Hundspannet

Ett utav draghundförarens stora jobb är att komponera sitt spann på bästa vis för att skapa bästa möjliga förutsättningar. Att förbereda hundarna för sina respektive jobb, experimentera, analysera, se varje individ och finna ut vart i spannet den kommer mest till sin rätt. I den här texten ska vi titta lite närmare på hur ett spann är uppbyggt, vad positionerna innebär för hunden och hur man kan tänka när man ska sätta ihop sitt egna draghundsspann.

 

På fjälltur över Harafjället med Yabasta’s tävlingsteam 2016. Längst fram ser ni hunden Hero (tillhörande kennel Husky Heroes) – en riktigt häftig ledarhund jag haft turen att uppleva i arbete.

Positioner i spannet

 

Ledarhunden – en nyckelroll

Inget är så viktigt för ett välfungerande hundspann som duktiga ledarhundar – de är spannets motor. Ledarhunden har den största nyckelrollen i spannet och det är inte för intet som förare ständigt är på jakt efter individer som kan fylla de stora skor en ledarhund behöver kunna fylla. En hund som går i led har ett två viktiga huvuduppgifter; de ska styra spannet rätt och de ska sätta tempot för att driva spannet framåt. Det må låta enkelt, men var och en av dessa uppgifter är betydligt mer komplexa än de låter.

Dessa hundar ska förstå och följa kommandon så pass att de inte bara kan leda spannet rätt, utan också förbi störningar och genom tuffa eller kniviga förhållanden. De ska sträcka ut linan och sätta ribban för farten spannet ska gå i, men de ska också kunna motivera resterande hundar att följa med i tempot även när de börjar bli trötta och möra. Ja, faktum är att dessa ledarhundar till och med ibland ska kunna motivera även sin trötta förare – eller övertyga den om att det ibland inte är människan som vet bäst. Till exempel om det råder tveksamheter över ett spår som går över den frusna sjön. Många gånger har de dessutom ett helt fantastiskt lokalsinne och utvecklar med tiden ett imponerande spårminne; där föraren är vilse kan de leda spannet på rätt väg igen.

Den komplexitet rollen som ledare innebär ställer stora krav på individen, det är ingen tvekan om saken. Inte alla hundar kommer trivas i rollen eller ha rätt egenskaper för att bli en riktigt exceptionell ledarhund. Eller leda alls. Många hundar kan tränas upp och bli helt okej, ja till och med ganska duktiga ledarhundar som klarar av jobbet i dom allra flesta lägen. Men den där ledarhunden med det lilla extra, den där ledarhunden som får hjärtat att slå frivolter och som tar en igenom de krångligaste av situationer, den har oftast fötts med vissa specifika egenskaper som gör att där finns en alldeles särskild fallenhet för uppgiften. Det finns en anledning till att man gärna avlar på bra ledarhundar. Folk som hållit på länge vet att genetiken spelar in, jämte träning och personkemi mellan förare och hund. För det är onekligen så att det finns hundar som går väldigt dåligt för en viss ägare, men som blir en nyckelhund i spannet hos en annan.

Så vad är där för egenskaper man ofta hittar i bra ledarhundar?

Den egenskap man ständigt kommer fram till, när man talar med andra draghundsförare eller söker i texter, det är det som kallas för ”arbetsskalle”. ”Dragskalle”, ”vinnarskalle” eller kort och gott ”skalle”. Det man menar är att där i hunden finns ett väldigt starkt och naturligt driv att gå framåt, att jobba och att ta sig fram även när motståndet är tungt. Det är en inneboende stark vilja, en mentalitet och egen ambition du inte kan trolla fram – utan den finns redan där djupt i hunden. En energi och en intensitet. Mycket av de andra egenskaperna kan tränas upp, men inte det.

Nästa viktiga egenskap är lyhördhet i kombination med förmågan till självständigt tänkande. En ledarhund behöver ha viljan att samarbeta, göra rätt och följa sin förares kommandon, men samtidigt mod att våga ta egna beslut ibland och stå på sig när den blir ifrågasatt. Kanske kan man kalla det för självförtroende eller tillit till den egna förmågan. Däremellan behöver det finnas en balans och ett gott förtroende mellan hund och förare.

Duktiga ledarhundar – eller hundar med potential att bli duktiga ledare – har också ofta en stark ansvarskänsla och tycker om att leda. Att gå i täten. Många är det som menar att du ser det här direkt på en hund, som om det är en helt självklar position för dom redan från start. Vissa känner sig hemma i rollen från dag ett. Andra gånger kan det ligga där inuti dom, men med ett större behov att bygga och stärka självförtroendet på sikt. De ledare som har en stark ansvarskänsla har också ofta en känsla för sitt spann – både storleken på det och för de andra hundarna.

Nu är det ju sällan så att en individ är helt perfekt på alla områden; alla har de styrkor och svagheter. Ofta kan man därför använda sig av två ledare som går samman i täten och som, i bästa fall, kan komplettera varandra. Den ena kanske är exceptionellt kommandosäker i alla lägen, medan den andras styrka är att hålla uppe fart och entusiasmera spannkamraterna. Kanske är den ena en rutinerad mentor åt en yngre lärling. Att lära in grunderna i jobbet som ledarhund är något som går relativt snabbt, men att vidareutbilda för att få en riktigt duktig ledarhund, finslipa egenskaper och moment.. Att bygga vidare på kunskaper, forma och utveckla relationen förare och hund emellan, ja det tar inte bara flera år utan också väldigt mycket tålamod och fingertoppskänsla.

Hundar som föds med den typen av enorma driv och ”skalle” som nämnts ovan är ofta hundar som redan från början ställer stora krav på sig själva. De är otroligt ambitiösa och duktiga på att pressa sig själva! Av just den anledningen är det också viktigt att inte ställa för stora krav, för tidigt. Att låta det ta tid och låta hundarna mogna, få tid att växa, processa och återhämta sig. Det är så otroligt lätt hänt att man använder sina bästa ledarhundar i led jämt, på varje träningspass, och det är ju inte alls så konstigt egentligen att hamna i den fällan. Självklart vill man använda en duktig ledarhund när man har den! Men återigen – tålamod. För tro det eller ej – det går faktiskt att bränna ut en hund. Särskilt unga, lovande, ambitiösa vovvar som alltid vill göra sitt allra bästa och lite till.

 

Point/Swing

Hundarna som går direkt bakom ledarhundarna går i en position som kallas för ”point” eller ”swing”. Dessa hundar är ofta duktiga på kommandon och kan backa upp ledarhundarna i styrseln av spannet, samt hjälpa till att sträcka ut linan. Det är också en position som ofta används när en hund befinner sig under upplärning till att bli ledarhund, men kanske ännu inte är mogen att gå längst fram eller som kanske behöver få öva sig i led men utan den stora psykiska påfrestning som det kan innebära att gå som ledarhund. Så småningom kanske man sätter fram de unga lärlingarna som nu ska få testa sina vingar i led på egen hand och låter de rutinerade mentorerna gå i point för att stötta upp och guida rätt. Här kan du faktiskt också finna hundar som är otroligt duktiga på kommandon och som skulle kunna vara riktigt duktiga ledarhundar, de har allt som krävs utom en sak; de trivs helt enkelt inte med jobbet som ledare.

 

Wheel

Wheelhundarna är de hundar som går längst bak i spannet, allra närmast släden/fordonet. Dessa hundar har som uppgift att med sin blotta styrka och kraft att hålla ut släden tillräckligt i kurvor och svängar, d.v.s. hjälpa till med styrseln av den, samt att föra fordonet framåt. Ofta sätter man därför starka, kraftfulla hundar i den här positionen. Då wheel-positionen medför mycket belastning så är det av vikt att hundarna som går mycket i den positionen också har starka kroppar – och framförallt starka ryggar – för att förebygga t.ex. överbelastningar. Det finns också selar som är utformade speciellt för hundar som går mycket bak, just för att motverka skador och omfördela belastningen.

I wheel sätter du inte gärna en hund som är bakskygg eller på annat vis skräms utav att saker låter eller rör sig bakom dom. Inte heller är det helt optimalt för den hund som haft höft- eller ryggskador om linans fästpunkt är låg (som den ofta är på en släde).  Däremot kan wheel vara en position där du sätter in stökiga, bångstyriga och/eller unga hundar som du gärna vill ha lite extra koll på.

 

Team

I större spann så finns även den position som kallas för ”team”. Teamhundarna utgörs av alla de hundar i spannet som går emellan point/swing och wheel. Det spelar ingen roll om det är två eller tio hundar däremellan, allting räknas som teamhundar. De hundar som går här behöver inte vara särskilt specialiserade på någonting utan deras viktigaste jobb är att följa hundarna framför, springa och dra. Här kan man med fördel sätta yngre, nya och/eller orutinerade hundar. Det är en position som inte kräver fullt lika mycket av individerna, som de övriga positionerna gör. Varken mentalt eller fysiskt. Samtidigt tillåts du som förare att ha lite extra bra uppsikt över team-individerna.

 

Musher

Längst bak i hela spannet, bakom hundar och släde/fordon, där hittar vi förhoppningsvis en förare – eller som det också kallas – mushern. Ibland är det lätt att glömma bort att även människan bakom hundarna ingår i teamet. Att denna människa kan vara både en stark och en svag länk som kan bära eller brista. Musherns uppgifter är ganska många; att skapa en god relation till hundarna, vårda/rå om dom och se till att de får den näring, samt träning som krävs för att klara av sina respektive jobb i spannet är de viktigaste punkterna.

Väl på släden är en mycket viktig uppgift att – med ledarhundarna som en kroppslig förlängning av sig själv – verbalt styra spannet med kommandon. Därför är det ganska viktigt att även mushern är duktig på höger och vänster (tro mig, den är inte alltid given! 😉 ) och har hyfsad koll på vägen. Det är också musherns jobb att se till att de arbetande hundarnas arbetsmiljö är så säker som möjligt, t.ex. genom att se över så att utrustningen är hel och anpassad efter det arbete som ska utföras. Att känna sitt spann och sina hundar, hålla ett vakande öga över dom och se till att ingen skadar sig eller arbetar för långt över sin förmåga, det ingår också i musherns uppgifter. Och att – om nu olyckan ändå är framme – se till att den skadade individen får rätt sorts behandling eller rehabilitering. Att känna sitt spann och sina hundar går också ihop med förarens körstil; det är din uppgift som musher att finna ut när och hur dina hundar jobbar bäst. Och hur ser de ut när de jobbar riktigt bra – kan du förtälja de subtila skillnaderna med blotta ögat? Kan du känna den kollektiva energin i ditt spann när den är på topp – eller när den inte är det? Behöver hundarna mycket uppmuntran och verbalt stöd för att göra sitt bästa? Eller störs de kanske av dina hejarop och föredrar att få jobba ifred? Vart går gränserna för hur hårt de klarar att pressas? Gäller olika saker för olika individer? Ja, fingertoppskänsla krävs inte enbart när mushern utbildar hundarna, utan den är en stor faktor i allt som har med hundkörningen att göra. Att ha tålamod, mycket tålamod, är en annan viktig bit hos en musher. Det är en egenskap som ibland finns naturligt i en individ, men som många gånger är något som får tränas upp över tid. Hundarna brukar vara duktiga på att hjälpa till med den punkten, om man är ödmjuk nog att ta till sig och lyssna när de visar vägen.

Musherns uppgift är också att rå om och vårda sig själv, fysiskt och psykiskt, för att kunna ta hand om sina fyrbenta arbetskamrater samt underlätta arbetet genom att ibland själv kunna bidra med sina krafter.

Man kan sammanfatta musherns jobb med att efter bästa förmåga se till att spannet – på individnivå och som helhet – har så goda förutsättningar som möjligt att lyckas. Med träningen, på fjällturen eller på tävlingsbanorna.

 

 

Harafjällstur med lånade Yabasta-vovvar. Marlenes lovande unghund Gantu och en ivrig Pakwa (tillhörande kennel Snowzilla’s) i led, 2016.

Att sätta ihop sitt spann

Att sätta ihop ett spann där alla hundar kommer till sin rätt är en betydligt enklare uppgift för den förare som har många hundar att välja mellan, det är ett som är säkert. Har man inte så väldigt många hundar, ja då kan man helt enkelt inte vara lika kräsen då det inte finns så himla många positioner att välja emellan – och inte heller så mycket valmöjligheter vad gäller individer. Förhoppningsvis har du åtminstone en hund som kan gå i led och det är det viktigaste; att ledarhundarna kan sitt jobb. Huvudsaken är att där finns någon form av styrsel på spannet, någon som kan kommandon, lyssnar till sin förare och sträcker ut linan.

Många gånger väljer man ändå att flytta runt sina hundar i olika positioner, åtminstone på träning, för att alla ska få chansen att utvecklas och för att man själv ska få en chans att utvärdera deras respektive talanger och kunskaper. Det finns faktiskt också en mening med att ibland låta hundarna vila från sina vanliga positioner; mentalt och fysiskt. Att låta de gå på olika platser innebär nämligen att belastningen blir lite mindre ensidig, samt att de får lite olika typer av mentala utmaningar som variation.

Personligen utbildar jag gärna alla mina hundar till att klara av att gå i led, ta kommandon och styra spannet. Alla har inte lika stor fallenhet för det och det är väldigt tydligt för mig vilka som trivs bäst vart (och vilka jag helst använder vart), men jag tycker jag vinner mycket på att ha hundar som åtminstone förstår jobbet och grunderna oavsett position. Det gör att jag kan rotera mina hundar och att jag inte står helt utan ledarhund om någon av mina två bästa ledare av något skäl inte kan gå med i spannet. Eller om den kanske helt plötsligt behöver vila och därför sättas bak i spannet en stund. Ibland händer det nämligen saker på en tur som gör att du av ett eller annat skäl behöver ändra om i spannet; då är det skönt att ha lite alternativ. En annan stor fördel är att jag upplever att jag lär känna mina hundar bättre, deras styrkor och svagheter, när jag ser dom arbeta på olika platser i spannet. Vilka som behöver extra stöttning och vilka som inte behöver det i lika stor utsträckning, till exempel. Vilka tar kommandon och hos vilka har ordförståelsen inte riktigt befästs? Finns där kanske någon som absolut inte trivs i en viss position och varför? Gör jag bäst i att låta den slippa eller finns det fall där det handlar om att bara finna rätt nyckel till utveckling?

Det vanligaste man ser när ett spann sätts ihop det är att hundarna går i par och att det i fram går en eller två ledarhundar. Ibland kan man även se det som kallas för solfjäder; alla hundar går jämte varandra i lika långa linor. Och ibland kan det vara skönt att kunna ha vissa hundar placerade utan partner överhuvudtaget. Hur man parar ihop individerna i spannet kan se väldigt olika ut. Antagligen finns där lika många tankesätt som det finns förare, men här följer ett par ganska vanliga exempel:

Har du en ung, lekfull och/eller strulig hund kan det vara en fördel att sätta den jämte en rutinerad mentor som inte dras med i stöket eller kanske bäst att låta den hunden gå ensam. Många unga, heta hundar kan vara extra stökiga just i starter och de första kilometrarna. Vanligt är att de nafsar och stökar med hunden som går jämte, men att det då ofta släpper när den värsta överskottsenergin och stresspåslaget från starten släppt. Det finns individer som absolut inte kan gå jämte varandra och där det av säkerhetsskäl kan vara klokast att dela på dom. Det kan också vara tvärtom; två individer som jobbar extremt bra samman och därför med fördel sätts jämte varandra. Där har vi till exempel ledarhundarna som kompletterar varandra. Ibland finns det hundar som inte tycks sticka ut särskilt mycket förrän man plötsligt befinner sig i en knivig sits. Det kanske handlar om ospårad terräng, tuffa väderförhållanden, att bryta nya spår eller köra en väldigt teknisk bana. En nära vän till mig hade till exempel en hund som hon alltid satte fram i led när de andra hundarna var trötta, tagit ut sig lite för snabbt och liksom tappat luften litegrann. Tiken hon satte fram var inte den snabbaste, jämnaste eller den vassaste ledarhunden i spannet, men av någon anledning hade hon alltid krafter kvar när de andra börjat känna sig möra. Och när det väl gällde så steg denna tik in som räddaren i nöden, snörade på sig ledarhundsskorna och tog spannet hela vägen hem igen. Min första husky, Eldar, var inte den bästa draghunden med den största arbetsmoralen och han hade hundra-och-en egenheter för sig. För det mesta behövde han någon att jaga för att gå riktigt bra, han hade liksom inte det där egna starka drivet. Körde vi i lite större spann hamnade han därför ofta i wheel eller team, där man kunde ha lite extra koll på honom och där hans huvud fick vila. Men, hans styrka låg i att han var oerhört kommandosäker och därför kunde jag ofta sätta fram honom eller tala specifikt med honom när jag ville få ut spannet på ospårad terräng, göra en u-sväng eller utföra andra tekniska moment. Eftersom han var stor och stark och envis kunde han på så vis dra med sig flertalet hundar på rätt väg. Så snart vi hamnat rätt igen, utfört momentet, ja då kunde han återgå till sitt dagdrömmande medan han joggade på.

Vissa hundar har egenheter för sig som innebär att de behöver hamna på vissa positioner för att träningen ska flyta på. Ibland varar de hela livet, andra gånger kan det handla om utvecklingsfaser som förr eller senare går över. Och vissa saker kan man helt sonika träna bort, med lite tålamod. En av mina tikar kunde jag en period inte köra närmast diket när det varit regnigt ute; då skulle hon prompt slänga sig ned i minsta vattenansamling för att plaska runt. Inte för att hon var varm eller törstig, utan för att hon helt enkelt älskar vatten såpass att hon totalt får kottar i öronen när hon ser det. Det var under en period en alldeles för stor frestelse för henne och hon kunde inte motstå sin impuls att bada. Ibland stöter man på hundar som är så väldigt bestämda att de absolut inte vill vika av från kända vägar eller köra rundan på ett annorlunda vis än vanligt – ”nej, här har vi alltid tagit höger och då ska vi göra det idag med”. Jag själv brukar försöka motverka sådana tendenser genom att försöka vara lite kreativ och inte alltid ta samma svängar eller sammansättning av vägar när vi kör våra ”hemmarundor”. Det finns också hundar med egenheter såsom en stark tendens att dra åt antingen höger eller vänster. Ibland ”växer” det bort när hunden funnit rätt balans i selen, medan det andra gånger kan vara en indikation på att något inte står helt rätt till. Ibland kan det vara så enkelt som att selen inte är rätt. Vissa hundar krabbar (som det heter när hunden drar snett) mer eller mindre hela livet. Dessa hundar går ofta olika bra beroende på vilken sida i spannet de placeras på.

Att alltid observera sitt spann när de arbetar är någonting man lär sig väldigt mycket på. Du märker ganska snart, om du är lyhörd, när en hund går i fel position eller inte känner sig helt bekväm med sin roll. Under fel omständigheter kan faktiskt även en riktigt bra draghund verka oduglig i spannet. På samma vis kommer du märka när en hund har fallenhet för ett visst jobb, hur den med rätt förutsättningar börjar blomma ut. Av oss förare kan det kräva inte bara tålamod men också ett öppet sinne och flexibilitet. Det här med att verkligen lära känna sitt spann, spannets kollektiva energi, varje individ och vart de hör hemma är nämligen en process som kan ta lite tid. Kanske behöver den också få göra just det. Ibland mognar saker och ting bäst i sin egna takt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *