Okategoriserade

Det är en hårfin linje mellan lycka och sorg

Det har varit en mentalt intensiv vecka. Jag har slängts mellan ytterligheter i känslospektrat utan dess like och ska jag vara ärlig har jag nog fortfarande inte landat. Jag märker det på hur svårt jag har att fokusera och greppa mina tankar. Det enda som egentligen gör det lättare är att skriva. Så jag skriver hela tiden just nu. 

Det blev en kort vistelse i hemorten. Tog första bästa tåg ned för att kunna vara med min familj och få en chans att träffa farmor. Jag kände på mig redan när jag satt på tåget att det skulle vara sista gången. I mindre än 48 timmar var vi där, Eldar och jag. Spenderade större delen av måndagen till att vandra runt i den lilla byn som är min hemort och däremellan återhämta oss efter resan. Det tog på bådas våra krafter – även Eldars trots att han sov nästan hela vägen från Stockholm. På tisdagen promenerade vi bort till kyrkogården där min farfar och ena bror vilar. Eldar var skogstokig och döv, helt stirrig av alla spår efter vilt han plockade upp på vägen dit. Och jag alldeles för trött mentalt för att orka bråka med honom när jag visste det inte var lönt, så jag band honom vid höften för att slippa dragkampen. Det måste ha tröttat ut hans huvud lika mycket som mitt, för han däckade snabbt och ordentligt så snart vi var hemma igen. Och på kvällen bar det av till farmor. Eldar vilade i bilen medan jag, min syster och mamma var uppe för att sitta hos henne. Vilken chock det var att se min en gång så runda och rödkindade lilla farmor, alldeles tunn och pytteliten. Hon pratade inte, men jag visste att hon tog in vår närvaro. Vi var där i nästan två timmar. Dom andra småpratade, men jag förmådde inte säga mycket. Satt bara där bredvid farmor och strök över hennes hår, så som hon så många gånger gjort på mig som liten. Någon timme efter att vi lämnat henne och jag satt mig på tåget med Eldar kom beskedet att hon somnat in. Eldar låg i mittgången på tåget och sov vid det laget – hade gjort så sedan tåget började rulla – men nästan i samma ögonblick jag fick beskedet per telefon, kom han och lade sig vid mina fötter. Precis som han gör just nu när jag sitter och skriver detta. Han stuvade in sig där under bordet och sätena på något vis. Och jag vet inte om det var en tillfällighet, kanske det, men det kändes som om han förstod jag behövde hans närhet. Han låg kvar där resten av resan. Trots att han annars alltid ligger i mittgången.

Han har varit väldigt närhetssökande sedan dess. Helt galen utomhus (det är dags för oss att komma ut och dra – det har inte hunnits med alls den här veckan) men världens mysigaste inomhus. Han har växlat mellan att ligga vid mina fötter, till att ligga i mitt knä. Trycker kroppen tätt intill mig så jag nästan tappar balansen ibland. Jag vet inte om jag inbillar mig ibland, men jag tror han förstår. Hur mentalt och känslomässigt slut jag känner mig just nu. Är så fruktansvärt trött och även om jag sover stora delar av dygnet – egentligen så fort jag inte är ute med Eldar – så känner jag mig inte det minsta utvilad. 

Mitt i allt håller vi på att sälja lägenheten i stan och köpa hus en bit utanför. Det är fotograferingar, visning och begravning. Allt på en och samma gång. Och man liksom kastas från den ena ytterligheten till den andra. Glädje och sorg i en enda kaotisk känslokakafoni. Det är tur vi har Eldar som håller ned oss på jorden lite mitt i allt. Jag vet inte hur jag ska förklara tacksamheten och kärleken för den hunden annat än att beskriva honom som min ängel från ovan. 

No Comments

  • josefine

    Det är tur att du har fina Eldar som något stabilt i en annars smått ”kaotisk” period som skiftar från glädje till sorg. Har haft så mycket stöd i Moya och Kenai när det en period bara var skit. Otroligt hur mycket dem bidrar med 🙂

    Grattis till husköpet ännu en gång 🙂

Lämna ett svar till josefine Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *