Kategori: Valp

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Åter in i valpdimman

För snart en vecka sedan fick flocken tillökning. På en och samma lördag växte Raxeira-flocken med hela tre individer – och några dagar innan dess dök Kangi upp. Det kommer kanske inte som en nyhet för er som följer oss på daglig basis via sociala medier och i verkliga livet, men nog kom det som en överraskning tror jag. 

Att flocken skulle utökas var ju givet, men att det skulle ske så snart har enbart delats med de människor vi har i vår närmsta krets. Det är ju så att saker och ting sällan är givna förrän de faktiskt hänt. Någonting vi fått erfara flera gånger, men kanske särskilt denna vår. Kullar vi hoppats på och längtat efter har inte kommit – och för mig som lätt blir väldigt emotionellt investerad (på gott och ont) har det kommit som enorma besvikelser som hängt kvar länge. Men så dök någonting annat upp. Möjligheter. Nya perspektiv. Och vi bestämde oss för att ge det en chans.

Så, i förra veckan flyttade det in ett litet syskonpar i vårt hem och flock. Cora och Santi, två energiknippen med stora personligheter som tagit både mig och Erik med storm. Vi träffade dom första gången i maj, efter Ånnaboda-utställningen, då jag, Erik och min mamma for till Orust för att hälsa på Tobias och Sara Eliasson. På gården hade de en valpkull vars föräldrar vi var väldigt intresserade av att kika närmare på. Pappa Nordvikens Bonzo var för mig inte en okänd hund då han en gång i tiden gått i Nisse Uppströms spann, men mamman till valparna var mer av ett wildcard. I flocken fanns också tre äldre unghundar som alla var avkommor till tiken Varga. Vi blev kvar i några timmar för att prata hund och umgås med och få en känsla hundarna, samt avslutningsvis kika lite på kullen. När vi på eftermiddagen lämnade Orust var det med en härlig känsla i kroppen – vi förstod att det här skulle kunna vara något för oss. Man blir ju i princip alltid totalförälskad i valpar men den här gången hade vi dessutom fått träffa och bli förtjusta i båda föräldrarna, samt hundarna från den tidigare kullen. Vi mötte också där två andra tikar jag blev oerhört förtjust i; Hel och Vide. Jag kan lova att jag kommer hålla ögonen på dessa två damer i framtiden.

Cora och Santi

Cora och Santi är otroligt roliga små personligheter. De är lika lika som de är olika. Båda har dom massor av energi – de älskar att springa, brottas och busa. Är framåt och orädda, med en stor tro på sin egna förmåga. Jag älskar att iaktta hur de löser problem (båda är duktiga problemlösare!) och tar sig över hinder utan att låta sig stoppas. Cora är snäppet mer självständig än sin bror. Hon söker gärna äventyr på egen hand och känns väldigt trygg i sig själv. Kavat, utåtriktad och full av åsikter. Hon är en liten tik som tydligt tänker mycket och snabbt. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det ryms en mycket skarp liten hjärna i det huvudet. Hennes ögon är fulla av klokhet och djup. Det ska bli otroligt roligt att se vad det blir utav henne när hon växer upp.

Santi är både lugnare och galnare än sin syster. Han är något mer intensiv i sin energi, liksom han är i sitt kontakt-/närhetssökande. Santi rör sig mycket och jag tror han kommer växa upp till en hund med ett mycket stort rörelsebehov, likt sin far. Men Santi älskar också människokontakt. Han är den mjukare av syskonen, den av valparna som alltid är först framme och med stor iver ska upp i famnen. Han är den som alltid vill vila tätt intill, gärna under ens skinn och söker mycket trygghet i närhet. Han är en valp som gärna sitter länge och tittar en i ögonen. Och han är en valp som väldigt snabbt knyter an till de andra hundarna i flocken, som vill vara nära dom. Santi är också en tuff och modig liten grabb, men det är samtidigt tydligt att han finner mycket trygghet i sin syster och är mer flockbunden än henne. Trots att han nästan alltid är i farten så upplever jag honom inte som en stressad individ, utan hans energi är lika intensiv och stor som den är lugn. Jag kan inte förklara det på annat vis. Men i de där ögonen ryms ett enormt lugn, en ömhet – och massor av bus.

Ja, jag är bottenlöst förälskad i dessa två invider. Vilka fantastiska små väsen de är!

Coras ögon rymmer oceaner av personlighet och vishet. Jag kan med lätthet förlora mig i dom.
Santi, min lilla tyfon. Det ryms så mycket ömhet i den här lilla pojken – det är omöjligt att inte älska honom.

Vi börjar nu hitta in i vardagens rutiner, både valparna och jag. De har tagit flytten och omställningen det innebär otroligt väl, allt ifrån den långa resan mellan Orust och Glöte, till att introduceras för en ny flock. Jag ser så mycket fram emot att få se dessa två växa upp, utvecklas och träna med oss. Det känns också otroligt roligt att så många valpar ur kullen hamnat/blir kvar i kretsen. Tobias och Sara behåller tre, liksom våra nära vänner Sarah och Andreas tagit hem en utav kullbröderna. Det återstår fortfarande två valpar i kullen som ska till nya hem – jag håller tummarna för att även dessa kanske hamnar någonstans så att de blir lätta att följa. Det är otroligt roligt att få se en hel kull utvecklas, både i vardag och som draghundar.

Cora och Santi har såklart, precis som alla våra andra hundar, fått nya personliga sidor här på bloggen. Ni hittar dessa uppe i huvudmenyn. Som alltid kommer det tillkomma text och information allteftersom valparna växer upp.

Söta lilla Zam som flyttat till Andreas och Sarah <3 En otroligt go liten grabb!

Jag nämnde ju att vi fått tre nya hundar i flocken i lördags. Och jag har givetvis inte räknat fel! Men jag kommer att spara inlägget om hund nummer tre till nästa gång. Hunden som dök upp som en riktig överraskning – i dubbel bemärkelse. Blue Neptune’s Sureprice <3

Att importera och flyga med hund

Sedan jag hämtade hem Déjà och berättade om nyheten så är det flera som frågat hur det funkar när man importerar en valp och dessutom reser med flyg. Jag har aldrig tidigare varken flugit eller importerat hund, så hela erfarenheten har varit ny för mig.  Den tänkte jag dela med mig av nu. 

Redan när jag tingat Déjà började jag göra efterforskningar. Jag googlade i all oändlighet och frågade bland annat människor i min närhet som jag visste antingen hade köpt valp utanför Sverige eller sålt valp till utländsk valpköpare. Du hittar massor av information om du Googlar. Längst ned i inlägget kommer jag att länka till de sidor som varit absolut viktigast och vars information inte bör missas.

Som valpköpare har man det egentligen ganska bekvämt. Man behöver i stort mest sköta bokning av flyg och detaljerna runt resan, i övrigt är det uppfödaren som står för de viktiga dokumenten och vaccinationerna. Att ha en bra dialog med uppfödaren hjälper jättemycket – då kan man koordinera sig för att saker och ting ska löpa så smidigt som möjligt för alla inblandade.

Bild

Uppfödare Virginie tar farväl av Déjà precis innan incheckning.


​På Jordbruksverket hittar man alla regler och riktlinjer för införsel och transport av hundar och andra sällskapsdjur. Dessa är saker som ska förberedas inför resan.  När man ska föra in en hund i Sverige så kan regelverken se lite olika ut beroende på hur och varifrån man reser och det är varje ägares uppgift att se till att man har rätt information. Inom EU gäller generellt gäller denna checklista:

¤ Djuret ska vara ID-märkt
¤ Djuret ska ha en giltig vaccination mot rabies
¤ Djuret ska ha ett EU-pass för sällskapsdjur (djur som reser från ett land med EU-villkor som inte utfärdar pass ska istället resa med blankett E9.207)
¤ Djur ska anmälas hos tullen
¤ Djur från Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, San Marino, Schweiz och Vatikanstaten ska även ha en djurägareförsäkran


De allra flesta av dessa punkter är uppfödarens uppgift att ordna, men det finns tre punkter du själv behöver kika på. Den första av dessa är om du köper en hund från ett land med EU-villkor och behöver en särskild blankett, den andra är om du köper hund från någon av ovan nämnda stater som kräver djurägareförsäkran. Men om du inte berörs utav någon av dessa punkter, ja då behöver du bara bry dig om punkten som handlar om tullen. 

Att anmäla sig hos Tullverket är verkligen busenkelt. Antingen gör du det på plats när du landar och ska ut ur flygplatsen med hunden – eller så gör du det ännu enklare för dig och anmäler hunden via webben. Supersmidigt! Har man anmält i förväg via webben så behöver man oftast inte deklarera något när man landar. Men det är givetvis klokt att ha alla papper i ordning oavsett, OM någon nu skulle fråga om dom. Att anmäla hunden till Tullverket är en viktig punkt eftersom du annars riskerar att bryta mot lagen om straff för smuggling. 

Bild

Tidigt på morgonen lämnar jag ett svenskt vinterlandskap för att resa mot Genève.


En av de saker som oroade mig mest med resan var hur Déjà skulle uppleva den. Det är ju inte något som vanligtvis ingår i hundens värld – att åka flygplan – och inte heller något som är sådär jättelätt att träna innan avresa. Jag, som levt i många år med en hund med rädslor, ville absolut förebygga så mycket av den varan som möjligt och särskilt eftersom en flytt redan är en stor omställning för en valp som det är. Tillsammans med min uppfödare gjorde jag därför upp en plan för hur vi skulle kunna förbereda Déjà så mycket som möjligt.

En av de största punkterna var att vänja in Déjà vid en transportbur. Vi bestämde därför att uppfödaren skulle köpa en bur – jag stod för kostnaden givetvis – så att de kunde träna med just precis samma bur som Déjà senare skulle flyga i. På så vis kunde den bli så ”hemma” som möjligt för henne. Såhär med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam för den tid som Virginie lade ned på att burträna min valp. Det var så otroligt tydligt, när vi sedan checkade in Déjà, att hon kände sig fullkomligt trygg där i sin bur och hon lade sig genast tillrätta för att sova. Win. 

När du transporterar ditt djur som incheckat bagage måste buren uppfylla flera regler:

  • Buren måste vara gjord av glasfiber eller hårdplast. Burar gjorda av trä, metall eller svetsat trådnät är inte tillåtna.
  • Hjulen måste avlägsnas. Om de är infällbara måste de tas av eller blockeras med tejp.
  • Dörren måste ha ett centraliserat låssystem som fäster låset både i den övre och den nedre delen av dörren. (A)
  • Dörrens gångjärn och låsstift måste sticka upp ovanför och under öppningens vågräta profil med minst 1,6 cm (0,62 tum). (B)
  • Burens två delar måste vara hopsatta med bultar. Andra låssystem är strängt förbjudna. (C)
  • Buren måste vara så stor att djuret kan stå upprätt utan att vidröra taket, vända sig runt och ligga i en naturlig position.
  • Botten i buren måste täckas av en filt, tidningspapper eller annat uppsugande material. Observera att halm inte är tillåtet.

Den här typen av bur finns att köpa i välsorterade djuraffärer eller hos specialiserade återförsäljare. 

Bild

Bild på transportbur. Lånad från KLM:s hemsida.


Har man en liten hund så får den med vissa flygbolag resa i kabinen om där finns plats. Då gäller dessa regler:

  • I en lämplig resväska för djur med maxmåtten 46 (längd) x 28 (bredd) x 24 (höjd) cm. Ditt djur måste kunna stå upp och ligga ner bekvämt.
  • Total vikt på djuret + resväska eller bur får vara max 8 kg (18 lbs).
  • Buren måste placeras under stolen framför dig (därför är raderna vid utgångarna exkluderade). Det är inte tillåtet att ta ur djuret ur resväskan eller buren. 
Under resans gång (om det inte är en väldigt lång flygning) så får hunden generellt inte ha tillgång till vatten eller mat, så man brukar rekommendera att ha både vattnat och matat ordentligt senast två timmar innan flygning. Ha dock i åtanke att hunden även bör vara välrastad innan flygningen!

Senast en timme innan det är dags att gå ombord planet så behövde vi se till att Déjà var incheckad – men detta kan variera beroende på flygbolag så bäst är att undersöka saken och sedan vara ute i god tid. Flyger hunden i lastutrymmet, såsom Déjà fick göra eftersom hon är för stor fördet andra alternativet, då checkar man in som ”specialbagage”. Vid incheckningen får man fylla i blanketter, visa papper och svara på lite frågor. Ofta söker de också noggrant igenom buren för att försäkra sig om att allt är riktigt och att man inte försöker smuggla med dig något olagligt.

Innan jag pratade med flygbolaget så var jag väldigt nojjig och orolig över hur hunden skulle ha det egentligen när den reste i lastutrymmet. Kallt, bullrigt och inklämd bland resväskor? Faktum är att du som tänkt resa med hund incheckad i lastutrymmet kan andas ut. De allra flesta flygbolag idag är noggranna när det gäller djurhållningen; även de har regler att förhålla sig till. Hundarna lastas in så sent som möjligt för att efter största möjliga mån reducera stressen de utsätts för. Ja, jag stod faktiskt tryckt mot fönstret och tittade på medan vårt plan lastades – nojjig som tusan – men sist av allt lyftes Déjàs bur in av en väldigt varsam herre som såg ut att gulla lite med henne genom gallret. Det var enormt lugnande att se! Överlag så var all personal jag mötte och såg hantera Déjà/buren väldigt vänliga  och måna om att både hon och jag skulle känna oss trygga med resandet.

Hundar som ska resa i lastrummet får åka i en speciell avdelning där temperaturen och lufttrycket är detsamma som inne i kabinen, samt så ska ljudnivån vara ungefär densamma. Det finns även belysning inne i den delen. Det är när planen inte har en uppvärmd och belyst avdelning i lastutrymmet som man oftast får ett nej när man försöker boka plats för hund.

Bild

Déjà har precis blivit incheckad som specialbagage och väntar på att flygpersonalen ska hämta upp henne. Hon lade sig genast att vila – tack Virginie för det!

Så kommer då den knepigaste biten av dom alla; själva bokandet av ett flyg där hunden får plats. Eftersom jag är den jag är så började jag med att fråga runt. Googla och läsa recensioner kring de flygbolag som fanns att välja på. Jag ville göra det jag kunde för att försäkra mig om att flygbolaget hade goda vitsord vad gäller djurhantering – och där upptäckte jag snart att både SAS och KLM stod väldigt högt upp på listan. Jag började med att försöka boka med SAS, vilket var betydligt krånligare än jag hoppats. Det är nämligen inte säkert att hundar får följa med, utan det beror bland annat på vad för typ av plan man åker och även på ett större plan så finns där ett maxantal för hur många djurtransporter som får finnas med. När det inte gick att lösa bra med SAS; datum och tider klaffade inte alls; så valde vi att höra med KLM istället. 

RING. Det absolut bästa tips jag kan ge dig vad gäller att boka flyg med hund, det är att prata direkt med flygbolaget när du gör din egen bokning. Det är det absolut smidigaste sättet, du kan oftast få snabbare svar och det sparar både tid och energi. Annars måste du ofta först boka din egen biljett och sedan kolla om hunden får följa med så att du kan göra en bokning åt den. Funkar det inte så måste du avboka din biljett och göra om hela proceduren på nytt. Det var så jag först gjorde med SAS och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket det kunde dra ut på tiden. I mina ögon ett väldigt onödigt stressmoment. Att istället ringa in till KLM och boka allt på samma gång var så mycket skönare! Vi kunde ställa alla frågor vi hade och få svar direkt. Inget krångel, ingen stress.

Vad kostar det då? Detta ser lite olika ut beroende på destination och bolag. 
För hundar som är små nog att flyga i kabinen verkar det ligga mellan 300-1000 kr. I lastutrymmet mellan 350-3000 kr. Det är väldigt noga med viktbegränsningen för hund plus bur och detta kommer man fråga dig om när du gör din bokning. Även detta kan se olika ut i olika flygbolag. De flesta flygbolag tar emot ledar- och servicehundar och det brukar inte kosta något, men en del tar ut en extra avgift om angränsande säte inte kan användas på grund av hunden.

Själva flygresan gick för mig och Déjà hur bra som helst – över förväntan faktiskt! Hon verkade glad, lugn och trygg både vid in- och utcheckning. Hade hållit sig hela resan och troligtvis mest sovit, att döma av hennes nyvakna look när jag hämtade henne bland specialbagaget på Arlanda. Flygpersonalen hade hälsat att hon var världens duktigaste flyghund – ovanligt cool i jämförelse med många andra de mött. Det var jättefint att höra!

Bild

Amsterdam, där vi mellanlandade både på resan dit och hem igen. Smidigare än väntat! Tummen upp för Amsterdams väldigt pedagogiskt byggda och skyltade flygplats 😉

ANVÄNDBARA LÄNKAR: 

För att läsa på kring Tullverket och anmäla sig via webben – gå in HÄR. 
För att läsa mer kring Jordbruksverkets regelverk vad gäller införsel och transport av hund- klicka HÄR.
För att läsa mer information kring IATA:s regelverk för burar – klicka HÄR.

Efterlängtade Déjà Vue <3

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 

Men universum hade lite andra planer…

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar – och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari – exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge – for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag – och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Bild

Jag möter Déjà för första gången, mitt i Geneves stimmiga flygplats.


Flygresan hem gick över förväntan bra. Hur den var att göra med hund ska jag berätta mer om i ett separat inlägg så småningom, för alla er som undrar och vill veta hur det funkar. Det var faktiskt inte alls lika krångligt som jag trott – och all den ångest jag känt, ja den rann av mig helt när jag hämtade upp Déjà på Arlanda efter att vi landat. Hon var så otroligt lugn och trygg. Trots resan och den nya miljön. Fann sig snabbt i allt det nya och svansen viftade ivrigt i luften när hon kom ut i friska luften på väg till bilen. Älskade, frimodiga lilla tjej. 

Nu har vi haft ett par lugna dagar hemma och Déjà har väldigt snabbt kommit in i både flock och vardagen hemma. Det är inte mycket som tycks göra henne bekymrad eller orolig; hon finner sig snabbt i det mesta och har en öppenhet inför omvärlden jag upplever enormt positiv. En av de egenskaper jag älskar absolut mest med henne, utöver just den nämnda öppenheten, är hennes enorma tillgivenhet och entusiasm över att vara nära. Hon sover ännu inne och varje morgon när hon vaknar tar hon jättesats, med varje liten fiber i sin kropp, och fullkomligt kastar sig rakt i min famn. Aldrig har jag väl någonsin mött någon som varje morgon blir så genuint överlycklig och rusig över att bara se mig, efter att en hel natt ha legat jämte mig. Jag blir lika överväldigad av kärlek varendaste gång. Och kanske betyder det just extra mycket för att det inte är så längesedan jag miste min första sådär ordlöst stora, ovillkorliga, fyrbenta kärlek i livet. Och inte heller så himla längesedan jag miste Déjàs gammelfarmor. Smella som alltid, vareviga morgon propellrade sin svans ute i vardagsrummet i samma ögonblick som hon hörde mig vakna på morgonen. Jag hör fortfarande ljudet av den svansen, varje morgon. 

Kanske bidrar det till varför jag blir sådär alldeles extra rörd över sättet som Déjà så öppet visar alla sina känslor, utan att hålla tillbaks det minsta. För precis sådan var Smella. Och det är svårt för mig att inte tänka på henne i samma andetag som jag tänker på Déjà. 

Ja… Universum har genom åren haft många helt egna planer för min räkning. Och kanske är det inte en slump alls att jag, varje gång jag mister någon som står mig riktigt riktigt nära, snubblar över någon riktigt speciell. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att varje gång Gud stänger en dörr, så öppnas samtidigt ett fönster. Och tro fan om inte det stämmer. För nu ser jag det där fönstret stå där på vid gavel och solens varma strålar skina rätt in i hjärterummet. Skapa solfläckar över väggar och i dammiga hörn. Skapa raxeirasJa, det är precis just det här som är ”raxeiras”. Innebörden har aldrig varit tydligare. 

Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

Sally i fårhagen

Det känns verkligen som att våren är kommen nu, på riktigt. Den sista isen har smält bort från vår tomt, här och var har små vårtecken börjat dyka upp och inte minst så har pollenallergin börjat bryta ut. Vi har haft ett par varma dagar nu det senaste och det märks också på hur hundarna allt oftare ligger och vilar i någon solfläck. 

I veckan var jag och Sally iväg på en egen promenad bort till ”vår” fårhage. Det var ett tag sedan jag besökte den nu, så det var ett kärt återseende. Under det kallare halvåret stöter man ibland på ett äldre par som är där och matar fåglar – de har skapat stora oaser med vinterbuffeer för hungriga småfåglar – och just dom mötte vi denna förmiddag. Har man Sally med sig så fångar man lätt människors uppmärksamhet, det är ett som är säkert.
​Hon och det äldre paret hälsade och gosade med varandra, varpå Sally försökte hoppa in i deras öppna bagagelucka där det var fullt av spännande grejer. Vid det laget var hon fortfarande fastspänd i flexikopplet, som hon var mycket snabb med att trassla runt i buskagen med, så jag släppte henne ganska snart så hon kunde röra sig lite mer obehindrat. Under tiden hamnade jag i ett ganska långt samtal med det äldre paret som var genuint nyfikna och fascinerade av det här med slädhundar. De ställde massor av frågor och jag svarade och förklarade efter bästa förmåga. Det är så kul när det händer, de där oväntade mötena som blir sådär riktigt trevliga. Sally spenderade ganska många minuter med att försöka hoppa upp i fågelbufféerna i träden. Hon var inte ens i närheten av att lyckas, men inte gav hon sig för det. Den flickan har envishet så det räcker och blir över! 

Bild

Tjohoo! Sally är en tjej som älskar fart och fläkt.

Så småningom sa vi hejdå och fortsatte in i den enorma fårhagen, hela vägen ned till vattenbrynet. Min plan var att se till att Sally fick göra av med den värsta energin innan vi satte oss ned och åt frukost/lunch och också tränade lite passivitet. Fårhagen är ju ett fantastiskt ställe att träna inkallning på; det är otroligt stort, väldigt blandad terräng med mycket spännande att upptäcka för hundarna, men inhägnat. Det händer sällan att hundarna tar sig från en ände av staketet till den andra, faktiskt. Så stort är det. 

Vi sprang och busade, lekte kurragömma och inkallning. Jag har också så smått börjat introducera balansträning/parkour för Sally, så lite sånt lekte vi också runt med. Efter en stund satte vi oss nere vid vattnet för att äta vår matsäck och bara vara en liten stund. Sally förvånade mig när hon direkt var med på noterna och lade sig tillrätta jämte mig i solen. Så himla mysigt att sitta sådär tillsammans och bara njuta av vädret och sällskapet. 

Bild

”Du glömmer väl inte att dela med dig av maten, matte?”

Det märks tydligt på Sally för varje vecka som går hur hennes självständighet växer. Än så länge går det väldigt fint att vara lös, hon kommer när jag ropar och sticker inte iväg hur som helst. MEN radien växer lite för varje gång och jag får jobba allt hårdare för att vara roligare än omgivningen. Hon är en oerhört tuff och modig liten tjej med ett självförtroende som ibland verkar alldeles gränslöst. Det är egenskaper jag tycker är väldigt trevliga och välkomnar hos en hund, även om det ibland innebär lite extra jobb från min sida i vissa situationer. Som Marlene uttryckte det – man behöver ibland påminna sig själv om att det är en hund med större vilja än förstånd.

Ju mer jag lär känna av Sally, ju fler dimensioner av hennes personlighet som ger sig tillkänna och utvecklas framför mina ögon, desto mer älskar jag henne. Hon har en färgstark personlighet och massor av skinn på nosen, är inte lättskrämd eller ängslig, men hon är samtidigt väldigt mjuk och tillgiven. Hon är fullkomligt HOPPLÖS vad gäller att tigga mat (gärna direkt ur min mun som en svältande haj!), men det är hittills det enda som känns som jobb. Allt annat med henne går så väldigt lätt. Hantering, socialisering, hundmöten, miljöer… Hon känns så oerhört stabil! Och jag hoppas innerligt att det är någonting jag lyckas förvalta väl. 

Bild

Sally tycker det är jätteroligt att leka inkallning när matte blir sådär fånig och glad. Vi kan ju hoppas det håller i sig 😉

Lekträning med Sally

För drygt två veckor sedan, när Sally var ungefär tolv veckor gammal, började hon tydligt visa på en förståelse för vad ”höger” och ”vänster” innebär. Hon följde inte längre bara efter de stora hundarna eller mig utan hon gick längst fram i flexikopplet och tog kommandon helt på egen hand och utan att behöva tänka efter särskilt länge. Plötsligt fick jag en förnimmelse av framtiden…

När man pratar om mänsklig intelligens pratar man om de många olika typer av intelligens våra hjärnor besitter. Howard Gardner var en amerikansk professor i pedagogik och den första att börja tala om multipla intelligenser. Han menade alltså att det inte handlar om huruvida vi är intelligenta eller inte – det är vi alla – utan om hur vi är intelligenta. Vi har våra särskilda talanger och begåvningar, olika typer av kreativitet och fallenheter. De flesta av oss har lite av varje intelligensform i oss, men vi tenderar att ha ett par där vi briljerar lite extra. Får vi sen möjlighet att använda oss av våra egna största intelligenser, då presterar vi också bättre i skola eller arbetsliv. 

Jag har alltid varit starkt övertygad om att det här är något som kan appliceras även på djur – något som hela tiden också styrks mer och mer utav de etologer därute som forskar på kognitiva beteenden. Jag tycker det här är superspännande! Framförallt tycker jag att det är fantastiskt hur vi människor inte längre kan komma undan (på riktigt) med att säga ”äsch, min hund är så dum – han kan inte lära sig nåt, förstår ingenting”. 

I alla fall… Åter till Sally!

Så Sally, min goa och busiga lilla valp, visar på en mycket intressant fallenhet; hon är fantastiskt snabb på att plocka upp ord och sätta dom i en kontext! Med andra ord så utvecklar hon väldigt snabbt en ordförståelse. I förlängningen har jag upptäckt att det inte bara innebär att hon har lätt för att lära sig vad mina kommandon betyder – utan att hon också motiveras och tar åt sig väldigt mycket av verbalt beröm. Hon förstår precis vad jag menar när jag säger att hon varit duktig eller gjort rätt. Hon verkar dessutom motiveras mer av en glad röst än av exempelvis godis. Hur värdefullt är inte det?

Jag har inte decennier av erfarenhet som hundkörare, men jag har under åren snabbt lärt mig hur effektivt och smidigt det är att köra draghundar som verkligen lystrar till och motiveras av en glad, peppande röst. (Andra sidan av myntet är också att de kan ta mycket illa vid sig när rösten blir arg och hotfull.) När det blir tungt och jobbigt och hundarna börjar bli trötta kan de där hejaropen göra hela skillnaden, något som är enormt tydligt på mina egna hundar.

Häromdagen passade jag på att filma när vi var ute på vår lunchpromenad, Sally och jag. Jag hade planerat att vi skulle få in lite miljöträning och valde därför en runda som till stort går längsmed hästhagar och genom en stor, ofta livfull, stallplan. Det gav mig också chansen att fortsätta jobba på kommandot ”förbi”, som jag använder väldigt mycket vid störningar. Det kan vara andra hundar, vilt eller något annat som pockar på uppmärksamheten – så kommandot ”förbi” är nog något av ett favoritord. Just hästar är en störning vi ofta stöter på när vi kör hund här hemmavid, så jag vill gärna se till att mina hundar är vana vid att möta och passera dom utan konstigheter. 

Jag jobbar sedan en tid tillbaks mycket med att öva mig i att se och ta till vara på de träningsmöjligheter som kan dyka upp längs vägen, särskilt med Sally. För det dyker alltid upp något! Det kan vara något väldigt plötsligt, kanske ett möte med ett rådjur, eller någonting som jag själv spontant kommer att tänka på som att t.ex. träna kommandon mellan träden i skogen. Och just det här var någonting som hände när jag filmade, utan att jag egentligen tänkte över det. Det dök upp roliga träningstillfällen – eller som jag kallar det tillfällen till ”lekträning” 🙂 

När jag tittat på klippen efteråt är det himla spännande att se hur väl min snart fjorton veckor gamla Sally förstår vad jag vill och menar när jag pratar med henne. Jag får många tillfällen att testa hennes ordförståelse genom lek, öva på kommandon, signaler och moment jag vill ska sitta i ryggmärgen på henne i framtiden. Och hon är helt klart en intelligent tjej! 😉

Lekfarbror

Det är när jag sitter där med kameran i hand och iakttar dom i smyg som det slår mig hur otroligt mycket Eldar växt. Hur hans språk utvecklats och blivit mer nyanserat. Det finns en rent prestigelös och avslappnad aura kring honom där han rullar runt på marken och gör sig till för Sally. Låter henne busa och klättra, utmana och brotta ned honom.

Det slår mig att det var just såhär det såg ut en gång för tre och ett halvt år sedan, där i rastgården i lilla Hjorthagen. Valp-Eldar och lekfarbror Sonko. Idag är det Eldar som har blivit farbror Lek. Som högljutt men vänligt och med glimten i ögat busar med de små. Han gör sig till och spelar clown, spelar upprörd och blir en teaterapa. Och det är någonting med det där som Sally tycker är fantastiskt roligt, som får henne att uppmärksamt svansa efter honom med lysande ögon. 

Bild

”Ha! Nu har jag dig!”

Det är verkligen något alldeles särskilt att se just Eldar på det här viset. Min känsliga, komplexa Eldar med sin stora personliga sfär och integritet. Hunden som haft det så svårt socialt på så många vis och som varit så otroligt missförstådd. Det är en synnerligen stor glädje, stolthet och kärlek som sköljer över mig när jag ser honom så glad och bekväm med de andra, efter allting vi har gått igenom. Och som han växer i sin nya roll som snäll och rolig farbror. 
Bild

Eldar och Sally delar på hans gamla kampis-lamm. Någonting som faktiskt inte alltid varit så himla självklart för honom att göra,

Bild

Att ligga tätt samman och busbrottas är någonting som både Eldar och Sally tycker är väldigt roligt.

In i valpdimman

Bild

Team Israelsson Sally. En av mina stora kärlekar i livet.

Vi är nu inne på vår andra vecka med Sally i flocken och det börjar kännas som om hon alltid varit en del utav den. Jag tillbringar mycket tid i trädgården med hundarna, iakttar dom medan de leker och lär känna varandra. Det är alltid lika intressant att se hur gruppdynamiken utvecklas, skiftar och förändras i och med varje ny flockmedlem som introduceras.

Det är tredje gången jag erfar det nu, en utökning av flocken, och återigen känner jag en sådan enorm tacksamhet och förundran över hur otroligt fint hundarna kommunicerar. Hur de med lätthet navigerar i de situationer som uppstår, med tydliga signaler och stor lyhördhet. Det är så tydligt när det kommer till individer som vuxit upp i flock med andra språksäkra hundar. Jag ser på Eldar – en hund som är väldigt signalkänslig – hur otroligt viktigt det varit och är för honom att omges av individer som förstår sociala koder, som kommunicerar och är tydliga. Ända sedan Smella först flyttade in har han växt enormt, liksom han fortsatt göra med Ratchel och nu än en gång med Sally. Jag får se så många nya sidor växa fram hos honom, sidor jag inte visste fanns. 

Det är en fantastiskt fin känsla att luta sig tillbaks mot husväggen, verkligen slappna av och känna den typ av stolthet jag gör över min lilla flock hundar. Stolthet över varje individ och dess stora, unika personlighet. Stolthet över dom som grupp. När jag sitter såhär, ensam i lugnet med hundarna, får jag se så mycket som många andra aldrig får. Det är faktiskt något speciellt med det. Något värdefullt med att få leva i den lilla bubblan i vetskapen om att man är med om något väldigt fint. Jag skulle inte byta det mot något.

Bild

På söndagspromenad med hela familjen. Sally fick springa lös och ryggsäcken var med utifall att hon behövde vila.

Såhär när man befinner sig mitt i valpdimman tar det lite tid att hitta fungerande rutiner och tiden flyter liksom samman. Det är onekligen en omställning med en liten hemma, som dessutom tränas till att bli rumsren och har lite andra behov än de äldre hundarna. Det blir (alldeles för) många koppar kaffe om dagarna och huvudet är inte alltid med mig, men på något vis blir det också lättare att befinna sig i det annars så svårfångade nuet tack vare det. Hjärnan är liksom lite för trött för att orka tänka på allt annat. Jag ser det som en gåva, även om det ibland känns som att förflytta sig i trögflytande sirap. Tur ändå att trögflytande sirap smakar så gott! 😉

Ja, vi passar på att njuta av den flyktiga valptiden. Med lek, mys, lösspring och allt vad det innebär. Plötsligt står vi där med en unghund som ska köras in (vi längtar!) och frågar oss själva hur den lilla ulliga valpen blev så stor över natten. En bitterljuv känsla minst sagt. Men så vet vi ju också att när hösten kommer och Sally närmar sig inkörningsålder, det är då festen på riktigt börjar. 

Bild

”We solemnly swear we are up to no good.”

Första dygnen med Sally

Tidigt i lördags morgon satte vi oss i bilen och påbörjade resan norrut mot Vigge. Det var dags att hämta hem Sally och min kropp var full av förväntan och nerver. 

När vi väl kom fram slogs jag som vanligt av hur otroligt vackert Vigge är. Jag har bara varit där en gång tidigare men det känns så hemma på något vis. På uppfarten möttes vi av den lilla, fluffiga tollarvalpen Wilding som genast charmade både mig och Erik med sina stora ögon och smittsamma energi. I bakgrunden välkomnades vi av ett högljutt och mycket välbekant tjatter från de båda valpkullarna på plats, ackompanjerade av de äldre huskisarnas ylande. 

Någon timme efter att vi suttit i köket och pratat med kaffe i hand kom ännu en bil körandes på uppfarten och vi fick snart sällskap av en norrman med flickvän. Även de valpköpare, som vi hade väntat på innan vi släppte ut alla valpar för att promenera en sväng över den frusna sjön. Sallys kull släpptes ut först, med mamma Yoyo i koppel och de rusade iväg över snön med en väldig fart. Det är en oerhört fin, social och homogen kull! Jag hade hemskt gärna velat plocka med mig hela drösen med valpar, så förtjust blev jag i dom. Även mamma Yoyo är en oerhört trevlig tik som jag genast fattade tycke för när jag träffade henne första gången i påskas, långt innan jag visste vi skulle komma att köpa en utav hennes valpar nästan ett år senare.

Bild

Sally och hennes syskon på promenad över Viggesjön.

Efter två promenader på sjön, en med vardera kull utav de två i princip jämngamla, och en god middag blev det dags för oss att fara hemåt med Sally. Resan gick verkligen hur fint som helst. Sally sov större delen av vägen, verkade inte det minsta brydd eller obekväm. Hon är verkligen en kavat liten tjej. Känns väldigt trygg i sig själv.

Vi kom hem ganska sent, betydligt senare än vad vi tänkt oss och väldigt trötta, men glada. Hemma väntade de andra hundarna och Madeleine, som passat dom hela lördagen. Sally tog allt nytt med ro, men det blev inte mycket sömn under natten till söndag för hon hade sparat ordentligt med energi under bilresan och var riktigt busig under kvällen. Jag hade bestämt mig för att  sova med henne på golvet i vardagsrummet, för att underlätta om hon behövde ut under natten. Och nog fick jag springa alltid. Det hann bli in på småtimmarna innan hon slutligen somnade ordentligt, då ihopkrupen tätt intill mig på min huvudkudde. Sally har visat sig vara oerhört mysig och kontaktsökande, särskilt när hon blir trött – till min stora glädje. 

Natten till idag var hon betydligt tröttare efter en hel dags upptäckande och busande. Ja, hon sov faktiskt djupt näst intill hela natten och behövde bara ut två gånger för att kissa. Det var otroligt välbehövligt med sömnen för oss allihopa. 

Bild

Sally och uppfödare Marie Israelsson.

De här första två dygnen hemmavid har förflutit utan konstigheter; vi har mest tagit tid att lära känna varandra och landa. Sally har varit på upptäcktsfärd i hundgården, vilket hon tyckte var himla skojigt, samt ute i de dryga 1000 kvm av tomten som vi hägnat in. Där springer hon lös och lär känna omgivningen med stor nyfikenhet. Ratchel har fått vara med henne en del nu på dagen, inne såväl som ute. Dom två kommer väldigt fint överens och Ratchel är otroligt tålmodig och duktig med den lilla. Sally har snabbt blivit väldigt förtjust i henne och svansar ofta runt henne i hopp om både lek och mysiga stunder.

Eldar, som ju är en väldigt intryckskänslig hund och således påverkas starkt av stora förändringar, har vi tagit det lite lugnare med. För honom är det väldigt viktigt med utrymme och sömn för att han ska landa, vilket tydligt märks på honom. Han går ofta undan när han tycker det blir lite för mycket och lägger sig gärna själv i vårt sovrum en stund, där kommer inte busiga små valpar åt honom. Intresset han visar för Sally har ökat i takt med att han börjar landa, vilket har märkts av idag. Han är försiktig, nyfiken och snäll men håller fortfarande ett visst avstånd när hon är som busigast. Idag har han dock, till skillnad från igår, kommit med flera busiga lekinviter. Jag har passat på att ha honom ute när Sally varit i hundgården, på så vis får de ändå se och nosa på varandra mycket men på var sin sida om stängslet som säkerhet. 

Bild

På upptäcktsfärd i hundgården – skojigt tyckte Sally.

Utöver mys, bus och upptäcktsfärder har jag börjat introducera klickern lite smått. Så småningom använder jag ju klickern till lite allt möjligt så att börja få henne att koppla ihop ljudet med belöning är egentligen det enda jag bryr mig om såhär i början. Vi leker mycket inkallning när vi är ute och jag upptäcker att hon är väldigt lätt att belöna både med ätbart, med lek och rent socialt. Ikväll klippte jag också klorna på henne, sådär när hon var lite lagom trött. Hon kunde inte ha brytt sig mindre utan dåsade faktiskt bort medan jag snabbt och lätt tog mig igenom de små, mjuka klorna. Lika orädd för det som för allting annat. Det är en egenskap som jag tycker oerhört mycket om och hoppas att hon får behålla upp i vuxen ålder. 

Ja, två dygn har snart gått och vi börjar så sakteliga landa lite i vår nya, lilla familjekonstellation. Det är med glädje och förväntan jag ser fram emot att få se hur flocken och individerna utvecklas. Det känns otroligt bra det här. Två dygn in och jag är redan bottenlöst förälskad i henne. Lilla, frimodiga stjärnskottet Sally.