt hela kvällen och samlade in rester av gamla tuggben som han och/eller Smella gömt utomhus, gömde de sedan på nytt under sin filt (upptäckte vi senare) och så låg han där ovanpå sin benhög och såg misstänksamt på resten av församlingen i huset. Det trots att inte en enda människa eller hund brydde sig om hans ben, egentligen. Jag har ingen direkt regel mot gömmande av ben/leksaker utomhus, det skapar vanligtvis inga problem härhemma, men jag brukar ändå gå runt ofta och samla upp i synnerhet tuggben som ligger framme i förebyggande syfte. Men givetvis missar man ett och annat ben som ligger bra gömda/kamouflerade – särskilt Eldar är VÄLDIGT duktig på att gömma sina ben där de verkligen är svåra att se. Han är smart på det viset. Anyways. Senare på kvällen börjar Eldar släppa sin misstänksamhet och det här med att ligga på filten och hålla koll på sina skatter, han slappnar av mer och vi börjar trixa lite. Det är bara det att mitt i det hela kommer Smella, som befunnit sig med Erik, farandes rätt in i Eldar som ”sitter vackert” (Eldar tycker fortfarande att det är lite läskigt då han har lite att jobba med rent balansmässigt) och det blir så tokigt att dom surnar till på varandra och ryker ihop snabbt som attan. Jag reagerar rent instinktivt; går in och bryter grälet genom att helt sonika lyfta bort Eldar därifrån. Jag är inte säker, nu när jag tänker efter, om Erik kanske tog Smella också. Det gick så väldigt snabbt nämligen. I alla fall, jag lyfter bort Eldar för att lugna ned honom och sätter mig halvt i ryggsäck. Och det går väldigt fort och lätt att få honom lugn och situationen under kontroll igen. Men. Det visar sig senare när jag borstar tänderna att jag visst blivit rätt bra tuggad på under tumultet när jag griper tag om honom och han reagerar med att fäkta runt med munnen. Jag har nämligen inte känt det när det hänt, utan reagerar bara någon timme senare på att jag är märkligt svullen runt ena underarmen och är redigt öm. Förstår att jag kommer få rätt fina blåmärken med tiden.

Och det är nu jag kommer till poängen: 
Här kommer jag nu till ett slags vägskäl – vare sig det är medvetet eller omedvetet – vad gäller mitt sätt att hantera det som just hänt och känslorna som per automatik strömmar upp. Det är här jag gör valet att tänka ”jäkla byracka som bet mig – som bet sin egen matte!” för att sedan gå och skälla ut hunden eller tänka ”aj då, vad tokigt att han inte hade koll på sina egna tänder och jag hamnade i skottzonen – och jäklar vad Eldars stressnivå måste varit hög och vad tokigt att jag missade den” och sedan analysera vad det var som hände, varför det händer och hur jag ska förebygga en liknande situation i framtiden. Jag kan välja att se min hund som en dum idiot som är jävlig, eller jag kan välja att se min hund som en underbar individ som helt enkelt inte klarade av att hantera sina egna känslor i ett svagt ögonblick. Och det här gör hela skillnaden för hur jag är tillsammans med min hund. Och kanske för hur han är med mig med. Visst blir jag redigt förbannad ibland – när jag har ett svagt ögonblick och inte klarar att hantera stressen – och jag har säkert höjt rösten någon gång också, säkert ryckt till hårdare än jag tänkt mig i kopplet när jag låtit frustrationen få utlopp under dessa snart två år och någon enstaka gång tagit tag i nackskinnet när jag blivit riktigt rädd. Men det jag in i det längsta verkligen försöker låta bli att göra är att tänka på, prata om och se på min hund som en dum byracka som är elak och ute efter att skada och jävlas för sakens skull. För jag tänker att den dagen jag låter sådana tankar ta någon som helst plats i mitt huvud och min kropp – den dagen kommer chansen/risken att jag agerar utefter dom vara SÅ mycket större. För i den här relationen är det faktiskt på mig det ligger att vara den mogna, den som tar ansvar, den som vänder andra kinden till och den som är trygg och pålitlig. Liksom en förälder behöver vara i relationen till sitt barn som just sparkat den hårt på benet för att den fick ett utbrott.

Det finns en stor – och i mina ögon viktig – skillnad i att ryta till sitt barn:
”Vad dum du är – bete dig inte som en idiot!” och lugnt säga ”Jag ser att du är ledsen, men det där gjorde faktiskt ont på mamma – det är inte okej att slåss.”
Och jag tror att just den här detaljen är precis lika viktig i relationen till min hund. 

Picture

Eldar har just haft ett långt pågående utbrott över att inte få springa efter diverse renar. Eldar är fortfarande ganska stressad (vilket jag som känner honom tycker att det finns spår av i ansiktet) när bilden tas. Att skälla och bråka med honom hjälper inte alls och får oss bara att må sämre, så vi sätter oss istället ned för att lugna ned, finna oss igen, titta på utsikten, prata ordlöst en stund och sedan försöka på nytt. Min hund, som i andras ögon skulle kunna vara en riktigt ”oregerlig plåga som man aldrig skulle haft med sig på semestern”, är i mina ögon en helt vanlig tonårsgrabb vars känslor blir för stora för hans kropp ibland. Och med handen på hjärtat – har jag ändå inte själv varit i precis samma sits i mitt liv?

No Comments

  • Tirild Oftedal

    ”Jag ser att du är ledsen, men det där gjorde faktiskt ont på mamma – det är inte okej att slåss.”
    Och jag tror att just den här detaljen är precis lika viktig i relationen till min hund.
    – Frågan kanske blir; hur skall du säga till Eldar att det gjorde ont på dig och att det inte är OK att skydda sitt ben (eller vatten eller mat) på det sättet?

    • Nicole

      Ser det som ett långsiktigt arbete – där mycket handlar om förtroende. För JAG får ju ta hans ben, eller mat eller pilla på honom. Men det handlar också om förtroendet hundarna emellan. Två hundar som fortfarande lär känna varandra. Där jobbar jag aktivt med att inte bara låta dom båda veta att jag är den som sköter situationen, men också med Smella för att hon ska veta vart gränserna går och att det inte är okej att flyga på någon annans mat (vilket hon hemskt gärna gör utan att tänka sig för). Och det fungerar för oss. Att det blir problem en gång innebär inte att det är en vanligt förekommande situation. Men jag skriver om det för jag tycker inte jag har något att hymla med – och vet att där är så många därute som ibland hamnar i samma situationer men inte vågar prata om det.

      I en situation där frustrationen leder till ett slags omriktat beteende – som i det här fallet – handlar det ju inte om att skydda sitt ben eller vatten. Eldar förstår mycket väl att det gör ont när han tuggar på en, jag är helt övertygad om att han inte menade att göra illa för isf hade det faktiskt blivit mer än ett blåmärke (som i sig inte säger så mycket eftersom jag får blåmärken extremt lätt) men han blev så jädrans stressad av att jag tog tag i honom i tumultet att det slog över. Precis som det kan göra för en människa. Eller mellan hundar. Men han biter sig inte fast, utan släppte också markeringen i samma ögonblick han förstod det var mig han fått tag i, något jag anser vara av stor vikt och viktigt att komma ihåg. Jag överrumplade honom och då kan det bli fel ibland. Det är således lika mycket mitt fel som hans.
      Jag kan inte gärna gå tillbaks en halvtimme senare (när jag upptäckte jag blivit gnagd på) och tala om för honom att han gjort fel, eftersom det inte är det minsta konstruktivt för någon av oss.

      Att gå emellan när det blir grums mellan hundar leder ibland till att man själv får sig en nypa – så är det helt enkelt. Det innebär inte att hundarna är ute efter en och därför är det inte alltid värt att ta en strid. Jag vet människor med världens mest harmoniska flockar, där det likförbannat kan bli tokigt ibland och man då behöver gå emellan – och riskerar att få sig en nypa.

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *