Kategori: Valp

Nedräkning

Det är nu bara några få dagar kvar tills Sally flyttar in och jag har de senaste dagarna jobbat med att checka av listan med saker jag velat ha i ordning innan dess. Det är saker som försäkringar, valpsäkring av trädgård och hem, inköp av halsband och valpsele och givetvis någon leksak… 

När kvinnor (och djur!) väntar barn är det ju inte helt okänt att de mot slutet av sin graviditet går in i någon form av ”nesting-bubbla”. Allting ska ordnas, fixas och vara redo inför bebisens ankomst och man dundrar fram med en sjuhelsikes frenesi för att hinna checka av allting på den mentala listan. Jag är ju totalt ointresserad av att ha egna barn i framtiden, det har jag alltid varit, men tro sjutton att det här med nesting ändå är någonting som verkar hända även med mig. Det slog mig först nu när jag satte mig ned här. Att det är därför (delvis) det bott en stress i min kropp som gjort det svårt att sova det senaste. 

Häromdagen var vi iväg och handlade in halsband och sele till lilltjejen, utöver lite annat smått. Vi kom också hem med en hundbädd då samtliga reades ut, samt två Nonstop-dragselar som såldes ut för en spottstyver. Den ena dragselen bör passa Ratchel och den andra, något mindre, tänker jag kan bli perfekt till Sally den dagen det blir dags att börja köra in henne. För dom pengarna var det liksom inte något att ens fundera över.

Då jag haft en lugn vecka på jobbfronten har jag lagt mycket av min tid på att städa upp hemma, noga gå igenom eventuella svagheter i staket och hundgård där en busig valp kan ta sig ut eller komma till skada. Det är en otroligt skön känsla att stryka saker på listan! 

Bild

Sally (ljusa längst fram) med syskon springer ikapp i spåren över Viggesjön. Duktig tjej som redan springer i led 😉 Foto: Marie Israelsson

Eldar och Ratchel känner nog på sig att någonting är på gång. Dom iakttar mig med stor nyfikenhet där jag springer runt och donar, följer uppmärksamt med i säkringsarbetet i trädgården som jag delegerat till Erik och som vanligt känner de av mina nerver. Ju nervigare jag är, desto lugnare är hundarna på något vis. Nu när det varit snart ännu en vecka av isgator så har vår dragträning stått helt stilla och bytts ut mot skogspromenader, mer klickerträning och ökade mängder berikning. Det funkar, men är som alltid himla trist när det blir avbrott i träningen som vi själva inte riktigt kan påverka. Idag kommer vi gå ut och reka vägarna lite i hopp om att det kanske kan vara körbart imorgon, om det så måste bli canicross. Det skulle vara skönt om de fick springa av sig ordentligt innan helgen. 

Ja, det är en spännande tid på gång. På lördag morgon sätter vi oss äntligen i bilen upp till Sundsvall och uppfödare Marie med familj. Som vi längtar!

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget. 

Throwback Thursday: And they call it puppy love

Det är som julafton fast bättre de gånger jag finner mig sitta och bläddra i fotoarkivet och kommer över glömda skatter. Det är så mycket bilder – minnen – som faller i glömska. Och jag är så glad att dom finns där att återupptäcka!

För nästan precis ett år sedan nu var vi förbi nere hos Marlene och Yabasta-flocken för tredje gången efter det att valparna hade fötts. Valparna som jag varit med och nappflaskematat, vägt, socialtränat, oroat mig och gråtit över. Accelerating-kullen kommer alltid vara sådär extra speciell för mig. De var mitt första riktiga möte med aveln och det enorma arbete en seriös avel innebär. Ett arbete som många gånger innebär både glädjeämnen och sorger – mycket av det fick jag en chans att erfara genom både genom Marlene och de veckor jag bodde hos henne för att bistå med min hjälp. Jag minns så otroligt väl hur jag första gången plockade upp en otroligt liten Kite i famnen. Jag minns ljudet, känslan och doften av mjölkersättning och valpmagar som vore det igår. Hur hon alltid somnade på rygg efter maten, med ansiktet fullt av mjölkmustasch och drömde så tassarna sprattlade. Och jag minns den helt makalösa kärlek som överväldigade mig där jag för första gången skulle försöka få en mycket envis liten valp att ta nappflaskan. Mitt i frustrationen kom den. Stormen av känslor och en kärlek som gjorde det svårt att andas.

Det är något väldigt visst med att få vara med sådär, från den allra första början. Inte bara från det att valpen är leveransklar – utan jag menar från början. Att få se dessa individer utvecklas, formas till personligheter och växa upp till kraftfulla draghundar. Att få vara med första gången de öppnar ögonen, när första tanden kommer, när de första gången får känna gräs under sina tassar… Och att sen få uppleva samma individer växa upp och göra det dom är avlade till. 

I påskas under vår gemensamma semester i fjällen fick jag äntligen chansen att själv köra både Kite och Aviar (de två valpar som blev kvar i Yabasta-flocken) i spannet. Det var en otroligt sällsam, ja rent mäktig känsla att stå där på medarna och se dom arbeta. Att veta att desamma hundar som springer där i spannet – som om de aldrig gjort annat – är de hundar som jag följt från mer eller mindre första parkett ända sedan de föddes. Som jag varit med och matat, vägt och tagit hand om. Mina bonusvalpar, som jag älskar som vore de mina egna. 

Det är inte utan att jag känner en enorm ödmjukhet inför det stora jobb som en seriös uppfödare lägger ned i aveln. Allt ifrån det gedigna förarbetet till det att valparna kommer – och de ibland oundvikliga motgångar och sorger som kommer med uppdraget. Det är långt ifrån ett litet jobb, ens när allting går precis som det ska.

Och vem vet, en dag kanske jag får chansen på nytt. Att få komma så nära. Vara med från början igen. Tills dess lever jag på vänners avelsplaner och alla de bonusvalpar jag kan roffa åt mig. 

(Hjärn)Spöken

Hon skyggar för postlådorna och stirrar stint på tegelstenarna som ligger uppradade. Barnvagnar är konstiga och förbipasserande, högljudda människor jätteläskiga.  Ja, det spökar onekligen mycket nu och det slår mig hur lätt man glömmer hur det var att ha en liten hemma.

Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom vissa saker – på något vis är det ändå som att minnet gör lite som det vill. Försätter somliga saker i glömska eller åtminstone väldigt långt bak i huvudet. Det tog faktiskt pinsamt lång tid (ja, flera minuter!) för poletten att trilla ned hos mig vad gäller Ratchels nya, märkliga reaktioner på saker och situationer som hör till vardagen för oss annars. Ibland glömmer man faktiskt att hon är rätt liten fortfarande, för hon är på något vis otroligt mogen och klok för sin ålder. Kanske är det särskilt lätt att glömma för att jag jämför med Eldar och hur han var i samma ålder – ja, han var en riktig barnrumpa med enbart kottar i öronen! Men jag insåg häromdagen, efter en sällsynt märklig promenad, att Ratchel ju faktiskt börjat komma in i en ny fas i sin utveckling; en fas som ofta kommer med spöken i släptåg. Hon är nu dryga åtta månader och det är således inte så konstigt ändå att det händer mycket i henne. Där ÄR mycket som SKA hända nu och många månader fram. 

Jag minns mer än väl (nu när jag tänker efter) hur känslig Eldar var i det här utvecklingsstadiet och hur det spökade under varje promenad en ganska lång tid. Det var plastpåsar och träd, människor i fladdriga kläder och afghanhundar (!), buskar och presenningar. Eldar var kanske inte typen som skyggade i första hand, men jag minns hur han stelt och dovt voffade på precis allt som kändes hotfullt och stirrade ut sina spöken under lugg. Många saker var helt enkelt läskiga. Och jag minns mer än väl hur det satte djupa, djupa spår i honom när han just i början av den här fasen i sitt liv blev påflugen och biten av en annan hund. Någonstans kort därefter började hans utfall i koppel mot andra hundar och det eskalerade ett ganska bra tag innan jag fick rätsida på det. Innan jag förstod sambanden och hur jag skulle jobba med det i just Eldars fall. Jag mår fortfarande fysiskt dåligt när jag tänker tillbaks på när allt det där hände och hur det var där i början när jag var alldeles förtvivlad över tillvaron. Jag minns stressen, frustrationen och den enorma sorgen jag ständigt bar omkring på. Och skammen. Idag tror jag att det är mer jag än Eldar som fortfarande bär på dom psykiska ärren, men det har varit otaliga månader och ja, år av arbete för att hjälpa honom förbi det. Och ärligt talat, för att hjälpa mig själv förbi det. Vi får än idag återfall ibland, både han och jag, men vi har kommit oerhört långt under de senaste två åren. Även om jag glömmer det ibland. 

Bild

Ratchel finner en enorm trygghet i ”storebror” Eldar. Det är en otroligt fin relation som vuxit och växer fram de två emellan.

Söker man efter information och pratar med hundfolk därute är det många som menar att det är en oerhört känslig utvecklingsfas som våra hundar går igenom i den här åldern. En fas som på många sätt kan sätta stora spår hos känsligare individer långt in i framtiden – på gott och ont. Man hör att det är fas där de bör besparas så mycket som möjligt från stora, obehagliga händelser och där trygghet är av enorm vikt. Ska jag vara ärlig så bär jag – efter mina erfarenheter med Eldar – på en hel del rädslor kring den här perioden. Jag vill helt enkelt inte göra fel och har så mycket taskiga saker i mitt bagage som färgar mina tankar. Så för mig blir det därför naturligt att vilja ha en plan för hur jag ska hantera eventuella situationer som kan dyka upp – och framförallt en plan för hur jag ska hantera mina egna känslor kring det hela. Hur gör jag för att inte låta mina spöken sätta krokben för oss framöver? Ett utav mina starkaste vapen i sådana här tillfällen är att jag har ett helt ovärderligt bollplank att vända mig till i form av Marlene och Sarah. Och även vetskapen om att jag också har en erfaren och klok uppfödare att vända mig till med tankar och funderingar när jag behöver. Det är så väldigt ovärderligt att ha den tryggheten; för handen på hjärtat så befinner även jag mig i någon form av spökålder ganska ofta. Och jag behöver trygga och lugna mentorer att vända mig till, liksom jag tänker mig att Ratchel behöver och särskilt nu när det händer mycket i hennes lilla huvud och kropp. Lugn, trygghet och många, goda erfarenheter.
Bild

Lilla hjärtat. Min rackarunge
Så ja, det spökar i både mig och lilltjejen härhemma. Och vår vardag läggs upp därefter, för att stärka och bygga upp istället för det motsatta. Vi ägnar oss åt sådant som är roligt och kravlöst. Undviker onödig stress och obehag. Leker, myser och fortsätter att lära känna, utveckla och stärka relationen oss emellan. Och vi umgås mycket alla tillsammans, där tryggheten är som störst för Ratchel, som är en väldigt flockbunden tjej.

I ärlighetens namn så är nog tryggheten som störst där även för mig; tillsammans med min lilla familj. 

”Jag ska lära dig allt jag kan!”

Bild

”Kom nu, Ratchel. Det gör ingenting att dom tömt dammen. Jag ska lära dig en schysst grej inför sommaren..”

Bild

”Ser du vattnet som kommer ut? Ser du hur strålen går därifrån och hit ungefär? Exakt här ska du anfalla..”

Bild

”Titta nu noga – jag visar och sen är det din tur!”

Bild

”Ååååh DÄR! Nej, jag missade!”

Bild

”Försök igen, du klarar det! Kom, vi gör det tillsammans!”

Bild

”Oj så roligt.. Men vad trött jag blev. Bäst att ha en tupplur i solen.”

Vi bor ihop oss

Dagarna går och vi blir allt mer vana vid varandra, allihopa. Det märks på både tvåbenta och fyrbenta att vi börjat sova lite bättre, mer kvalitativt liksom och att det gör mycket för dagsformen. Vi börjar hitta rutiner som passar oss och hundarna känns mer och med synkade för varje dag som går. Sådana saker märks väldigt tydligt på Eldar och hur han liksom blir mer och mer okej med att släppa Ratchel innanför sin stora personliga sfär även när det inte leks och busas. Ratchel är såklart överlycklig; oj så förtjust hon är i honom, svansar efter och söker kontakt hela tiden. Känner man inte Eldar väldigt väl, spenderar man inte väldigt mycket tid med honom, så ser man kanske aldrig riktigt de här nyanserna. Men i mina ögon syns dom tydligt. Jag kan känna hur hans sinnesstämning förändras och hur han blir mer avslappnad för varje dag. Och jag tror att det gör mycket för honom också att han får regelbundna ”pauser” varje dag där jag ser till att han får komma undan en liten stund och vila ostört och på så sätt bearbeta alla intryck ordentligt. På så vis fungerar han och jag väldigt lika.

Det märks även på Smella att hon börjar se Ratchel mer och mer som en naturlig del av flocken. Hennes behov av att sätta gränser och uppfostra blir allt mindre, hennes signaler blir mer subtila och mjukare. Hon tar det lugnare och känner inte lika stort behov av att hålla konstant koll på nykomlingen när hon busar runt. Det är väldigt intressant det där med hur dynamiken i en flock förändras när den utökas. Det händer saker hela tiden och spenderar man mycket tid med att på lite avstånd iaktta hundarna interagera, så ser man hur relationerna etableras, växer och förändras. Jag kan sitta i timmar och observera våra tre tillsammans. Även när man tror att ingenting händer eller sägs, så pågår där en massa saker i deras kommunikation. Och jag önskar jag hade förmåga att uppfatta allt, men jag vet inte om det ens är möjligt för en människa.

Ratchel fortsätter att nästla sig in i våra hjärtan. Vilken guldklimp hon är! Hon är så otroligt enkel att leva med. Det spelar liksom inte riktigt någon roll vad det gäller, hon tar det mesta med ro och är fenomenalt lyhörd både för mig/oss och de andra hundarna. Igår när vi satt och myste på kvällen hade jag plockat med mig klotången, i träningssyfte. När jag har en hund som Eldar – där hantering varit en stor utmaning från dag ett och något som jobbats otaliga timmar med för att få det att fungera – så känns det oerhört viktigt för mig att lägga krut på hantering med de hundar som kommer in i familjen. Det är jätteviktigt för mig att de ska känna sig bekväma och att där ska finnas ett ömsesidigt förtroende. Jag lägger tid på att pilla på tassar, titta på tänder, undersöka öron och päls, handdukstorka och så vidare. Igår testade jag således att klippa någon klo på Ratchel – och hon tog det med en axelryckning (om hundar nu ryckte på axlarna) så jag klippte en till. Och snart hade jag kommit igenom båda framtassar och hennes största reaktion var att nosa på klotången och busigt försöka sno den när jag lade den ifrån mig. Älskade lilla hund! Hon upphör inte att förvåna mig.

Nu är hon äntligen här!

Nu är det lite mer än ett dygn sedan vi kom tillbaks hem med Ratchel. Hela gårdagen spenderades hos Lisa och Leif och deras hundar. Eldar och Smella var givetvis med och hängde i lekhagen tillsammans med Ratchel, hennes syster Laura och senare även med några av valparnas mostrar. Eldar blev sådär extra förtjust i Kimimela och förtjusningen verkade vara besvarad då de for runt som galningar tätt samman och knappt släppte varandra ur sikte en sekund ens. Jag blir alldeles lycklig av att se hundarna så.  

Som vanligt när vi varit där så går alla former av tidsplaner fullständigt i stöpet. Det är helt enkelt svårt att slita sig och tiden går som alltid alldeles för fort. Men vi kom iväg så småningom. Eldar och Smella somnade innan vi ens hunnit lämna gårdsplanen och jag var inte det minsta förvånad. Ratchel var lite förvirrad först, det var nog lite konstigt för henne att lämna syrran och gänget, men kom så småningom till ro och somnade hon också.

Första dygnet har sedan gått över förväntan. Givetvis en omställning för oss alla och det kommer ta lite tid att landa, som det ju alltid gör, men det känns så väldigt bra det här. Ratchel tyckte allt det var lite märkligt där i början när vi kom hem. Det var så mycket nytt och hon visste inte vart hon skulle börja med sina noggranna undersökningar, så hon for än hit, än dit för att hinna nosa igenom hela trädgården innan hon fortsatte med huset. För att hon inte skulle stressa upp sig under natten valde vi att ta med henne in i sovrummet och stänga om oss. På så vis kunde de andra två sova ostört och Ratchel kom till ro i sängen mellan mig och Erik. Hon verkade trivas rätt bra där i sängen 😉

Det var ganska tydligt att Smella och framförallt Eldar behövde få sova och ta igen sig mentalt, så på kvällen såg vi till att de fick ta det väldigt lugnt rent generellt. Eldar har vi varit väldigt noga med att ge utrymme när han bett om det; för honom är det alltid lite extra viktigt att få återhämta sig mentalt för att inte bygga stress. Får han bara sova ut, i lugn och ro utan att bli störd, så är han snart på banan igen. Av den anledningen lät jag också honom göra Erik sällskap i sovrummet på morgonen när jag och tjejerna steg upp. Ratchel ville ut redan vid femtiden, morgonpigg fröken det där, och Smella hängde på medan killarna tog en välbehövd sovmorgon. Vi hamnade sedan framför tv:n medan kaffet puttrade. Smella och Ratchel bestämde sig båda två för att sitta i knät på mig, så det var bara att kapitulera. Det gör jag så gärna. Jag förstår inte hur vi fick plats där i fåtöljen alla tre, men på något vis finns det ju alltid stjärterum när det finns hjärterum. Båda två somnade så småningom så jag blev kvar där fram tills det att Erik och Eldar steg upp kring nio. 

Resten av dagen har vi tagit det väldigt lugnt. Jag tror att vi alla har haft ett stort behov av en totalt kravlös dag, där vi får återhämta oss och landa i det nya. Man glömmer lätt hur mycket energi det tar såhär i början, hur roligt man än har det. Eldar och Smella har mestadels legat utslagna nånstans i trädgården, medan Ratchel har växlat mellan att busa och gosa, för att sedan somna en stund ovanpå kabeltrumman vi har som avlastningsbord ute. Vilken ljuvlig liten toka hon är! Mot kvällen när det svalnat av lite har även de stora hundarna orkat springa lite och busa med henne mellan vilopauserna. Och när de inte orkat så har hon inte haft några som helst problem med att roa sig själv med alla de hundratals fjärilar som flyger omkring på tomten eller något annat roligt. 

För varje timme som går desto tydligare blir det att hon känner sig mer och mer hemma. Det märks på sättet hon rör sig, hur hon tar för sig och hur hon söker kontakt. Och på det faktum att hon mot eftermiddagen/kvällen faktiskt gått och lagt sig när hon varit trött, till skillnad från gårdagen. Hon har snabbt hittat en favoritplats i den fåtölj som står närmast fönstret mot trädgården. Där har hon nu kurat ihop sig och somnat.

Nu lider dag ett mot sitt slut och känslan av surrealism börjar så sakteliga avta. Sakta, sakta. Nu har vi två otroligt lugna veckor framför oss där allting får handla om att landa och vänja sig vid varandra. Det är lika bra att ni förbereder er på tusentals bilder o historier kring vår lilltjej – här och på Instagram! 😉

Nedräkning

Det är med blandade känslor jag ser temperaturerna stiga obönhörligt. Det har varit tvåsiffrigt på termometern ett bra tag nu, men nu i helgen har det kommit allt närmare 20 grader och inte ens nätterna har varit särskilt kyliga. Jag inser att vårens ”riktiga” dragsäsong faktiskt närmat sig sitt slut (om den inte redan är slut för oss?) och tittar avundsjukt på de bilder och filmer som läggs upp över Facebook och Instagram från de hundkörare som fortfarande kan vara ute och jobba med sina lurviga. 

Samtidigt välkomnar jag sommaren, som smyger sig allt närmare. Min kropp välkomnar sommaren med öppna armar. Värme är likamed smärtlindring och energi för mig. Och visst är det väl ändå väldigt härligt med de sena promenaderna i den ljumma sommarkvällen. De vackra solnedgångarna vid vattnet, långa utflykter med hundarna och heldagarna i trädgården. Vilan är välbehövd och ofta lite underskattad. Det kanske inte är lika mycket fart och fläkt, men jag finner ofta större ro i sinne och kropp. Har ofta lättare att finna balans under årets varmare tid. 

För hundarna innebär den nya värmen att vi närmar oss årets premiärdopp; simträningen kommer med hög sannolikhet ta fart snart. Vi dammar av klövjeväskor och låter spårattiraljerna vädras oftare. Det blir latare dagar i solen och majoriteten av aktiviteterna förflyttas till morgnar och kvällar. Vi tar oss mer tid att bli kreativa med saker som balans- och koordinationsträning, lägger mer tid på massager och mer lågintensiv träning med större fokus på rehab och underhåll. 

Bild

Hundarna spenderar mycket tid i den inhägnade trädgården nu. Här finns mycket att undersöka; livet som börjar vakna kring dammen, fåglarna som bygger bo i träden och djurlivet som rör sig i skogen bakom hundgården. Eller varför inte bara sola?

Bild

Många långa skogspromenader blir det såhär års. Det är fortfarande mycket energi i hundarnas kroppar, men värmen börjar påverka allt tydligare nu.

På torsdag hämtar vi äntligen hem vår nykomling. Det är så väldigt nära nu och ju närmare vi kommer, desto mer längtar vi! Idag ska hon iväg till veterinären för en sista besiktning innan vi hämtar henne och jag väntar spänt på nyheterna som kommer i eftermiddag. Det är så mycket känslor i kroppen nu; förväntan, fjärilar och nyfikenhet; inför vad som komma skall. Och insikten om att vi i höst kommer ha ännu en hund att jobba med, en som faktiskt är stor nog att köras in, är jättehärlig! Det kommer göra så mycket för vår utveckling att få hem lilla R. 

Så ja. Den här veckan räknar vi ned. Inför slutet av den mest intensiva tiden på året för oss och hundarna – och givetvis inför vår femte familjemedlems ankomst <3