Process

Vi har rätt vettiga grannar här. Ur ett hundägarperspektiv är jag verkligen lättad över att möta människor som verkar varit med förr när det gäller hundar i behov av utrymme och som behöver mer tid än andra för att våga sig nära. Här är det ingen som tränger sig på eller får för sig att klappa. Ett par dagar i rad nu har vi mött en av våra närmaste grannar, en man som tidigare haft schäfrar, och jag har fått ett par goda tillfällen att öva mötena med Eldar. Han blir tydligare och tydligare med vad han vill, i mina ögon. Tar ut sitt utrymme tydligare, nosar i marken och visar upp en större variation av lugnande signaler. Jag blir duktigare på att se det också, nu när han gör det mer tydligt. Grannen, som vi mötte även idag på senaste långpromenaden, stannar alltid till när han ser oss, vare sig han kommer farandes i bil eller gåendes. Och varje gång vet jag att han gör det för Eldars skull, snarare än att prata med mig. ”Det blir lättare bara du får vänja dig” brukar han säga till Eldar och så står han alltid kvar en stund för att Eldar ska få tid på sig att välja hur han vill göra, vare sig det blir att ta ut större avstånd eller komma fram och nosa av. Eldar brukar börja med det första, men ändrar sig oftast och går sedan fram för att nosa. Försiktigt och inte helt säkert, men han får både tiden och utrymmet som tillåter honom jobba med sig själv. 

Idag hände något nytt. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska tolka det, men jag tror att det tyder på att det är en process som pågår i honom. En process som är jobbig, men nyttig och god. Grannen, som idag stannade till med bilen och öppnade dörren för att låta Eldar komma fram, sträckte försiktigt och sakta ut handen en aning. Inte för att klappa, men för att Eldar skulle få nosa och liksom komma fram till att handen inte är någonting farligt eller hotfullt. Och efter det där första avståndstagandet kom Eldar mycket riktigt fram och nosade runt, kring ansikte och ben. Så skymtar han den lilla, försiktiga rörelsen med handen och blir med ens väldigt osäker. Jag förstår det för att han i samma sekund gnyr till på ett vis som tyder på ängslan hos honom och börjar trampa med tassarna. Och i samma ögonblick som det händer gör han en ansats att markera – MEN ångrar sig mitt i, tänker liksom efter och istället för att markera på det där instinktiva sättet, så sluter han bara munnen runt grannens öppna handflata. Försiktigt och mjukt. Lika mjukt som när han och jag myser och han vill ”hålla” min hand. Grannen nickar åt mig för att säga allt är okej när han ser att jag – inom loppet av samma sekund – gör en ansats att bryta Eldar. Han gnyr ängsligt till igen, släpper handen och backar undan några steg. Det är det som är så tydligt med Eldar; han vill inte göra någon illa och han ängslas alltid över att han inte lyckats hejda sig själv i tid. Han kan ofta bli liksom ”liten” efteråt, krypa upp och pussas oroligt på ett sätt som jag tolkar som någon form av ånger. Skuldmedvetenhet. Jag vet inte om det är jag som förmänskligar det hela, eller om det faktiskt är så att han är så medveten om att han gjort ”fel” att han på något sätt ber om förlåtelse för det han gjort…

Efteråt dröjer det bara några sekunder innan Eldar ruskar på sig, skakar av sig stressen. Grannen nickar igen och ler mot mig. ”Var lugn, det där var helt okej” försäkrar han igen – han ser nog att jag ängslas jag med. Så vinkar han och säger vi ses och kör vidare. 

Någonting händer i Eldar. Jag ser det ofta och jag ser det tydligt. Hur han allt oftare stannar upp och tänker efter innan reaktionen kommer. Som om han resonerar med sig själv, i brist på annat sätt att förklara det på. Jag ser det vid kloklippningen, fästingplockande, borstande, hundmöten, människomöten… Jag ser det som i en så enkel sak som att ta på sig selar (för ett halvår sen var selar fortfarande jobbigt för honom) eller hoppa in i bilen. Processen. Och jag inser att den inte endast sker i honom utan även i mig. För jag vet med mig att även jag har att jobba på. Att jag under det första året med honom blev minst lika reaktiv – alltid redo till försvar eller med olika strategier nära till hands. Någonting händer i mig. I oss. Och jag vet inte riktigt vart vi är på väg just nu. Men jag tror att det är bra. Jag tror att det blir bra.