Vi växer

Det kommer stunder i livet – och hundägarskapet – då man ibland kan få en glimt av framtiden. En liten föraning av hur det en dag kan komma att bli om allting vill sig väl och fortsätter i samma riktning. De senaste tre dagarna har varit sådana för mig. Jag har iakttagit Eldar, hans sätt att hantera situationer som jag vet att han tycker är väldigt jobbiga, och sett glimtar av framtiden. Ibland mer än glimtar faktiskt – det har ibland känts som om vi förflyttats två år fram i tiden och lämnat den turbulenta unghundstiden bakom oss. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den känslan, när man står där och liksom ser på det som händer som svävade man ovanför allting, utanför sig själv och lite på distans. Det är en lite surrealistisk upplevelse som bara blir mer surrealistisk när man kommer på att det faktiskt är på riktigt.

Eldar har alltid varit en individ med en stor integritet. Han har sitt personliga space som är väldigt viktigt för honom att skydda – och det har vi fått acceptera, lära oss att förstå och jobba runt/med. Utan tvekan har det varit den största utmaningen med Eldar. Det är fortfarande den största utmaningen med honom. Vissa dagar har vi slitit våra hår i frustration, blivit nästintill osams över hur vi ska göra en så ”enkel” sak som att klippa klor och vi har på vägen gjort fel tusentals gånger – som vi i vissa fall har behövt jobba med för att rätta till. Eldar är väldigt tydlig i sin kommunikation, har alltid varit, och där finns ingen tvekan om saken när man gör fel med honom. Mot honom. Jag tror man bör vara både blind, döv och totalt oförmögen att plocka upp sinnesstämningar/energier för att missa när Eldar är obekväm med någonting. Och kanske är det just den biten som hjälpt oss allra mest. Han stora ärlighet i vad han upplever, känner och tänker göra. Det har hjälpt mig att förstå vart begränsningarna ligger och när/var/hur jag ska reagera och agera för att hjälpa oss båda i situationen. Där finns ingen på jorden som varit en bättre läromästare i att rensa mig själv från negativ energi, som Eldar. Och trots att det varit en väldigt tuff resa hittills på den fronten, så kommer jag vara honom evigt tacksam för den lärdomen. För det krävs en väldig fingertoppkänsla när man träder in i hans privata sfär utan att ha blivit hundra procent inbjuden på hans villkor – någonting jag aldrig upplevt i samma utsträckning tidigare med de hundar jag känner/känt. Det är trots allt en enorm skillnad på att bli inbjuden i den privata sfären och på att mer eller mindre invadera den. Det senare är det Eldar upplevt med mycket främlingar. En invasion. 

Men idag kan jag se hur han växt. Hur vi har växt genom våra svårigheter. Hur vi sakta men säkert lär oss att lita på varandra, läsa varandra och ta oss igenom jobbiga situationer tillsammans istället för var och en på sitt håll. Eldar bjuder in oss mer och mer för varje dag, söker idag närhet på ett sätt han inte gjorde för några månader sedan, har mer tålamod med tassar och dylikt (även om det fortfarande är ett känsligt område)… Det tar tid, men jag är säker på att vi kommer till en punkt där det inte längre känns som att bestiga ett berg varje gång man ska besöka veterinären, klippa klor eller ta ut en rosentagg ur hans tass. Och inte bara på det området – utan jag kan se hur enormt mycket han växt i hundmötena, i hur han hanterar sin egen stress och istället börjar använda sig av diverse lugnande signaler. 

För att ta ett par konkreta exempel: 

• I söndags kom vi igenom samtliga tassar och fixade klorna på nästan 10 minuter. Inga onödiga konflikter och Eldar kunde slappna av betydligt mer än tidigare. Det här är något som för 1-2 månader sedan tog minst en timme. Och för 3 månader sedan tog det mer eller mindre fyra dagar – en tass om dagen och oftast utspritt på varannan dag – så nästan en vecka egentligen. För att stressnivån blev så hög att Eldar inte fixade att hantera den – och vi lyckades sällan få ner den tillräckligt för att kunna fortsätta. I det läget var det bästa alternativet att faktiskt göra något helt annat och lägga ner kloklippningen för dagen. För jag vill inte vara den hundägaren/matten som pressar min hund så långt bortom sin gräns att han börjar markera mot mig för att han inte ser någon annan utväg. Det har hänt någon enstaka gång, när jag varit dum och inte respekterat/läst de signaler jag fått. Menat väl, men gjort fel. Jag tror att många, kanske alla, hundägare hamnar där någon gång – även om inte alla hundar svarar med att försvara sig själva, utan vissa istället liksom krymper och försöker göra sig så små att de försvinner från jordytan. Jag vet inte hur många olika klippa-klor-tekniker vi testat, men ingenting har varit rätt för oss. Så fick vi plötsligt en dag (julafton faktiskt) – när vi hade slut på idéer – för oss att plocka upp Eldar i famnen, ungefär som man håller en bebis över axeln när den ätit. Erik höll om honom, som i en kram, samtidigt som han masserade och kliade honom, medan jag klippte. Så turades vi om att ”fågelkvittra”/prata lugnt med Eldar (vilket har en lugnande effekt på honom) och plötsligt gick det ganska lätt att komma igenom tassarna. Och det har funkat för oss, blivit vårt sätt att använda oss av våra styrkor – Eriks kroppsstyrka (hehe) och inre lugn, min snabbhet med klosaxen och fågelkvittret och en position som Eldar känner sig rätt så bekväm i. Må så vara att vi behöver vara två man för att det ska gå smidigt – men so what? Hellre samarbeta än att motarbeta. 

• Gårdagens miljöträning – särskilt hundmötena – var över all förväntan! Eldar och jag begav oss ut på promenad med siktet inställt på Odenplan (min kusin bor där och har ganska nyligen fått barn så vi tyckte det var dags att få med henne ut en sväng) och såg det som ett tillfälle att träna miljö, möten med människor/hundar och jobba kontakt. Under de nästan fyra timmarna vi spenderade utomhus mötte vi tusentals hundar, av alla de sorter, energier och på alla möjliga avstånd. Alltifrån hundra till mindre än en meter. Eldar förvånade mig enormt på det planet! Vi mötte flera hundar som visade ett stort intresse för oss – två utav dom på ett väldigt otrevligt vis – men Eldar följde med mig utan konstigheter och var väldigt lyhörd. Använde sig av lugnande signaler som aldrig förr och behövde hälften av gångerna inte ens godis för att ta sig förbi. Stressade inte upp sig nämnvärt och släppte hundarna utan minsta problem. Ett enda frustrationskall på hela dagen and that was it. Och det var ett möte jag trodde skulle vara helt hopplöst – alldeles för oväntat och en hund som var helt fixerad vid Eldar, vars ägare inte brydde sig om att hala in den för fem öre så den i princip var vid mina fötter på en trottoar där vi inte hade möjlighet att väja undan. Men ett  skall, lite drag i kopplet och jag kunde bryta Eldar så snart vi inte hade den andra hunden framför oss. Utan godis och med bara ett bestämt ”passera, Eldar”. Kanske (sannolikt) hade det gått ännu lättare om jag själv hade känt mig mindre stressad i just det mötet. Men vad är ett halvdant möte när man ställer det mot ett femtiotal fantastiska? 

• Gårdagens människomöten var riktigt fina! Mötte ett par tre stycken som ville stanna och prata och hälsa på Eldar. En mötte jag på bussen hem – en ung kille som först lite klumpigt tänkte klappa Eldar på huvudet (inte okej) men som jag hann förekomma. Märkte att Eldar dock var väldigt nyfiken, snarare än att han försökte skygga undan för handen, så jag sa till killen att låta Eldar nosa av honom först utan att han klappade, vilket han lyssnade på. Och Eldar klättrade i princip upp på honom för att få nosa av! Var väldigt närgången och nyfiken. Slutade fint med att killen kunde klappa Eldar över bröstet och that was it. Ett annat väldigt fint möte hade vi med två ordningsvakter på perrongen vi passerar på vägen hem. Den ena får syn på oss och utbrister ”Herregud vilken vacker hund! Något i särklass!” och jag får syn på en stor, skäggig karl och hans mindre, kvinnliga kollega. Jag ser på Eldar att han genast fattar tycke för mannen och bestämmer mig för att gå fram till dom. Säger, för säkerhetsskull, att dom ska låta Eldar nosa av dom utan att klappa, men ser tydligt att mannen är helt med på noterna och helt klart varit med förr. Nosa, nosa och Eldar bestämmer sig för att mannen är en riktigt kul en, gör flertalet lekinviter (valpiga och lite burdusa sådana – precis som han gör med Erik). Han och mannen leker lite smått, men Eldar lyssnar genast när jag säger åt honom att ta det lugnt. Lyhörd som fan till min förvåning. Kvinnan är förtjust med mer osäker – något som Eldar snappar upp snabbt. Han nosar av henne, men gör inga lekinviter, men han bjuder däremot in henne för att klappa honom. Trycker sig mot hennes ben och sätter sig vid hennes fötter, som han gör när han känner sig trygg hos folk men känner att de är lite på den försiktiga sidan. Eldar gör samma sak med Eriks mamma och syster. Är tillgiven, men lugn och försiktig med dom. Där står vi sen och pratar hund i närapå 15-20 minuter. De berättar anekdoter om hundar de mött i jobbet – hur speciella de kan vara att handskas med – och om egna hundar. Visar bilder och utbyter erfarenheter. Mannen berättar om familjens shiba och hur mycket av det jag berättat om Eldar liksom påminner om deras. Och varannan minut suckar han över Eldar och hur vacker han är. ”Jag har sett huskies förr – men ingenting som den här” säger han gång på gång. Jag kan bara stå där, idel leenden och stolt som en tupp. 

• Bussfärd, vistelsen i innerstan, tempot, pulsen och människorna. Nemas problemas. Eldar verkade relativt oberörd och var väldigt lätt att ha att göra med. Kunde trixa och parkoura, leka, träna passivitet och köra kontaktövningar utan konstigheter. 

Det är i sådana ögonblick jag tycker mig kunna se en glimt av framtiden. Av den fantastiska, mogna hund jag vet att Eldar en dag kommer bli. Jag säger kommer och inte kan bli för att jag vet med mig att det här är en hund jag vet har potentialen och möjligheten att komma dit. På samma sätt som jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa honom dit. Det är dagar som de tre senaste jag plötsligt kan se frukten av de frön vi under det gångna året sått och vårdat. Hjälpts åt att ta hand om genom motgångarna. Vi är inte i mål – om man nu någonsin riktigt är det – men jag ser nu hur vi har växt och växer genom resan. Hur allt det snåriga och krokiga bär med sig erfarenheter, lärdomar och insikter som vi kanske aldrig skulle fått om det bara varit lätt. Och det var precis det jag behövde se från Eldar för att känna mig lugn inför veckans ettårskontroll hos veterinären. Framsteg. För jag vet det kommer bli en utmaning för oss båda. Men bring it on. Vi ska bli hejare på veterinärbesök också.