Närhet

När man lever med en hund som Eldar, en vars närhet och tillgivenhet inte tillkommer vemsomhelst eller syns hela tiden, lär man sig uppskatta närheten med honom långt mer än man gjorde innan. Redan från början har jag nog varit ganska noga med att lägga band på mig själv – låtit honom komma till mig istället för tvärtom – i hopp om att han på så vis ska känna sig trygg med mig. Veta att jag i alla fall inte tänker tränga mig på honom i onödan. Givetvis har det inte alltid blivit som jag tänkt mig, ibland slinker det ner en hand över hans rygg när jag tänkt på annat och ibland har jag behövt komma in i hans sfär på mitt initiativ för att sköta om ett sår eller ta på honom en sele. Vissa saker har han med tiden lärt sig att acceptera – och man kan se på dom bitarna hur han med tiden blivit mer och mer rationell i sitt sätt att hantera dom. Som att ta på sig promenadselen.

För ett halvår sedan sprang han och gömde sig. Vägrade komma fram trots att han visste att han skulle få gå ut (vilket han ju älskar). Han kunde ligga under bord och stolar och gnälla/tjuta frustrerat över att han inte visste hur han skulle både slippa selen och komma ut i naturen. Jättejobbigt var det – både att se/höra honom och att vara den som hela tiden skulle försöka lirka fram honom. Jag vet inte hur många olika sätt vi försökte på innan jag såg förändringen. Hur han plötsligt började våga sig ett steg närmare och ett till. Och fast han ibland, rent instinktivt, gjorde en ansats att vända om och gömma sig, så kunde man se tydligt att han kämpade med sig själv och bestämde sig för att komma mot mig istället. Sakta, sakta. Och jag vande mig vid att vänta ut honom – för det var det som fungerade bäst. Att ha största tålamodet på jorden. Den största förändringen skedde nog i samband med att vi köpte en ny sele – Metizon – då han fakiskt slutade gömma sig helt. Och även om han idag gnäller lite på grund av sin egen beslutsångest när selen åker fram, så kommer han till dörren och tar själv steget över tröskeln, in i selen och lyfter själv sina ben för att jag ska kunna trä på den. Han är inte överlycklig, men han är inte längre så obekväm att det är världens största grej. Och så snart han fått på sig selen ruskar han på sig, får rikligt med beröm för att han varit duktig och så är han samma glada unghund igen, redo för äventyr utomhus.

Så. Ibland har det varit bra att inte ge sig – men jag har samtidigt försökt finns balansen mellan det och att inte tränga mig på. Vissa dagar jättesvårt, andra är det inte ens något man reflekterar över eftersom det blivit vana att göra så.

Men efter påskhelgen har jag återigen försökt ta ett steg bakåt, framför allt när det kommer till kel och klappar. Delvis för att jag vill vara säker på att jag är lyhörd inför vad Eldar försöker kommunicera. Men också delvis för min egen skull. För att jag vill vara säker på att jag förstår honom rätt och är välkommen när jag är nära. För att jag vill veta att och om han är bekväm nära mig. Så jag har tagit ett steg bakåt och försökt se det mer utifrån. Så snart jag skymtat en lugnande signal har jag backat lite till, gett honom utrymme och lyssnat.

Så när Eldar hela dagen idag själv uppsökt kontakt med mig – inte bara kontakt utan närkontakt – så är det inte utan att det värker lite extra i hjärtat av glädje och kärlek. Och jag kan inte riktigt hjälpa att ögonen liksom tåras lätt av lättnad. När han på morgonen ”ropar ut mig” på bakgården för att sätta sig i mitt knä, trycka sin kropp mot mig med all sin tyngd för att bli kliad och masserad över skuldror och rumpa, ja då känns det som att hjärtat mitt ska explodera av glädje. När han gräver ned sitt huvud i min famn under lunchpromenafen, vrider hela kroppen och liksom slår en kullerbytta för att det är så skönt att mysa, då passar jag på att verkligen njuta av varje sekund han ger mig i hans närhet. Då klappar jag mig själv på axeln (vilket inte är alltför vanligt måste jag erkänna) för att jag lyssnat till min magkänsla – för att jag lyckats bli en person i hans liv som han tyr sig till på eget initiativ. För när kel och mys inte längre är en självklarhet med sin hund – finns inga ord som kan beskriva tacksamheten och hur mycket det betyder att vara den som får släppas in.