De senaste dagarna blossade det upp ännu en stor diskussion på ett av de mindre husky-forumen på Facebook som jag är med i. Det började med ett inlägg om en kille som var oerhört förbannad över att hans ”byracka” bitit honom när han försökte ta ifrån honom en blöja som hunden hittat ute på promenaden och som blivit utskälld av en förbipasserande när han ”läxade upp” sin hund genom att grabba tag i hunden, ruska om honom och lägga ned honom i backen. Ungefär så. Vad som hände i den specifika situationen vet jag inte, även om jag kanske har mina egna teorier efter att ha diskuterat saken, men ett som är säkert är att detta inlägg i forumet väckte
mycket starka känslor och åsikter från de flesta håll. Särskilt när det börjades prata om alfa-positioner, hur hunden utmanat ledaren och därför behövde en hård uppläxning och att hundar ska veta sin plats. Särskilt dessutom, eftersom det gällde huskies som ju ”nästan är varg” och därför kräver hårdare hantering, menade somliga. Återigen blev det så väldigt tydligt hur dominans-normen vad gäller hundträning/-hållning fortfarande ligger djupt rotad i många, många människor därute. På sätt och vis kan jag förstå det – jag har själv varit påverkad av normen och synen på hur hundar (djur generellt)
bör tränas och uppfostras även om jag med handen på hjärtat aldrig riktigt trott på det innerst inne och faktiskt känt mig ganska ledsen över det under hela min uppväxt. Djur har alltid varit något jag
instinktivt velat samarbeta med snarare än dominera över; en känsla jag utvecklade redan som barn när jag gick i ridskola. Och samtidigt som jag kan förstå hur man kan påverkas av gamla normer – ibland utan att ens veta om det – så kämpar jag verkligen med att förstå hur man inte kan vilja öppna upp för nya perspektiv, ny forskning och trevligare sätt att träna djur på. Kanske för att det innebär att egot i så många fall får en käftsmäll när man inser att man gjort/tänkt fel och inte kan så mycket som man trodde? (I know, för jag har varit där.)
Anyways… Efter den heta diskussionen mellan de två olika lägren började jag fundera. Det vill säga mer än jag vanligtvis redan funderar över ämnet. När jag satt där och funderade och googlade och läste och rannsakade, hittade jag än en gång tillbaks till Marlenes blogg, som i mångt och mycket varit en ledstjärna för mig sedan Eldar flyttade hem till oss. I ett inlägg där hon funderar kring det där med rangordning och dominans länkar hon till en mycket tänkvärd, inspelad föreläsning av etologen och hundforskaren Per Jensen, där han pratar om forskning kring sociala strukturer hos varg och hund och hur dessa ter sig i relation till människan. Nu vill jag rekommendera den vidare; be er att se/lyssna på den och själva ta er en funderare över det här med den dominansmodell som lever kvar inom hundträningsvärlden. Är det ändå inte dags att tänka om?
Vem är högst i rang i vår familj? Ingen och alla, vad jag ser. Här tar vi och här ger vi – allting på lika villkor.
No Comments
Pälsklingar
Det får mig att tänka på Freddy Worm Christiansen, som studerat varg och hund i över 35 år. Han hade själv riktiga vargar hemma, förutom hundar, och en vargtik, Uni, kom så långt att hon godkändes på fyra olika hundprov, bla polisens korningsprov. Hon deltog dessutom i en mängd hundarrangemang. Han sade att det var helt omöjligt att träna en varg genom att använda hot och straff, vargen slutar då helt att samarbeta. Endast positiv förstärkning funkade. (Han har skrivit boken Hundars och vargars beteende). Att en hund kräver hårdare tag för att den ”nästan är en varg” är alltså rent hittepå, en ursäkt för att de som gillar att behandla sina djur så ska kunna fortsätta. För det blir tillfredsställande för människor att göra så, man får ur sig frustration och aggression själv på det sättet, det är mycket belönande. Det är snart 6 år sedan jag skaffade första egna hunden och då gick över till klickerträning och jag kämpar fortfarande mot impulser att göra otrevliga saker (koppelknyck, trycka till osv) just pga av tidigare nämnda orsaker.
Marie
Åååå vad jag njuter när jag läser din blogg om dina fina hundar, du verkar så otroligt äkta genuint intresserad av dem och bryr dig verkligen om dem på djupet så att de ska ha det allra bästa, jag lär mig även mycket om själva rasen av det du skriver då jag själv har en Siberian Husky men med lite schäfer i. Min Husky är nog tyvärr inte så dresserad som dina är men tycker självklart han ändå är det finaste som finns. Vi kämpar så med att få honom sluta med att hoppa på folk när de kommer men han lyssnar inte riktigt på det men vi kämpar på för att få bort det beteendet. Tack för denna härliga blogg där du bjuder på händelser ur din/ er vardag med de finaste Eldar o Smella
Nicole
Tack för fina och snälla ord Marie. Jag tror att det som framförallt alltid drivit mig, vad gäller djur särskilt, är en geniun önskan om att förstå dom – det viktiga för mig i hundägarskapet är närheten, samhörigheten och relationen, inte så mycket allt det andra egentligen. Det är sådant jag får på köpet, som en bonus 😉
Sen vet jag inte om mina hundar är de mest väldresserade, haha, det beror nog på vad man har för syn på vad som är väldresserat 😉 Smella är folkgalen, hoppar gärna upp för att stjäla uppmärksamhet och klappar. Eldar är ju inte särskilt folktokig eller folkintresserad – med honom kämpar vi på helt andra sätt då han har lite sociala svårigheter i sin kommunikation med och förtroende för människor utanför familjen. Alla har vi våra saker att kämpa med – hundarna är våra älsklingar ändå 🙂